Att förhålla sig till slutresultatet är klokt. Om man ser det. Om inte måste man hitta en annan väg framåt.

CC by Jack Dorsey
CC by Jack Dorsey

I jakten på kvalitet, resurshushållning och effektivitet finns det en rad mer eller mindre uttalade metoder att använda sig av. En som har många bevisligen framgångsrika år på nacken är Lean. Med rötter i Taylor, Ford och så småningom också en japansk ingenjör vid namn Taiichi Ohno är det ett tankesätt som burits genom industrihistorien ända från dess början.

De som slutligen fått äran av att ha myntat begreppet ”lean production”, alltså ”snål (eller mager) produktion” är James Womack, Daniel Jones och Daniel Roos som skrev boken ”The machine that changed the world”. Nu används konceptet från industriproduktion till sjukvård.

Oavsett bransch så innefattar tänkandet några hörnstenar.

  • Onödiga aktiviteter skall tas bort
  • Ständiga förbättringar skall öka kvaliteten för slutkund/slutmottagare
  • Arbetsmoment och processteg skall standardiseras
  • Bara väl beprövade och pålitliga arbetsmetoder skall införas i produktionen
  • Varje delsteg skall förstås och utvärderas utifrån sin roll i helheten

Gemensamt för alla de här punkterna, och för övriga grunder i Lean-tanken, är att man skall undvika slöseri och onödig resursförbrukning. Genom att ha slutresultatet för ögonen, och en god förståelse för vad som är ett bra slutresultat, skall varje medarbetare och varje funktion försöka bli av med sådant som inte bidrar.

Det är lite försåtligt. Vi antar alltså att alla som arbetar i processen kan relatera det de gör till ett i förväg känt slutresultat. Men det sätter också en gräns för vårt universum. Den som bygger en bil kan självklart relatera till den färdiga bilen. Kanske också till det värde bilen har i sin kommande värdfamilj. Möjligen till och med till någon form av livscykelanalys. Men kan den som monterar hjulupphängning se sin del i trafikolyckor och ambulanstransporter? Eller i bilismen som helhet? Eller rent av sin del i ett eventuellt klimathot?

Nej, förmodligen inte. Det skulle leda till absurda konsekvenser. Alltså måste bilbyggaren anta någon form av leveranspunkt och någon form av avgränsning. Bilbyggaren skall sikta mot en bra billeverans och måste helt enkelt bortse ifrån sin påverkan på klimatet och sin påverkan på det lokala näringslivet.

På samma sätt måste vårdteamet bortse ifrån de långsiktiga folkhälsoeffekterna av såväl medicinering som arbetspendlingen in till sjukhuset.

Och det har ju varit ett rimligt synsätt. Tills alldeles nyss.

Globalisering betyder inte bara att den geografiska världen blir sammankopplad. Det betyder också att alla lokala världar blir det.

Bilbyggeri påverkar fastighetspriser. Ortopedi påverkar CO2-utsläppen och livsmedelsdistribution påverkar vår uppfattning om rättvisa. Det blir fullständigt omöjligt för var och en av oss att verkligen veta hur vår insats påverkar slutresultatet.

Då återstår två vägar framåt. Antingen behåller vi det smala, och lite hipp-som-happ-iga perspektivet på slutresultat och struntar i det som ligger längre bort eller vid sidan av. Eller också ser vi till att ha ett så brett perspektiv som möjligt, men bara för min ganska omedelbara påverkan. Ibland skulle vi kanske etablera ett nytt managementkoncept. Låt oss kalla det Broad. Det går ut på att förstå så mycket som du överhuvudtaget kan av vilka omedelbara effekter på din omedelbara omgivning du resulterar i. Och sedan får vi anta att många mycket små fiskar, som bara reagerar på sin omedelbara omgivning, ändå leder till ett fiskstim som är väldigt mycket snabbare, vettigare och överlevnadsdugligt än en aldrig så smal val.

Lämna en kommentar