Stora infrastrukturinvesteringar i Sverige kan genomföras betydligt snabbare och till en avsevärt lägre kostnad än vad som sker idag. Detta utan att man tummar på rättsäkerhet, demokrati eller miljömässiga kvaliteter. Det som behövs är en effektivare planeringsprocess, menar Göran Cars, Professor vid Kungliga Tekniska Högskolan (KTH).  

Detta visar en färsk forskarrapport från KTH. Rapporten med namnet ”Bana väg för infrastruktur” har utförts på uppdrag av Banverket, Luftfartsverket, Nutek, SIKA, Sjöfartsverket och Vägverket[1].
 
Transporter är ryggraden i vår ekonomi och välfärd. Utan vägar, järnvägar, hamnar och flygplatser skulle Sverige stå still och vår välfärd skulle raseras. Trots det tar infrastrukturprojekt ofta avsevärt längre tid att genomföra än vad som planerades. Samtidigt vet vi att en del av denna kostnad i tid och pengar skulle kunna undvikas. Det finns all anledning att vara bekymrad över den onödiga tidspillan och resursförbrukning som kommer av brister i processen kring infrastrukturinvesteringar. Alltför ofta händer det att angelägna och viktiga projekt bromsas upp, försenas eller till och med avstannar utan någon tidplan för genomförande. Situationen är mycket frustrerande, inte minst i kristider när vi som allra mest behöver vassa verktyg för att hantera lågkonjunkturen.
 
I vårt forskningsprojekt har vi tagit utgångspunkt i sju verkliga fall: två järnvägsprojekt (Botniabanan och järnvägen genom Åkarp), två vägprojekt (Norrortsleden i Stockholmsregionen och E 22 i Blekinge), två farledsprojekt (ny farled till Göteborg och Horsstensleden i Stockholm) samt ett flygplatsprojekt (Arlanda Bana 3).
Parallellt har vi studerat regelverken för planering, finansiering beslutsfattande av infrastrukturprojekt. Vår rapport visar med tydlighet ett allvarligt problem för samhällets utveckling lokalt, regionalt och nationellt. Våra förslag för att effektivisera processen är inriktade på tre områden.

 

1) Samordna hanteringen av olika intressen i infrastrukturplaneringen

Infrastrukturinvesteringar försvåras ofta av att de politiska målen inte är entydiga och att intressekonflikter uppstår mellan olika berörda aktörer. Dagens regelverk lägger stor vikt vid miljöfrågor – miljökonsekvensbeskrivningar och miljöanalyser – samtidigt som beskrivningar och analyser av ekonomiska och sociala effekter antingen utelämnas eller analyseras och redovisas på ett ofullständigt sätt. Vår slutsats är att det vid ett och samma tillfälle – i ett relativt tidigt skede av processen – bör göras en samlad beskrivning av ett projekts sociala, ekonomiska och miljömässiga effekter.
 

2) Öka den regionala styrningen av infrastrukturprojekt

Flera av fallstudierna visar hur en enskild kommun har agerat för att stoppa eller fördröja ett projekt av stort regionalt intresse. I rapporten diskuteras olika möjligheter att öka det regionala inflytandet över infrastrukturplaneringen till exempel genom att lägga ett större ansvar på regionala

 

självstyrelseorgan och utveckla den fysiska regionplaneringen.

 
3) Utveckla kompletterande former för finansiering av infrastruktur
Enligt lag skall investeringar i väg- och järnvägsinfrastruktur finansieras med anslag över statsbudgeten och

direktavskrivas. Riksdagen kan emellertid besluta att om kompletterande finansiering, exempelvis genom s.k. PPP (Private Public Partnership) eller OPS (Offentlig Privat Samverkan), regional och kommunal medfinansiering eller förskotteringslösningar. De vägavgifter som erläggs vid Öresundsbron och Svinesundsbron liksom trängselskatten i Stockholm kan ses varianter av regional medfinansiering. Medfinansieringen kan fungera som ett tillskott som gör det möjligt att göra fler infrastrukturinvesteringar.

De resultat och förslag vi framför är en god grund för en seriös och framåtsyftande diskussion om hur planeringssystemen bör utvecklas. Vi har idag en process kring infrastrukturprojekt som inte är till gagn för Sveriges utveckling.
 

Processer för stora infrastrukturprojekt måste påskyndas. Det kostar för mycket att vänta. Hur mycket väntan har kostat i de nu studerade fallen har inte undersökts, men exempelvis har en tidigare Nutekrapport visat på att väntan att genomföra de överenskommelser mellan staten och storstadsregionerna som slöts i början av 1990-talet, de så kallade Dennis-, Adelsohn- och Hulterströmöverenskommelserna, beräknas leda till ett

 samhällsekonomiskt intäktsbortfall fram till 2020 på närmare 70 miljarder kronor.

 

 

Nu när vi befinner oss i en lågkonjunktur är det mer angeläget än någonsin att effektivisera processen och bringa ner de onödigt långa tiderna. Det handlar om att investera för framtiden och samtidigt ta tillvara möjligheten att skapa jobb och att kunna genomföra projekt till ett bra pris. Med väl samordnade processer där man i tidiga skeden samlar in alla intressen och tydligare anger hur dessa kan framföra sin talan och formerna för hur detta ska ske, värnar vi rättssäkerhet, demokrati och miljömässiga kvaliteter samtidigt som vi sparar pengar och tid.
 
Göran Cars
Professor
Avdelningen för urbana och regionala studier vid KTH
[1] Cars, Göran, Malmsten, Bo & Tornberg, P. (2009) Bana väg för infrastruktur. Stockholm: KTH, Forskningsrapport.

Lämna en kommentar