Om bara några veckor ska EU:s nästa långtidsbudget klubbas. Det kärva ekonomiska läget kommer av allt att döma att leda till nedskärningar – och det är EU:s regioner som får ta största smällen.

I förra veckan damp tusentals lokala och regionala beslutsfattare och tjänstemän från hela EU ner i Bryssel. Under tre dagar utbytte de idéer, nätverkade och försökte påverka EU:s lagstiftare. Men stämningen på årets upplaga av Open Days präglades av den ekonomiska krisen och de hårda tongångarna om EU:s nästa flerårsbudget, för 2014-2020, som just nu förhandlas.

Var sjunde år ska EU:s kassakistor fyllas på nytt och pengarna pytsas ut till länder och sektorer. Det handlar om svindlande summor: drygt 1000 miljarder euro, eller nästan tre gånger hela Sveriges bnp. Alla EU-länder bidrar till potten.

Varje regering vill betala in så lite som möjligt, få ut så mycket som möjligt och i största möjliga mån skydda de egna industrierna, bönderna och hjärtefrågorna. Budgetförhandlingarna är alltid tuffa men efter tre år av skuld- och finanskris och i princip hela EU i lågkonjunktur är tonläget denna gång väldigt hårt.

EU-länderna är nu splittrade i två grupper: Å ena sidan Tyskland, Frankrike, Sverige, Storbritannien och övriga nettobetalarna, som kräver att långtidsbudgeten fryses eller minskas. Det går inte att låta EU:s utgifter svälla samtidigt som man skär ner och höjer skatterna på hemmaplan, lyder argumentet. Å andra sidan de relativt fattiga EU-länderna, samtliga öst- och centraleuropeiska länder samt Malta, Portugal och Grekland, som tycker att EU-kommissionens föreslagna ökning innebär ett absolut minimum för att finansiera nödvändiga investeringar och redan beslutad politik.

Dessa principiella argument har framförts oändligt många gånger, i alla tänkbara sammanhang, utan att förhandlingarna egentligen rört på sig. Trots att EU-ländernas premiärministrar och presidenter ska fatta det slutgiltiga beslutet om bara några veckor så ligger ännu inga siffror på förhandlingsbordet. Men skillnaden mellan de båda gruppernas positioner motsvarar ungefär hundra miljarder euro.

De fattigare EU-länderna har en allierad i Europaparlamentet. Församlingen kritiserar de rika ländernas regeringar för att utlova EU-lösningar utan att skjuta till pengar, till exempel ”tillväxtpakten”. Efter franskt initiativ lovade EU-ledarna att satsa på att få unga i arbete och skapa ett bättre småföretagarklimat, men inga nya medel är avsatta för det i den föreslagna EU-budgeten och samma länder som föreslog satsningen vill skära i budgeten.

I och med Lissabonfördraget har EU fått en rad nya uppgifter på bland andra klimat-, energi-, migration- och utrikesområdena. Eftersom nya politikområden tillkommit innebär en frysning av budgeten de facto mindre pengar till övriga områden.

I slutändan är det de länder som betalar mest som också har mest att säga till om, även om varje land formellt har vetorätt. Europaparlamentets kritik väger också ganska lätt, eftersom församlingen har bara att anta eller förkasta det färdiga förslaget. Numera utgår förhandlarna från att den föreslagna budgeten kommer att minskas.

Enligt kommissionens förslag ska 336 miljarder euro gå till sammanhållsningspolitiken – ungefär en tredjedel av hela budgeten. Pengarna kanaliseras genom den regionala utvecklingsfonden, socialfonden och sammanhållsningsfonden. Jämfört med 2007-2013 så är det en minskning med 18 miljarder euro, och i somras föreslogs att minska med ytterligare 5,5 miljarder euro. Förmodligen landar det på ännu mindre pengar.

För samtidigt som de rika länderna är överens om att minska de totala utgifterna, är de splittrade i frågan om jordbruksstödet, den andra stora utgiftsposten. Svenska regeringen vill ”modernisera” EU:s utgifter genom att växla region- och jordbruksstöd mot pengar till forskning och utbildning. Men traditionella jordbruksländerna Frankrike och Irland vill behålla jordbruksstödet som det är, och de har fått oväntat starkt stöd från flera andra nettobetalarna.

Därför verkar det bli sammanhållningspolitiken som står för lejonparten av nedskärningarna. Det är framför allt de fattigaste länderna och regionerna som kommer att drabbas, och motorvägar och bredbandsnät som aldrig kommer att få se dagens ljus. EU-pengarna har en ”hävstångseffekt”: de kräver samfinansiering och lockar därmed investerare till olika projekt. Idag är det ekonomiska läget så kärvt på sina håll i Europa att vissa länder och regioner inte skulle göra några som helst offentliga investeringar om det inte vore för pengar från Bryssel.

Men även rika länder och regioner kommer att drabbas. Ofta används EU-pengar för att testa nya, lite galna, idéer, vars resultat man sedan bygger vidare på. Ett seminarium på förra veckans Open Days illustrerade just detta. Olika projekt för att nå och hjälpa unga som varken pluggar eller jobbar presenterades och diskuterades. Projekten, som hade samfinansierats av EU:s socialfond, handlade om allt från hur man hittar dessa unga och workshops för it-träning till europeiska nätverk för att göra utlandspraktik och samarbete mellan professionella filmarbetare och arbetslösa ungdomar. Några av projekten skulle säkert finnas även utan EU-pengarna – de flesta inte.

Lämna en kommentar