Bebodda platser – studier av vår urbana samtidshistoria av Håkan Forsell är ett bidrag till ”akutforskningen” om städers materiella och kulturella betydelse.

Bebodda Platser av Håkan Forsell
Bebodda Platser av Håkan Forsell

”Nästa: Simhallen” sades i högtalarna på en busslinje mellan Resecentrum och universitetet i Växjö. Jag jobbade där under ett års tid. Och jag simmade på morgnarna. Följaktligen klev jag av vid stationen Simhallen.

Problemet var bara att det ofta inte var Simhallen utan hållplatsen strax före som jag valde att avsluta min resa vid. Två tre gånger stod jag där och insåg försent att jag gjort samma misstag: det var nästa hållplats som var simhallen.

Bussarna i Växjö hade, lärde jag mig snart, ett påannonseringssystem som föregrep själva reserutten. Tjugo sekunder före stoppet utropade en digital småländska redan den hållplats som skulle komma därefter (egentligen: nästnästa stopp).

Det kan synas som en mindre lokal egenhet, men föregripandet har sina kopplingar till en specifik form av svensk småstadsmodernitet.

Storstäder har ofta problem med att planera, att på ett mer enhetligt sätt staka ut en gemensam väg och muta in framtiden. Det är därför så många älskar myllrande metropoler; därför att de bara lever i nuet. Varje ögonblick är fulltecknat av det närvarande, som redan det svämmar över. Det är en viktig del i den urbana upplevelsen: att inte riktigt hänga med, att översköljas av samtid. Särskilt vi nordeuropéer, med våra ambivalenta inställningar till kaos, kroppar och offentlighet, kan under resor till megapoler i Asien eller Sydamerika bokstavligen falla i trans över staden som rastlös producent av samtid. När nuet vidgar sig krymper framtiden och man kan plötsligt se den för vad den är: en abstraktion.

I många städer, inte minst i Sverige, händer det för lite. Det råder ingen trängsel i nuet. Istället för att bemästra dagens alla ögonblick fulla av kaos, kroppar och offentlighet börjar en självgenererande rationalism ta över. Förväntanshorisonten blir större än erfarenhetsrummet, för att tala med Reinhard Koselleck, vilket kanske skulle kunna vara en intressant teoretisk utgångspunkt för att förnya svensk kommunalforskning. Kommunens syfte och mål är dit man är på väg men ännu inte kommit, och ett tecken på denna process är beskäftiga slogans: den första kommunen som inte använder fossila bränslen, den bästa undervisningskommunen, kommunen som har mest nolltolerans mot skolmobbning …

Småstadsambitioner. I Växjö kliver du av vid Resecentrum och stadsdelarna heter Söder, Väster, Öster – precis som i många andra städer i Sverige mellan 45 000 och 120 000 invånare. Och sedan finns alltid ett Araby – ”det är vårt Rosengård”, som min pensionatsvärdinna förklarade. Nej, samtiden, det förhandenvarande, den var för opålitlig och knepig för att bygga visioner på. Istället för att ta reda på var vi är och berätta det tydligt ägnades istället all kraft åt att tala om vart vi skulle komma. Snart.

En storstadsmänniska läser av information direkt och agerar omedelbart på den informationen. Men på bussen i Växjö lärde jag mig att informationen i högtalarna inte helt säkert gällde det som fanns utanför fönstret.

”Nästa: Simhallen.”

Jag slutade åka buss och gick till fots istället. Det tog lite längre tid men det var grönt och vackert under sommarhalvåret. En promenadstad, minsann.

Håkan Forsell Håkan Forsell

Den här texten är ett förhandsutdrag från boken Bebodda Platser – studier av vår urbana samtidshistoria som kommer den 20 juni på Arkitektur förlag

Håkan Forsell är urbanhistoriker, docent i Historia vid Stockholms universitet och gästforskare vid Center for Metropolitan Studies, TU-Berlin.

Bebodda platser är ett bidrag till ”akutforskningen” om städers materiella och kulturella betydelse. Hur ser den egentligen ut, vår urbana samtidshistoria?  Vad berättar den byggda miljön om vilka val samhällen och enskilda har gjort? Blev livet i våra städer som vi hade tänkt?

 

Lämna en kommentar