Att genomdriva förändringar som ligger i linje med ett övergripande allmänintresse tillhör en av politikens svåraste utmaningar. Varför det förhåller sig på det sättet berättar forskarna Gissur Ó Erlingsson och Peter Santesson-Wilson i den här Kunskaparen.  

Även i ekonomiskt goda tider kan det vara olustigt att fatta politiska beslut. Man ska bestämma vilka som ska få resurser, när de ska få det och hur mycket de ska få. Även i de bästa av tider är det oundvikligt med grupper som känner sig förfördelade och protesterar.
 
Men i kärva tider, då det som ska fördelas är åtstramningar snarare än nya satsningar, blir det politiska uppdraget än knepigare. Förändringar som många är överens om är nödvändiga, kan ofta hamna på kyrkogården för goda men politiskt omöjliga förslag. Varför kan det vara så svårt för politiker att fatta nödvändiga beslut som långsiktigt skulle ha potential att gynna samtliga medborgare? I färsk bok, Reform – förändring och tröghet i välfärdsstaterna (Norstedts, 2009), griper vi oss an denna angelägna frågeställning
 
Frågan är också högaktuell. Inte minst många av våra kommun- och landstingspolitiker har, i lågkonjunkturens och finanskrisens kölvatten, tvingats att inventera utrymmet för ett mer effektivt resursutnyttjande, bl.a. genom åtstramningar och nedskärningar. Föga överraskande upptäcker man snart hur besvärligt sådant reformarbete är i praktiken.
 
Hur kan man förklara att politiker, i situationer där reformer helt enkelt måste genomföras för att undvika ekonomiskt kaos, ändå möter så stort motstånd? I boken presenteras svar på denna fråga, samt idéer kring hur politiker kan kringgå de viktigaste tröghetsfaktorerna.
 
En första förklaring till varför det är så svårt att göra förändringar i offentlig förvaltning är att organisationerna befolkas av starka tjänstemän med uppgift att genomföra politikernas beslut. Förvaltningen har betydande resurser till sitt förfogande – personal, expertis och utmärkta politiska kontaktnät – som i vanliga fall används till att lösa

organisationens ordinarie uppgifter. När organisationen slåss för sin överlevnad är det inte förvånande att dessa resurser tas i bruk i självförsvarssyfte.

 
En andra förklaring är att det alltid finns starka intressen mobiliserade kring de områden som hanteras av t.ex. kommuner och landsting, intressen som inte är särskilt intresserade av att se negativa förändringar inom de områden som berör dem. Det kan röra sig om patientföreningar eller föräldrar till skolbarn, som snabbt sluter upp och skapar lokal opinion mot att politiker ska röra just den avdelningen, det sjukhuset eller den skolan. Detta bidrar till trögheter på kommunernas och landstingens politikområden.
 
En tredje förklaring är att valmanskåren är en hård älskarinna. Människor reagerar starkare på förluster än på vinster. Bestraffningen från drabbade väljare är säker, medan motsvarande belöning från gynnade väljare – som kan vara mångdubbelt fler – inte levereras med samma säkerhet. Det skapar förstås en frestelse för partier att låta kortsiktigt partiintresse gå före långsiktigt ansvarstagande.
 
Detta är tre centrala förklaringar till att det är mycket lättare att vara politiker när man ska expandera än när man ska skära ned i verksamheten. Just dessa tre exempel illustrerar något viktigt: det som kan vara rationellt och noggrant övervägt av den enskilda organisationen, den enskilda tjänstemannen, föräldern eller brukaren, kan få dystra långsiktiga konsekvenser för allmänintresset. När alla benhårt står fast vid uppfattningen att politikerna inte får röra just det som är deras, och att just det som är deras är livsviktigt för välfärdens överlevnad, ja, då blir det ytterst svårt att få en ekonomi i balans igen.
 
Gissur Ó Erlingsson, fil dr, statsvetenskap, Centrum för kommunstrategiska studier.
Peter Santesson-Wilson, fil dr statsvetenskap, Ratio
Lämna en kommentar