Först var personalen en resurs för att producera varor och tjänster. Sedan blev personalen en viktig del av själva produkten. Nu är människor på väg att bli det enda som är värdefullt i leveransen överhuvudtaget.

My contacts on Flickr CC BYOyvind Solstad
My contacts on Flickr CC BYOyvind Solstad

Henry Ford, Steve Ballmer och John L Hennessy. De här tre namnen, olyckligtvis tre män, får illustrera tre helt olika epoker vad gäller synen på anställda, människor och human resources.

För Henry Ford var anställda en del av produktionsapparaten. De anställda hade ett väl beskrivet uppdrag, en ram inom vilket det skulle utföras och ett gediget system av kontroller och mätningar för att se till att ingenting avvek från det planerade. Varje bil som rullade av bandet skulle vara exakt likadan som bilen före och bilen efter. Relationen med kunden, betalningsmodell och eftermarknad var också likadan för den som köpte en T-ford oavsett om det var 1915 eller 1925.

För Steve Ballmer (VD för Microsoft 2000-2014)  var anställda den resurs som utvecklade nya produkter. Hans berömda ”developers, developers, developers…”-tal från 2008 är en lysande sammanfattning av vad anställda gör i ett företag efter 1960. De producerar inte likadana produkter, de utvecklar ständigt. Idealet är att varje ny bil, mjukvaruversion eller affär skall vara en utveckling av den närmast föregående. LEAN eller Kaizen, d v s varianter på ständigt förbättringsarbete, är synsätt som grundar sig på, och faktiskt förutsätter, att alla medarbetare förändrar sitt sätt att arbeta varje dag.

För John L Hennessy är människorna själva produkten. Hennessy är rektor för Stanford, ett av USA’s största och mest namnkunniga universitet. Hennessy sitter också i styrelsen för Google. Och Stanford är den enskilt största leverantören av medarbetare till just Google.

Det Google får från Stanford är inte industriarbetare av den typ som anställdes till Fordfabriken i Detroit. Stanford levererar heller inte utvecklare av den typ som Microsoft anställde från University of Washington. Det är helt enkelt människor som gör, av och med Google, vad Google själv aldrig skulle drömma om.

Det är därför Ford, 1920, kunde antas bygga ytterligare en bil likadan som de tidigare.
Det är därför Microsoft, 2010, kunde antas leverera ytterligare mjukvara, bättre än de tidigare.
Det är därför Google, 2030, kan antas leverera nästan precis vilken tjänst eller vara som helst.

Det här betyder att de som arbetar med medarbetare, alldeles oavsett om de kallas personalavdelning, HR-funktion eller ”creativity- and development innovation assessmentcenter” måste se över själva grunden för sin profession.

I Henry Fords fabrik var personalfunktionen en försörjningsfunktion. Hire and fire. Se till att vi har tillräckligt många tillräckligt dugliga händer för att fabriken inte skall stanna. Det här är kollektivavtalets, befattningsbeskrivningens, ackordlönens och folkrörelsernas tid. Folkrörelserna? Ja, eftersom arbetet inte innebar särskilt stora möjligheter till vare sig personlig eller professionell utveckling kanaliserades människors drivkraft och utvecklingsresurser till tiden efter arbetets slut och till frågor utanför företagets räckvidd. Anställningen var en mycket liten ruta. För liten för de flesta människor men den gav försörjning.

I Steve Ballmers fabrik var personalfunktionen en utvecklingsfunktion. Något lite hire. Något lite fire. Men framförallt personlig utveckling och den ständiga resan. Människor som kunde utveckla sig själv och sin arbetsinsats i en takt som gör att produkter och tjänster ständigt förbättras. Det här är det individuella löneavtalets- utvecklingssamtalets, lojalitetens och karriärplaneringens tid. Som en liten bieffekt dör nu folkrörelserna. I den yttersta av världar har alla utvecklande och stimulerande jobb inom områden man brinner för. I den föreställningen kan det inte finnas vare sig rum eller anledning till engagemang i områden utanför yrket. Områden som ju då per definition är lite mindre intressanta och lite mindre engagerande. Anställningen var en väg. Oändligt lång, men ganska smal. Personalfunktionens viktigaste roll var att beskriva den vägen på ett sätt som gjorde den attraktiv och lönsam för den ständigt springande anställde.

I Hennessys värld, slutligen, är människorna produkten. De är inte längre en resurs, underordnad företagets utvecklingsriktning. De är själva utvecklingen. Personalfunktionen går inte längre att skilja från produktutveckling eller affärsutveckling. Vilka kunder, affärer och produkter företaget har om tio år är, helt och hållet, en effekt av vilka medarbetare man knöt till sig i fjol.

I den världen måste personalfunktionen förstå affären, förstå människor och bygga starka konstellationer. De här konstellationerna består inte bara av medarbetare utan också av kunder, medarbetares familjer, företagets grannar och leverantörer. Communitybuilding helt enkelt.

Den här utvecklingen är inte valbar. Industrirobotar och automation konkurrerade ut den första vågens industriella arbetskraft. Kunskapsspridning och globalisering konkurrerar ut den andra vågens arbetskraft. Kvar blir, för den som vill vara i framkant, den tredje vågen. Den som handlar om att organisationens medarbetare är, inte bara produkten utan också organisationens syfte och rörelse.

Lämna en kommentar