Det pågående Landsbygdsprogrammet för perioden 2007 – 2013 har nyligen genomgått en halvtidsutvärdering. Enligt Lars Larsson, forskare vid CERUM i Umeå, visar den rykande färska rapporten att mer pengar i systemet knappast är den enda lösningen på landsbygdens problem.  

Under arbetet med halvtidsutvärderingen av Landsbygdsprogrammets fjärde axel, Leader, har det blivit tydligt att det nuvarande programmet å ena sidan erbjuder tidigare oöverträffade resurser för landsbygdens utveckling. Å andra sidan är programmet utformat så att det skapar rädsla och misstro mellan aktörerna i systemet. I intervjuer och enkäter finns många utsagor från LAG-ordförande och verksamhetsledare som upplever att det finns en rädsla hos handläggare på framför allt Länsstyrelserna att göra fel gentemot reglementet. Det yttrar sig i vad de upplever som överdriven granskning av LAG:s och Leaderkontorens verksamhet, i en oförmåga till flexibilitet i att hitta lösningar osv.
 
Länsstyrelsehandläggare å sin sida medger från sin sida att
 ”det har varit tufft på grund av mycket administration och vi har högar som ligger. Vi har varit ovana, och inte haft tillräckligt med folk./…/Och så är man ju livrädd för alla regler och blir väldigt försiktig, men efter ett tag kan vi tolka reglerna och vara lite mer flexibla.”
En Länsstyrelsehandläggare beskriver det omvända, nämligen att det finns en rädsla bland projektägarna. De vågar helt enkelt inte tala om allt.
Tjänstemän vid Jordbruksverket resonerar kring det faktum att de flesta lokala strategierna blev ganska likalydande och inte på allvar grundade i Leaderområdenas förutsättningar och behov. En kommentar från tjänstemännen är att de kanske ”var rädda att snäva in sig, rädda att profilera området. Kanske var de rädda att säga nej till de som slutit upp och gett bidrag till strategin eftersom de ofta ger väldigt lokala förslag.”
Ett liknande resonemang förs om den budgetmässiga kategoriseringen av projekt till de olika axlarna, där det också finns en rädsla att placera projekten fel.
 

Under den första tiden av Landsbygdsprogrammet diskuterades i Leaderområdena risken för att drabbas av ekonomiska sanktioner om projekten misslyckades.  Jordbruksverket och Länsstyrelserna fick ägna mycket energi åt att förklara att sanktionerna endast aktiverades vid riktigt grova fall av misskötsel av projekten.
 
De enskildheter som nämnts här, plus att de interna administrativa systemen upplevs som omfattande, skapar sammantaget en bild av ett politiskt program som bidrar till att skapa misstro snarare än tillit. Just tillit, lärande och nätverk är avgörande beståndsdelar för att bidra till utveckling i en territoriell politisk ansats – som Leader. I det avseendet är Landsbygdsprogrammets utformning fortfarande i stort ett sektorspolitiskt program där de ekonomiska flödena kan detaljstyras på ett annat sätt. Den typen av kontroll begränsar möjligheterna till tillit, innovation och kreativitet.
 
Lars Larsson
Forskare
CERUM – Centre for Regional Science
Umeå University
901 87 Umeå
Sweden

Lämna en kommentar