Hur välfärdsservicen garanteras ute i glesbygden är ett test av samhällets karaktär, menar Hannu Katajamäki Professor i regionalvetenskap Vasa universitet under denna Kunskapare.  

Den nyaste forskningen visar att regionstrukturerna blir allt mer centrerade. Speciellt alarmerande är situationen för de glest bebyggta landsbygdsområdena: arbetsplatser minskar, unga flyttar och andelen pensionärer ökar. Där offentliga ekonomin befinner sig i trångmål är läget än värre.
 
Hur långt ska det gå med glesbygdens servicenivå och invånarnas säkerhet, innan nått skert? Omfattande områden i landsbygden kräver specialarrangemang. Och då avser jag inte centrering av servicen eller kommunsammanslagningar. Hur välfärdsservicen garanteras ute i glesbygden är ett test av samhällets karaktär. Tjurskallig tro på centraliserat serviceutbud är ett svek och tecken på orättvisa.
 
Därför är det dags att diskutera de instrument som finns för landsbygdsutveckling. I Finland och Sverige har man sedan från mitten av 1990-talet tillämpat en modell som bygger på programperioder. EU finansieringens roll är viktig. Otaliga är de strategier, utvecklingsbolag och utvecklingsprojekt som kommit till för att utveckla landsbygden. Men den missgynnsamma utvecklingen har inte kunnat stoppas.
 
Än i dag tror man blint på stora programhelheter. Och visst får man igång ett och annat, men projektverksamheten upphör i regel samtidigt som penningkranen stängs. Inget beständigt blir kvar – i varje fall inte tillräckligt. ”Mainstreaming” som man talar om, det vill säga förmedla god parxis,, blir inte av. Det enda som får verksamheten att fortsätta är ett nytt projekt som designats om just så mycket att det fyller kraven på nyskapande och ”innovation”.  
 
Näringsombudsman Martti Laasasenaho i Soinis kommun i Södra Österbotten, Finland fick under 1990-talet en idé. Ett långvarigt arbete med att utveckla näringslivet i glesbygden hjälpte honom att se individen. De tungrodda programredskapen lyckas inte identifiera  
glesbygdens verkliga behov och möjligheter. Utan de rätta människorna rinner resultaten från utvecklingsprojekten ut i sanden. Laasasenaho är en envis man. Grundidén mognade i över tio år som en intellektuell process och utmynnade så småningom i en doktorsavhandling som presenterades vid Aalto universitet, Finland i januari detta år. Laasasenahos avhandlig bygger på starka praktiska och teoretiska insikter som framkommer i den modell som han kallar levnadskarriär överenskommelse. Till exempel en kommun kan skriva avtal om levnadskarriär med en person som ämnar bli företagare. Avtalet är en långsiktig process som stöder individen i hans strävanden att bli en märkbar sysselsättare på orten. Marknaderna kan finnas på andra sidan jordklotet men företaget är lokalt.
 
Laasasenaho visar i sin avhandling ”Från programcentrerad till individcentrerad utvecklingspolitik” att det även i perifera glesbygdsområden finns personer som kan förbinda sig till att hängivet utveckla sitt företag i området. Det är just sådana individer som man borde stöda direkt i stället för att lägga utvecklingsresurser på stora projekthelheter. I glesbygden förvandlas lätt stort till smått. I stället kunde smått bli stort. 
 
Laasasenahos studie är en äkta vindpust om något viktigt. Kanske saker och ting, i grund och botten, inte är så invecklade. Man måste hitta de rätta människorna och stöda dem i deras strävanden. Man måste ha tålamod, oändligt med tålamod. Det kommer nog resultat bara man orkar vänta. Individbaserat landsbygdspolitik borde man börja utveckla med största allvar. 
 
Hannu Katajamäki
Professor i regionalvetenskap
Vasa universitet
Hannu Katajamäki [hka@uwasa.fi]
Lämna en kommentar