I biologin finns det en tydligt urskiljbar gen som förklarar varför odlade arter inte utan vidare kan korsas med vilda. Kanske finns det också en sådan gen när det gäller organisationers samverkan med det omgivande samhället?

Livskraftiga backtravfrön med olika föräldrar.
Livskraftiga backtravfrön med olika föräldrar.

I Sydamerika finns det vild potatis. Plantor som i mångt och mycket ser ut precis som de vi har på åkrarna på Bjärehalvön. Men ändå inte. För vid närmare påseende, mycket närmare faktiskt, visar det sig att den vilda potatisen har två kromosomuppsättningar medan den odlade har fyra. Det här kallar en biolog för att vild potatis är diploid medan odlad är tetraploid. Kromosomerna är en del av potatisens interna informationsstruktur. I kromosomerna finns DNA som ju överför information från föräldrageneration till barn och det är alltså kromosomernas DNA som i dagligt tal kallas för arvsmassan. Vad spelar det här för roll? Jo, om arvsmassan hos två organismer är väldigt olika går de helt enkelt inte att förena. I praktiken betyder det att en vild potatis inte kan korsas med en odlad potatis eftersom de har olika informationsstruktur.

Det här betyder att det har varit svårt att överföra önskade egenskaper såsom resistans mot insekter eller härdighet mot torka från vilda arter till odlade. Varje försök har inneburit att man fått en icke livsduglig avkomma. Detta har i biologin kallats för den ”triploida spärren” och det har i realiteten inneburit en oöverstiglig barriär mellan vilda och odlade organismer i många fall.

Vid SLU finns Claudia Köhler. Köhler är professor i molekylär växtcellbiologi vid SLU i Uppsala och hon har ägnat sin forskningsinsats åt just fröbildningens genetik, d v s kopplingen mellan arvsmassa och fortplantningsförmåga. 2011 fick professor Köhler ett anslag från Europeiska forskningsrådet och i september i år publicerade hon, tillsammans med kollegor, en artikel där hon beskriver hur den här spärren är konstruerad. Det finns en specifik gen, en liten strömbrytare, som är ansvarig för att organismer med olika informationsstruktur, olika kromosomuppsättning, inte kan skapa livskraftiga frön. Genom att helt enkelt (enkelt är det självklart inte alls) koppla bort den genen har man lyckats runda det här hindret och faktiskt korsa arter som befunnit sig på var sin sida om linjen som skiljer odlat från vilt. Egenskaper hos vilda arter som kan hjälpa oss att lösa svält och livsmedelsbrist kan alltså i framtiden överföras till våra odlade arter.

Självklart finns det intressanta paralleller utanför biologin. Inom högre utbildning talar man om MOOC eller till och med MOOR. Det betyder Massive Open Online Courses respektive Massive Open Online Research. Vad begreppen egentligen går ut på är att man försöker korsa högskolans odlade och under århundranden förädlade utbildning och forskning med det betydligt vildare arbetssätt som växer upp runt wikis, communities på nätet och sociala media. Inom hälsovård, idrott och utbildning finns det liknande försök att ta sig över gränsen mellan det odlade och det vilda.

Skall försöken bli livskraftiga måste vi alltså överkomma den triploida barriären både här och där. Det finns helt enkelt allt för stora skillnader i informationsstrukturen mellan våra odlade organisationer och våra spontana. Kanske skulle Claudia Köhler och hennes forskarkollegor kunna visa organisationsforskare och utvecklare hur man letar efter, identifierar och så småningom kommer runt den lilla strömbrytare som förhindrar en livskraftig avkomma i korsningen mellan organisationer och det vilda samhället?

http://www.mynewsdesk.com/se/sveriges_lantbruksuniversitet__slu/pressreleases/barriaer-foer-vaextfoeraedlare-foerklarad-907812

Lämna en kommentar