Högskolan är stadd i förändring. Förslaget om obligatoriskt gymnasium väcker debatt och frågan många ställer är vilka problem man löser med detta.

CC BY Carine06
CC BY Carine06

Jag pratar med Bo Norvell, gestaltterapeut, f.d. lektor i pedagogik och chef för Utvecklingsenheten för högre utbildning vid universitetet i Karlstad.

Vad är det som kännetecknar utvecklingen vid universiteten?

En stor förändring är att vi har gått från att ha studenter vid våra universitet till att nu ha elever, säger Bo Norvell.

Vad menar du med det?

– Från början bestod universiteten av professorer och studenter. Bolognauniversitetet, formades omkring år 1088 och räknas som världens äldsta, fungerande universitet. Hit kom kunskapstörstande människor från hela Europa för att studera. Studenten hade det totala ansvaret för sin egna utbildning. Professorernas främsta uppgift var att examinera studenten och att hålla föreläsningar inom sitt ämnesområde. En professor lade sig inte i studentens studier, varken deras innehåll eller form, utan begränsade sitt ansvar till att gälla kvaliteten på sina föreläsningar. Studentens studieresultat var studentens ensak. Det fanns inga tidsmässiga krav på hur länge en student kunde ”ligga vid” ett universitet. Det fanns t.o.m. studenter som blev s.k. överliggare.

En student i denna mening, är alltså en individ som av kunskapstörst söker sig till ett universitet eller något annat lärosäte. En student drivs av inre motivation och söker aktivt efter kunskap. Att lära sig är ett självändamål och varje kunskapslucka ses som en möjlighet för lärande.

Universiteten är lärosäten dit man söker sig för att nå kunskap. Man har tentamina en eller två gånger per läsår. Så ser det ut i flera hundra år.

Vad hände sedan? Hur kom eleverna in i bilden?

– När allt fler ungdomar bereddes plats på universiteten steg utbildningskostnaderna för staten, varför man flyttade fokus från kunskapsproduktion till examensproduktion. Det gällde att maximera genomströmningen. Följden blev att ansvaret för utbildningsresultaten flyttades över till universiteten, som från att ha varit lärosäten nu blev utbildningsanstalter. Därigenom flyttades också ansvaret från den enskilde studenten till utbildningsorganisationen. För att öka genomströmningen infördes ett poängsystem, där varje poäng motsvarade en veckas heltidsstudier. Man skapade korta delkurser, oftast motsvarande 5 poäng, som följdes av en tentamen. Dessa poäng lades sedan samman till en hel kurs. Man införde pedagogiska verktyg, som undervisningsmetoder, kursvärderingar och utvärdering av studieresultaten. Allt för att öka genomströmningen.

Lärosätena som i grunden var forskningsorganisationer med amanuenser, assistenter, docenter och professorer blev nu tydligare inriktade på undervisning och vi fick universitetsadjunkter och universitetslektorer som i första hand skulle fungera som pedagoger. En pedagog har till skillnad från professorn det totala ansvaret för de studerandes studieresultat. De studerande blev elever.

Vad innebar detta i praktiken?

– En pedagogs uppgift är att föra en elev, från dennes kunskapsmässiga utgångspunkt till ett givet kunskapsmål, antingen hen vill det eller inte.

Denna pedagogisering anammades snabbt av de studerande, medan lärarkåren i stora delar vägrade acceptera pedagogrollen. Man kunde höra utsagor som: ”jag har aldrig fått ett pedagogiskt pris, och det är jag stolt över”. Universitetslärarnas bristande pedagogiska kunskaper resulterade i undermålig undervisning. Detta plus statens diaboliska sätt att tilldela medel utifrån genomströmningens omfattning har lett till att kraven på elevernas kunskapsnivå minskat.

Till detta kommer också att en mängd utbildningar, som tidigare inte ansetts universitetsmässiga, nu akademiserats, vilket troligen resulterar i försämring av universitetsutbildningens kvalitet. Ett exempel på detta är alla kortkurser av studieförbundskaraktär.

Som grädde på moset vill man nu göra gymnasiet obligatoriskt. Det innebär att vi i praktiken har en 12-årig grundskola och en gymnasieliknande högskola. Måhända kan doktorandutbildningen påminna om universitetsstudier. För eleverna är alla utbildningsanstalter ”skolor”. Även doktorandutbildningen sker på forskarskolor!

