Begreppet kultur har två vitt skilda betydelser. Den egentliga betydelsen är odling, från latinets ”Cultura”. Med den innebörden har det kommit att användas om all mänsklig utveckling som inte är biologisk. Våra familjemönster, vårt språk, vår humor och vår klädsel är alla uttryck för mänsklig kultur, d v s något vi genom årtusenden odlat fram.

Med den betydelsen kan kulturen heller aldrig vara hotad, åtminstone inte med mindre än att mänskligheten är hotad. Den definitionen gör också kulturbegreppet ofarligt för diskussionen om gränser och gränsupplösning – på samma sätt som upplösande av gränser är helt ofarligt för kulturen.
Den andra, och känns det som, vanligare betydelsen omfattar en mycket mindre och väldigt specifik delmängd av den första. När någon, i dagligt tal, pratar om kultur menar hon ofta strukturerade och formbundna yttringar såsom konst, teater eller arkitektur. När denna någon dessutom lägger till att kulturen är hotad kan man vara säker på att det inte är konst, teater eller arkitektur som är hotad utan en viss form av konst, en viss form av teater eller en viss form av arkitektur. Med denna definition finns det ett direkt motsatsförhållande mellan kulturens bevarande och gränsöverskridanden.

De här hoten kan beskrivas på tre sätt:

Nationens eller regionens gränser måste vara relativt stängda för att inte den egna kulturen skall upplösas i ett globalt ”multi-kulti”. På samma sätt som rörlighet och kommunikation i befolkningen är ett definitivt hot mot särpräglade dialekter så är global rörlighet ett hot mot lokala kulturyttringar.
Gränserna mellan de olika definitionerna av ”kultur” måste vara relativt stängda för att bibehålla tillräcklig kritisk massa i var och en av dem. Opera, skulptur och skönlitteratur är alla kulturyttringar som var för sig kräver en viss storlek på publiken. För att bibehålla den volym som krävs måste man, vad som än sägs i vackra policydokument, försvara den egna sektorn mot andra.
Slutligen måste gränsen mot framtiden bevaras och bevakas. Att skydda en viss kulturyttring innebär också att skydda den mot framtida korruption och förstörelse. Det är uppenbart när det gäller en tavla som Mona Lisa men precis lika sant när det gäller skyddet av julfirande eller familjenormer.
Sammanfattningsvis gäller alltså att om kultur är livet mellan människor så har kulturen inga som helst behov av vare sig gränser eller gränsvakter. Om kultur däremot är specifikt, till exempel vårt julfirande, så måste kulturen skyddas med gränser mot resten av världen, tydliga gränser mot hur man firar andra helger och ett tydligt försvar av det bestående gentemot framtida förändringar. Artisten Loreen, som vann the Eurovision Song Contest, uttryckte den här skillnaden i synsätt både slagkraftigt och provokativt när hon sa ”Jag är inte för bevarande av kulturen. Ta den och gör vad fan du vill med den”. Det jag tycker mig läsa i hennes uttalande är att vi måste göra oss av med den stängda kulturdefinitionen och återgå till den öppna. Det vore ett sant gränsbrytande.
Lämna en kommentar