EU: Det råder i dag förvirring kring hur olika regionala samarbeten förhåller sig till varandra, menar regionexperten, forskaren och journalisten Lisbeth Lindeborg och Pontus Tallberg, som är omvärldsbevakare inom region Skåne. Otydligheter gör det svårt att se ansvarsfördelningen mellan alla parter, menar de.   

I dagarna har man i skånska Hässleholms haft sitt årliga Europaforum. En konferens som pågår i tre dagar, och där man både fördjupar sig kring och debatterar utifrån aktuella EU-frågor. Ett av årets teman handlade om det är tänkbart att bygga en sammanhängande region, en makroregional korridor, från Region Skåne ned till Hamburg i norra Tyskland, för att koppla samman lokala arbetsmarknader och öka näringslivssamarbetet.
 
Nu fullt upp
Ann-Kerstin Myleus vid EU-kommissionen generaldirektorat för regionalpolitik menar att den skånsk-dansk-tyska sträckningen knappast kan räkna med någon särbehandling under de närmaste åren:
– Fram till 2013 kommer EU-kommissionen ha fullt upp med att bara sjösätta och få rull på Östersjö- och Donaustrategin, de två megaregioner som i dag är aktuella, säger hon.
Först efter 2014 tror hon att det på nytt kan bli tal om ytterligare megaregioner (eller makroregioner som EU-kommissionen benämner dem) och då först efter att alla 27 medlemsländer lämnat förslag och EU-kommissionen gett sitt godkännande.
 
Nya spelregler efter 2014?
Megaregionernas framtid och förutsättningar kommer också formas av hur EU:s långtidsbudget för perioden 2014 – 2020 kommer att se ut, menar hon. Myleus kan tänka sig tre olika öppningar inom ramen för den framtida sammanhållningspolitiken: Ett alternativ är att megaregionernas arbete finansieras via olika program, som i dag. Det andra alternativet är att megaregionerna under nästa period får egna öronmärkta pengar. Som tredje alternativ kan hon tänka sig att kommissionen rent av hittar på ett nytt finansieringsinstrument som helt frikopplas från sammanhållningspolitiken och som riktas direkt mot megaregionerna. Sedan hänger dessa tre alternativ samman med hur förhållandet blir mellan Östersjö- respektive Donaustrategierna och de andra EU-programmen. Samma sak gäller de båda megastrategiernas förhållande till EU2020, EU:s nya strategi för tillväxt som ska gälla i tio år framöver.
Ett forskningskluster
Men makroregionen mellan Skåne-Köpenhamn/ Själland ned till Hamburg står inte och faller med EU-kommissionens legitimitet. Det påstår i alla fall Allan Larsson, före detta finansminister, nu involverad i forskningsprojektet ESS. Han menar att man först och främst ska se detta stråk som ett framväxande forskningskluster, det vill säga en samling av forskare och forskning med tillhörande anläggningar och finansieringskällor som kompletterar varandra:
– Vi har ju i dag två stora forskningsanläggningar i anslutning till Hamburg, PETRA III samt XFEL och i Lund finns i dag MaxLab IV som täcker behoven i Norden. Här ska även ESS byggas som ska täcka behovet i 14 – 15 europeiska länder. Sammantaget kommer dessa fyra anläggningar få en aktningsvärd internationell tyngd och dra till sig en mängd andra aktörer, inte minst näringslivet, säger Allan Larsson.
 
För Larsson är det därför helt andra faktorer som i grunden driver på utvecklingen utmed detta transnationella stråk, och stöttning kommer från annat håll än EU:s fonder och program.
Det handlar snarare om internationella överenskommelser inom forskarvärlden och en samling av nationella forskningsanslag och internationell finansiering som driver på utvecklingen utmed denna korridor, säger den tidigare finansministern.
 
Rätt sorts ”region”?
Pontus Tallberg, omvärldsbevakare vid Region Skåne och Lisbeth Lindeborg, fil. dr. i politikvetenskap, bosatt i Marburg och verksam som forskare, regionexpert och journalist knöt i sin dragning an till Larssons presentation:
– Man måste komma ihåg att en sådan sträckning som den skånsk-dansk-tyska korridoren tillhör den typen av makroregioner som är öppna i båda ändarna. Det finns inget som säger att den inte skulle kunna förlängas norröver mot Blekinge eller förlängas söderut bortom Hamburg, säger Pontus Tallberg.
Han är också lite bekymrad över det han menar är en

 

begreppsförvirring i sammanhanget:

– För att det ska bli meningsfullt att prata om en

makroregion så måste det finnas någon form av institutionell överbyggnad exempelvis som Öresundskommittén i Öresundsregionen. Östersjöregionen har ingen sådan överbyggnad varför vi benämner den som en megaregion, säger han och tillägger.

– Därför är det lite olyckligt att EU-kommissionen fortsätter att kalla Östersjön för en makroregion, det vill säga samma etikett som en utvidgad Öresundsregion. Det finns trots allt avgörande skillnader mellan dessa regioner.
Gör man ingen åtskillnad mellan olika slags regioner så kommer det i slutänden att bli svårt att se vilken betydelse de har i en flernivåstyrningsmodell, menar både Lindeborg och Tallberg.
– Kan vi inte skilja på dem så kan vi inte heller ställa upp de rätta förväntningarna. Ytterst handlar det om vilket politiskt ansvar vi ska utkräva från alla dessa olika samarbetskonstellationer, säger Pontus Tallberg omvärldsbevakare vid Region Skåne.
 
Faktaruta:
Det finns i dag flera makroregioner runt om i Europa. Alp-regionen och Alpen-Adriasamarbetet existerar sedan 1972. Atlantkusten och Engelska kanalen, det så kallade Atlantic Arc finns också sedan drygt 20 år tillbaka.
Medelhavsregionen är en megaregion som inledde ett mer strukturerat samarbete redan 2008.
Regioner som hör av sig till EU-kommissionen med en förfrågan om att skapa en EU-strategi i likhet med Östersjöstrategin är Medelhavsområdet, Adratiska/Egeiska havet, Alpregionen, Nordsjön, Engelska kanalen, Atlantkusten
 
Nyhetsbyrån Regional Utveckling Norden: Per Holmström
Lämna en kommentar