I boken Academically Adrift: Limited Learning on College Campuses, konstaterar författarna Richard Arum och Josipa Roksa att ca 40% av högskoleeleverna inte förbättrat sin förmåga att tänka kritiskt, att föra komplexa resonemang eller att skriva.

”Läget är knappast mycket bättre i Sverige” skriver organisationsforskaren Mats Alvesson (SvD 21 november 2013) och fortsätter

”Kommer vissa [kurser] regelbundet fram som ”studiemedelssäkerställande” ämnen/ kurser, kan lämpligen skarpa frågor eller sanktioner sättas in. Lämpligen kan de institutioner/ämnen som är sämst utsättas för följande åtgärdspaket, i tur och ordning: a) få råd, b) varnas, och, om detta ej hjälper, c) få dra ned på verksamheten eller d) läggas ned.”

Bo Norvell menar att situationen ser annorlunda ut nu när högskolan har att hantera elever istället för studenter. I och med detta flyttas ansvaret för lärandet från studenten (nu eleven) till föreläsaren, som blir pedagog. När ansvaret ligger hos pedagogen blir uppgiften att se till att eleven når de uppställda målen.

– Robert Stake hade en genialisk utvärderingsmodell, menar Bo Norvell, där kursplanering sker i termer av intentioner, vad gäller förutsättningar, pedagogiska handlingar och resultat. Efter kursens slut gör man en jämförelse av intentionerna och realiteten.  Först ser man efter hur förutsättningarna ser ut. Sen sätter man upp mål, det resultat man vill uppnå. Och till sist funderar man över hur man kan uppnå målet. Realiteten beskrivs också i termer av förutsättningar, pedagogiska handlingar och resultat. Man studerar överensstämmelsen för varje kategori och gör sedan en analys av den eventuella diskrepansen mellan intention och realitet. Denna analys ligger sedan till grund för nästa planering o.s.v. Vi får en spiralformad dialektik mellan planering och utvärdering som med automatik ökar utbildningens kvalitet.

Norvell menar att det ofta fallerar redan vid starten, genom att man väljer metod utan att ta hänsyn till vare sig förutsättningar eller målsättning.

– Det fanns ingen koppling till målet och utgångspunkterna. Som exempel lägger man skulden för bristande överensstämmelse mellan intention och realitet på förutsättningarna, som är den enda kategori man inte kan förändra, utan bara förhålla sig till. Det kan gälla exempelvis elevernas förkunskaper, eller för lite pengar. Pedagogiskt startar man alltid med förutsättningarna. Nästa steg är att sätta målen så att de utgår från förutsättningarna. Sist, men inte minst, tar man ställning till vilka pedagogiska handlingar som krävs för att uppnå målen utifrån de givna förutsättningarna.

Varför får dessa insikter inte fäste vid våra universitet? Med resonemanget ovan kan man anta att vi har en felaktig uppfattning om antingen förutsättningarna och/eller målen med högskolan.

Jag kommer att tänka på kriminologen Nils Christie och hittar följande i DN 23 september 2002 efter lite googlande:

”Skolan är framför allt en förvaringsplats, ett sätt att hålla barnen ur vägen. De unga är inte inlemmade i samhället. Det vore nästan omöjligt att leva som vi gör i Västerlandet om vi inte kunde stoppa undan dem i skolorna, menade den norska samhällsforskaren Nils Christie i sin debattbok ’Om skolan inte fanns’ för trettio år sedan. Han har inte ändrat sig.”

Skolans längd tycks faktiskt vara proportionell mot effektiviteten i produktionen. Kan skolans uppgift verkligen vara att hålla de människor som inte längre behövs i produktionen ur vägen? I så fall är förslaget om obligatoriskt gymnasium ett tecken på ökad effektivitet hos näringslivet, och därigenom ett behov att hålla ytterligare en grupp människor sysselsatta. Hur långt sträcker sig denna mekanism?

Har det gått så långt att även våra universitet blivit en förvaringsplats?

 

Bo Norvell är f.d. lektor i pedagogik och chef för Utvecklingsenheten för högre utbildning vid universitetet i Karlstad.

Mats Alvesson är organisationsforskare vid Lunds universitet och har nyligen utkommit med boken ”The Triumph of Emptiness”, Oxford University Press 2.

Robert E. Stake hedersdoktor 1994 vid Uppsala universitet. Professor i pedagogisk psykologi, IL, USA.

Nils Christie är professor i kriminologi vid universitetet i Oslo sedan 1966.

Amit Sen är konstnär, gestaltterapeut och musiker.

 

Lämna en kommentar