När människor förvägras sin rörlighet som i fallet med murar och med gränser, såväl fysiska som digitala och mentala, är det ett hot mot den öppna världen. Vi som har full frihet att förflytta oss var vi vill kanske inte tänker på rätten till rörlighet och förflyttning som en grundläggande rättighet men för dem som förhindras rörlighet innebär det en förlorad möjlighet att delta fullt ut i samhällslivet och i den globala, gemensamma, världen. Det innebär att förvägras sitt mänskliga värde.

Rätten till rörlighet

Förflyttning och rörlighet har en given plats i alla samhällen som påstår sig stå för mänskliga rättigheter och demokratiska värden. Människor som inte begått ett brott ska vara fria att röra sig var de vill. Eller? Rörlighet och möjligheten till förflyttning är något som vi i Sverige och i Europa ofta tar för givet. Det transnationella resandet är för många en naturlig del av vardagen och vi rör oss mellan länder för konferenser, affärsmöten och studier på ett pendelmanér. Det som för bara ett antal decennier sedan skulle ses som en längre resa är idag en del i vardagen och gränser är för oss snarare membran än murar. Det är självklart att den moderna statens medborgare med relativt lätta medel ska kunna förflytta sig från punkt A till punkt B och att vi kan resa runtom i EU utan visum. Att hindra och kontrollera den rörligheten är synonymt med att utöva makt och det är givet att alla försök från staten att begränsa sina medborgares rörlighet och möjlighet till förflyttning oundvikligen också skulle ses som inskränkningar i de medborgerliga rättigheterna. Ett sådan exempel är Berlinmuren, men också muren mellan Israel och Gazaremsan – två fysiska hinder för rörlighet och förflyttning som i sin tur manifesterar statens kontroll och hämmar utbytet mellan människor. Ett annat exempel är Kinas censur av Internet och sociala medier som också kan sägas hindra sina medborgares rörlighet och delaktighet i det globala.

Världen präglas av rörelse, inte rigiditet

Ytterligare ett exempel på hinder är den gräns och det avstånd som tornar upp sig mellan Europa å ena sidan och Afrika på den andra, ett avstånd som ökar med subventioner till det europeiska jordbruket och ökade tullar, en gräns som blir tydlig när tusentals människor söker sig till bättre förhållanden och går under i medelhavet eller finner sig själv placerade i gigantiska läger eller tillbakaskickade till länderna de flytt ifrån. I en allt mer globaliserad värld borde den rigida och geografiskt begränsade, nationalstaten vara ett minne blott och i dess ställe återfinnas flöden av människor, kapital, tjänster, varor och idéer. I en allt mer sammankopplad och intersektionell värld borde strävandet efter en total och fri rörlighet vara en självklarhet likaväl som rättighet. Istället lever sig nationalstatens logik kvar, den som förutsätter att möjligheten till rörlighet finns, om det finns, och bara om det finns, en punkt A och att vi ämnar förflytta oss tillbaka till den platsen. Den logiken som förutsätter att det bara kan finnas rörlighet om vissa människor berövas möjligheten till den rörligheten. Den synnerligen ålderdomliga logiken skapar i sin tur begränsningar i ett samhälle som präglas av allt mer öppenhet och flöden.

Den statslöse

Sådana begränsningar möter naturligtvis de människor som berövas rörligheten. Rätten till rörlighet är kanske som mest uppenbar när den förloras och att ta ifrån någon den rätten är ett straff (ett fängelse eller en fotboja finns ju dels till för att kontrollera internerna men också för att frånta dem rörligheten).  Men den här typen av inskränkningar i rörlighet möter också människor som inte begått brott utan helt enkelt saknar medel att hävda sin rätt till rörelse i det offentliga, personer som inte går att placera in under beteckningen medborgare, dvs. den papperslöse och/eller den statslöse. Den statslöse och/eller papperslöse individen finner sig själv i ett slags rättslöst vakuum i vilket rörelse och förflyttning blir högst begränsad. Utan medborgarskap blir medborgarskapets starka betydelse plötsligt uppenbar likaväl som de mänskliga rättigheterna. Filosofen Hannah Arendt har beskrivit tillståndet som statslös som att befinna sig utanför den levande världen, utan möjlighet att kunna hävda sitt existensberättigande. Själva benämningen ”statlös” har i sig pekats ut som problematisk då ingen stat kan sägas ha ansvar för de statslösa – de är på sätt och vis borttappade. I dagens Sverige och i dagens Europa slussas de mellan olika institutioner och rätten att definiera dem ligger alltid ovanför deras huvuden. Deras rörlighet är starkt begränsad och rätten till asyl är, bokstavligt talat, en möjlighet att träda in i de levandes värld igen.

Membran istället för murar

Det blir därför synnerligen problematiskt när politiska företrädare talar om människor i termer av en flöden, volymer, vågor och ”översvämning” som måste begränsas, eftersom det ytterligare avhumaniserar människor som redan befinner sig i en utsatt position, att tala om människor i termer av volym och naturkatastrofer blir en eufemism som eliminerar deras individuella värden, samtidigt som en hel grupp pekas ut som ett problem. Det anspelar också på människors rädsla och spelar på en bild av att ”nationen” hotas av en flodvåg och det är bara genom att bygga högre murar som vi kan överleva. Men det mest problematiska är att rätten till asyl ifrågasätts liksom värdet i att människor med en annan bakgrund kommer till landet med andra perspektiv och kunskap. Det är uppenbart att det svenska systemet måste bli bättre på att ta emot människor och slussa dem vidare ut i samhället, som ett membran, men det är också uppenbart att vi inte löser någonting genom att bygga murar istället.

Integrationsprocessen

Principerna om rörlighet bör också genomsyra integrationsprocessen. För det första är det uppenbart att vi måste behandla frågan om vem det egentligen är som ska integreras? Integration innebär i sin grundbetydelsen att en del sammanfogas i en annan, för det krävs en rörelse och det är uppenbart att integrationen går snabbare om båda delarna rör sig mot varandra. Vi måste bryta ner tankedikotomin om Vi och Dom och se över möjligheterna för människors deltagande i samhällslivet, se över förutsättningarna för människor att röra sig mot varandra och mötas. För det andra måste olika flöden i systemet kopplas till varandra. Det talas ibland om ”De andra” som kommer hit, bygger enklaver och isolerar sig när det i själva verket är så att man bland många invandrargrupper återfinner starkt utarbetade processer för utbyte av kapital och flöden på ett globalt plan. När stat och civilsamhälle inte förmår bidra med kunskap och närmanden vänder sig dessa grupper till det globala planet. Här är det snarare myndigheter, organisationer, kommuner och landsting som har någonting att lära och som måste tradera traditionellt stuprörstänk för tvärsektoriella alternativ och samtidigt främja förutsättningarna för den glokala (dvs. en kombination av det globala och det lokala) medvetenheten.

Om vi väntar med att införliva principerna om rörlighet och förflyttning i vårt tänkande, våra verksamheter och vårt språkbruk så kommer vi troligtvis inte att märka den långsamma förflyttningen från rörlighet till rigiditet, från frihet till kontroll. Det är genom att synliggöra de processer och människor som rör sig i marginalerna och säkerställa deras grundläggande rättigheterna som vi på allvar kan tala om utvecklingen av ett demokratiskt samhälle.

Lämna en kommentar