Regeringen har slagit in på en centralistisk linje, inte minst via reformer av statliga verk och myndigheter. Hur skall det kombineras med Ansvarskommitténs grundläggande idéer som kommunerna ställde sig bakom, undrar Lars Niklasson som är docent i statsvetenskap vid Linköpings universitet.

Ansvarskommittén föreslog regionalt självstyre i alla län och en fortsatt överföring av uppgifter från staten till landstingen (”regionkommunerna”). Regeringen är kluven och Göran Persson har i efterhand antytt att hans önskan, när han skapade Ansvarskommittén och utsåg en moderat landshövding till dess ordförande, var att lägga ner landstingen. Under de senaste åren har det pågått ett ganska märkligt ”partnersök” på länsnivå för att skapa större län. Nya län i Norrland har avslagits samtidigt som regeringen har beslutat bevara Halland och Gotland i orubbat skick. Bland övriga län är osäkerheten större. Sjukvårdslogiken pekar mot nya län utifrån samarbeten om de stora sjukhusen. Samtidigt pekar den ekonomiska utvecklingens logik mot samarbeten i riktning mot storstadsområden. Vid sidan av dessa arbetar statliga myndigheter och EU med sina egna regioner. Går det att skapa en gemensam indelning? Frågan är än mer komplex. Regionförsöken i mitten av 90-talet kom till efter hårda strider inom det socialdemokratiska partiet, som hade behov att göra upp med centern. Förenklat kan man säga att det finns fyra falanger som kämpar mot varandra i politiken och i förvaltningen. Regionvännerna har slagits för en överflyttning av ledarrollen, från länsstyrelsen till landstinget. Båda är organisationer på den regionala nivån, men det är en principiell skillnad mellan att representera staten (länsstyrelsen) och att representera väljarna i länet (landstinget). Även länder som Frankrike och Storbritannien sliter med principfrågan om hur demokratin ska organiseras: uppifrån eller nerifrån. Länsstyrelserna befinner sig på defensiven, men det finns fördelar även med en organisation som företräder centralmakten ute i landet. En tredje falang påpekar att vi redan har extremt självständiga kommuner och att en modell för regionalt ledarskap måste bygga på deras medverkan. Den finska modellen med kommunförbund sågs länge som ett alternativ till landstingen. Det som gör situationen extra rörig är att det finns en fjärde falang som står i motsats till alla de tidigare, vilket gör att det är svårt att finna en övertygande majoritet åt något håll. Det handlar om sektorsmyndigheterna, särskilt Arbetsförmedlingen. Tidigare hade Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan regionala styrelser, som kunde se gemensamma intressen med andra aktörer i regionerna. Nu har myndigheterna centraliserats för att bättre uppnå sina egna mål. På 90-talet var lösningen den motsatta, att bilda regionala partnerskap med uppmaning från regeringen att samordna sina insatser. Bakgrunden var en hård kritik mot ”den regionala röran”, det vill säga överlappande och ej koordinerade insatser av myndigheterna. Utanförskapet är ett sådant problemkomplex som berör många organisationer. Tillsammans har kommunerna, Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan resurser att ordna utbildningar med mera, men frestelsen är stor att dra sig undan och låta övriga (eller ESF-rådet) betala. På regional nivå finns stora offentliga och privata resurser för utveckling av företag och individer. Många resurser hör till staten och en del hör till landstingen och kommunerna. Hur kan man samordna dessa insatser över sektorsgränserna och över nivåerna? Regionalisering är en lösning, men den tilltalar inte alla fyra falangerna ovan. Den politiska situationen kan belysas utifrån tre vetenskapliga perspektiv som lyfter fram spelreglernas (institutionernas) betydelse. Ett ekonomiskt (rationalistiskt)  

synsätt hjälper oss att se maktspel mellan partier, departement och regioner. Mycket handlar om att berörda politikområden har utvecklats med olika logik. Den offentliga verksamheten är specialiserad men överlappar. Bakom varje myndighet står en järntriangel av intressen som försvarar det historiskt framvuxna. Göran Persson tillsatte Ansvarsutredningen. Alliansen har tillsatt en ny utredning att nysta i frågan utifrån statens perspektiv samt hjälpa till med länssammanslagningarna. Framför allt har alliansen prioriterat andra frågor. Ett sociologiskt synsätt hjälper oss att se verksamhetslogiker som får aktörerna att prioritera olika lösningar. På många håll är det oklart vilken väg man bör gå. Sannolikt tittar man på andra län för att få vägledning. Inom ett och samma län kan aktörerna ha olika framtidsbilder. Landstingen kan hamna i konflikt med regionförbunden, där de själva ingår. I värsta fall blir det ett hela havet stormar, där några län hamnar utanför. Regionalisering utmanar den svenska synen på demokrati där regeringen (”folksuveräniteten”) bör ha stort utrymme att styra för det gemensamma bästa. Inom ett och samma län kan aktörerna ha olika framtidsbilder. Landstingen kan hamna i konflikt med regionförbunden, där de själva ingår.

I värsta fall blir det ett hela havet stormar, där några län hamnar utanför. Regionalisering utmanar den svenska synen på demokrati där regeringen (”folksuveräniteten”) bör ha stort utrymme att styra för det gemensamma bästa.

Ett historiskt perspektiv hjälper oss att se dörrar som har stängts och är svåra att öppna igen. Alliansen bytte spår genom att reformera försäkringssystemen istället för att samordna insatserna regionalt. Centralstyrning ökar likabehandlingen och därmed reformernas legitimitet. Åtgärderna bygger på makroekonomiskt tänkande, medan den tidigare regionaliseringen snarare byggde på kulturgeografi (”new regionalism”). Ödesfrågan är vart detta leder. Kan den makroekonomiska diskursen kombineras med Ansvarskommitténs regionaliseringsförslag? På 90-talet var det EU som öppnade ett nytt spår. Kan det hända igen? Lars Niklasson Docent i statsvetenskap vid Linköpings universitet Projektledare för Statskontorets utvärdering av regionförsöket i Skåne och Västra Götaland 2004.

Lämna en kommentar