Det måste finnas en skamgräns för hur dåliga vägarna i glesbygden får bli, anser Statens väg- och transportforskningsinstitut. Potthål, tjälskott och dåliga lagningar hindrar människor från att ta sig till jobbet och olika serviceinrättningar på ett säkert sätt.

Eftersatta vägar hinder i glesbygd

De lågtrafikerade vägarna är livsviktiga för glesbygden, men att få fram pengar till underhåll är mycket svårt.

– Vägarna måste ha en skamgräns, så folk kan ta sig till och från hemmet på ett säkert sätt, skriver VTI i en ny rapport.

I Sverige finns tiotusentals mil vägar där det kör högst tusen fordon per dygn. Största delen är enskilda asfalt- och grusvägar med väldigt skiftande kvalitet. Gemensamt för vägarna är att de kallas lågtrafikerade och att det oftast är svårt att få fram pengar när de behöver repareras.

– Den sociala nyttan av att kunna ta sig till olika platser räknas inte när samhällsekonomiska kostnadskalkyler görs för vägarna, konstaterar Karin Edvardsson, forskare vid Statens väg- och transportforskningsinstitut, VTI.

Hon är författare till den rapport om de lågtrafikerade vägarnas tillstånd, som VTI publicerade förra veckan. En omfattande litteraturgenomgång visar att både standarden och kontrollen av vägarna behöver förbättras.

Finns inga alternativ

Visserligen är trafikflödet begränsat, men det är samma människor som ofta använder vägarna och är beroende av att de är körbara – några alternativa vägval finns i regel inte.

Den dåliga standarden leder till ökade driftkostnader och sämre komfort. På de lågtrafikerade asfaltvägarna möts bilisterna av ojämnheter och dåliga lagningar, ute på grusvägarna orsakar tjälskador och potthål många skador på fordonen.

Vägarnas bärighet påverkar framkomligheten för godstransporter och är därför av stor betydelse för näringslivet. Varje år drabbas skogsbolagen av kostnader på mellan 700 och 900 miljoner kronor på grund av att ungefär 2000 mil väg stängs av helt eller delvis på grund av tjälskador.

De chaufförer som transporterar virke vittnar om ständig stress när de kör sträckor där vägstandarden plötsligt blivit så mycket sämre att de måste sänka hastigheten och riskerar att inte hinna fram i tid.

– Dessutom lider många lastbilschaufförer av de vibrationer som uppstår när vägen är dålig, konstaterar Karin Edvardsson.

Vägtillståndet har betydelse för antalet olyckor, men eftersom trafikflödet är så begränsat kommer antalet dödsfall och personskador i trafiken aldrig i närheten av de tal som redovisas från de högtrafikerade vägarna.

Enkla lösningar

Karin Edvardsson menar att stora förbättringar skulle kunna åstadkommas med relativt enkla lösningar.

– Dränering är A och O och blir ännu viktigare med tanke på de kommande klimatförändringarna. Man lägger ofta mycket pengar på att förbättra vägytan, men gräver inte nya diken och rensar inte de diken som redan finns i samma omfattning.

Livslängden hos en väg ökar avsevärt om dräneringen förbättras. Genom att se hur vägarna skadas när det regnar kraftigt idag kan man förutspå hur de kommer att reagera i framtidens väderlek.

– Vi har sett mer och mer erosionsskador och bortspolade trummor som en följd av att nederbörden ökar. Trummorna är dimensionerade för hur situationen var för 40-50 år sedan.

Karin Edvardsson efterlyser en kartläggning av det lågtrafikerade vägnätets kvalitet. Idag finns ingen samlad bild.

– Vägarna måste ha en lägsta acceptabel standard – en ”skamgräns” som åtminstone möjliggör att folk tar sig till och från hemmet på ett säkert sätt.

Lämna en kommentar