Är det möjligen så att våra partier och vårt partisystem gör det svårt för partier att agera i relation till en framväxande komplicerad flernivådemokrati? Den frågan ställer sig forskaren Magnus Lindh från Karlstads Universitet under denna Kunskapare.  

Till stor del sker regionaliseringsprocesserna i Norden i funktionaliteten och pragmatismens tecken. Samarbeten och samverkan inom tydligt definierade funktionella områden, där beslut oftast fattas i konsensus, och partipolitik hamnar i skymundan. Det är inte ovanligt med röster som till och med ser partipolitik som nått problematiskt, en hämsko för samhällsomvandling, snarare än en dirigent, som ger stöd och styrning i regionaliseringsprocessen. Om detta har flera artiklar i Gränsbrytning handlat den senaste tiden. Men frågan är om det är hållbart i längden att skjuta politiken under mattan?
 
Är det möjligen så att våra partier och vårt partisystem gör det svårt för partier att agera i relation till en framväxande komplicerad flernivådemokrati? Vi vet att partipolitisk samordning mellan central statsnivå och politiska representanter i Europaparlamentet många gånger är bristfällig. Skälen som brukar nämnas är att det är ett stort geografiskt avstånd, men kanske framförallt att de olika politiska nivåerna inte utgår från samma politiska tidsdimension. När en fråga är aktuell inom EU, kanske den inte ens kommit upp på nationella politiska agendan. Lägger man till den regionala och lokala nivån blir bilden än mer komplicerad.
 
Vi menar att det är viktigt att öppna upp ögonen för hur den politiska struktureringen utvecklas inom Nordens regionala arenor. Hur ”det politiska” definieras, formeras och uttrycks av regionala aktörer. För att förstå och spåra ”det politiska” i regionaliseringsprocessen är det viktigt att utgå från vad de centrala regionala aktörerna faktiskt gör (Regional Action), och att perspektivet utgår från regioner, och att agerandet sker i ett komplicerat flernivåsystem, där EU-nivån framstår som synnerligen viktig för att förstå regionalt handlande i Norden idag.
 
I en nyligen publicerad forskningsrapport, Fusing Regions? Sustainable Regional Action in the Context of European Union, jämför vi regionalt handlande i tre nordiska regioner (Hedmark, Värmland samt Egentliga
Finland) i ett EU relaterat sammanhang, där regionen ses som en del i en framväxande komplex flernivådemokrati. Några av resultaten i rapporten kan vara intressant att titta närmare på.

 

Vi har funnit att motiven för regionalt handlande skiljer sig mellan fallen. I Hedmark (relevant för Interreg-medel) och Värmland är det huvudsakliga syftet för att agera relaterat till möjligheten att få del av EU:s olika stödprogram samt att vilja lära sig av andra. I det Egentliga Finland (regionen runt Åbo) är motivet till regionalt handlande i högre grad försök att påverka EU:s beslutsfattande i enlighet med regionens definierade intresse. En intressant iakttagelse är att både det svenska och norska fallet ökar medvetenheten om att vara mer aktiva för att påverka EU:s beslutsfattande. Så regionalt agerande handlar inte bara om att ”tanka” hem pengar utan alltmer om att påverka politiken i en mer gynnsam riktning.

 
För att regioner skall kunna fungera som en effektiv och legitim aktör i ett flernivåsammanhang menar vi att man bör strategiskt skilja mellan ett horisontellt respektive vertikalt handlande; politik som ett två-nivåspel. Den horisontella dimensionen handlar om former och procedurer att komma överens inom en region vad som är ett legitimt regionalt intresse. När väl detta intresse identifierats är nästa uppgift att effektivt påverka stat och EU, den vertikala dimensionen.
Strategiskt bör regionala företrädare fundera över hur man förhåller sig till dessa dimensioner. För att vara effektiv i det vertikala (upload) agerandet är det en styrka att ha ett tydligt mandat i ett väl formulerat regionalt intresse. Och det framgår tydligt i det finska fallet.
 
Vår studie handlar om i vilken grad regionala aktörer i enhetsstater som de Nordiska är delaktiga i ett sammanlänkat (fused) politiskt system; i vilken grad

 

regionala aktörer ”by-pass” staten i syfte att driva det regionala intresset. En intressant slutsats är att i alla tre regionerna menar en majoritet av de regionala beslutsfattarna att: (1) idag existerar ”by-pass” aktiviteter, (2) att dessa aktiviteter kommer att öka i framtiden samt (3) det är till nytta för regionen att vända sig direkt till Bryssel i vissa frågor. Uppenbarligen tenderar betydelsen av ”det politiska” att öka i det regionala handlandet i Norden.

 
Det är dock viktigt att beakta att regionalt handlande i en flernivå demokrati inte handlar om regionala processer i motsättning till staten, utan snarare ses aktiviteterna (teoretiskt och empiriskt) som komplement och nödvändiga för att utveckla statlig politik i önskvärd riktning. Eller för att citera tidigare EU-minister Cecilia Malmström vid ett besök i Karlstad 2007; ”Om Sverige [staten, min anm.] skall kunna agera som en stark aktör i EU:s beslutsfattande
behövs aktiva regioner som gör prioriteringar [horisontellt handlande, min anm.] och bygger internationella allianser [vertikalt handlande, min anm.].

 

Om regeringen efterfrågar mer regionalt handlande; frågar vi vad man får. Vi behöver mer forskning på vad regionala aktörer faktiskt gör och deras attityder till ett regionalt handlande. Vår studie representerar ett första steg i denna process.

 
Rapporten finns på Nordregios webbplats:
 
Magnus Lindh, universitetsadjunkt Karlstads universitet; Magnus.lindh@kau.se
med i forskargruppen: Regional Action and the European Union.
Lämna en kommentar