Nr 1 i helhet

2013 – polariseringens år?

Det finns förmodligen samhällsfrågor som är av sådan karaktär att både de, och vi, vinner på att tydliggöra extremerna och medge att de är oförenliga.
CC by Dino Quinzani

CC by Dino Quinzani

Det är alltid vanskligt att beskriva samhällsförändring och –utveckling i bilder och metaforer. Ibland blir förenklingen så stor att det som skulle belysas skuggas av själva belysningen. Men ändå. Det enda sätt på vilket vi kan prata om något så komplicerat som samhället är genom bilder och grova förenklingar. En sådan förenkling är beskrivningen av politik, ekonomi eller engagemang som en sorts endimensionell axel. Den ena änden heter vänster, fattig eller oengagerad och den andra änden heter höger, rik eller engagerad. För säkerhets skull vill jag påpeka att jag beskriver tre helt olika axlar. Det finns alltså inte något samband mellan vänster, fattig och oengagerad, inte heller mellan höger, rik och engagerad.

Bild3
Längs en sådan axel tänker vi oss sedan att vi människor fördelar oss. Det kan se väldigt olika ut, ibland är vi samlade i mitten, ibland är vi utspridda över hela fältet och ibland finns det alldeles andra varianter. Ofta dramatiserar vi spridningen genom att tala om klyftor när det egentligen inte är några klyftor utan bara stor spridning. Det finns t ex inga klyftor mellan långa och korta människor. Det finns inte heller några klyftor mellan yngre och äldre eller mellan stadsbor och lantisar. Men ibland finns det klyftor, d v s fördelningen längs axeln ser ut som pucklarna på en kamel (till skillnad då från en dromedar). Då blir det ju intressant att fråga sig om de här två pucklarna rör sig mot varandra eller från varandra. Rör de sig mot varandra blir vi så småningom mer lika, rör de sig från varandra blir vi så småningom mer olika.
Bild1
Applicerar man det här på våra åsikter i olika frågor betyder det alltså att två pucklar som rör sig emot varandra innebär att vi blir mer sams, rör de sig ifrån varandra så blir vi mer osams. Det här brukar vi kalla polarisering, d v s vi samlas runt två (mot-)poler. Ofta strävar vi efter konsensus, d v s vi föredrar av många goda skäl att komma överens, att samlas runt en kompromiss eller en syntes som är acceptabel för så många som möjligt. Men, beroende på frågans art är det ibland uteslutet. I diskussionen om en heliocentrisk eller en geocentrisk världsbild, d v s frågan om huruvida jorden eller solen är i mitten av vårt planetsystem, finns det naturligtvis ingen möjlighet att mötas i mitten. Det skapas två tydliga poler i diskussionen och så småningom kommer alla att tvingas välja den ena eller den andra ståndpunkten. Vi får en polarisering.

Det är också uppenbart att en sådan tydlig uppdelning i svart/vitt är nödvändig för att vi skall komma vidare. På samma sätt är det med samhällsfrågor där svaren, eller den önskvärda utvecklingen, kanske inte är lika distinkta sanningar som i fallet om planeternas rörelser – men där de två polerna innebär så diametralt motsatta utvecklingsriktningar att varje kompromiss är ett stillastående. Om två grupper av människor har varsin uppfattning om åt vilket håll ett tåg skall köras så är den enda möjliga kompromissen att man står kvar där man är.

Under flera årtionden har vi sett en uppbyggnad av spänningen i sådana polära åsiktssystem. Klimatfrågan, nationalism och invandring, skolans utveckling, upphovsrätten och tillväxten är några områden som kännetecknas av allt tydligare poler och allt tydligare kraftsamling kring två sinsemellan oförenliga ståndpunkter. En sådan uppbyggnad innebär nästan alltid stora påfrestningar på samhället. Precis som när trycket ökar mellan tektoniska plattor i jordskorpan kan den ökande spänningen resultera i antingen många små skalv eller i ett stort. För oss som lever på jordskorpan – och i samhället – är ofta de många små att föredra. Därför finns det ibland skäl att sluta försöka hålla sams och i stället låta de två polerna bli synliga. Det finns alltså skäl att medge, från båda sidor, att en kompromiss inte är möjlig. Först då kan vi neutralisera både det dödläge som gör att utvecklingen står still och de krafter som annars riskerar att byggas upp till en ännu större tudelning framöver. Kanske är det därför bra om 2013 blir det år då vi får se några av de här ökande spänningarna utlösas i ett par rejäla, men hanterbara, jordbävningar.

TROED TROEDSON

Symboler ger oss en glimt av framtiden

Genom att studera symboler och symbolhandlingar kan vi med ganska enkla medel få en idé om vad framtiden bär med sig.

CC by Transportstyrelsen
CC by Transportstyrelsen

Viljan att spana in i framtiden är stark så här i början av ett nytt år. Funderingar kring hur världen kommer att se ut om 20, 50 eller 100 år och vilka revolutionerande upptäckter vi kommer att få ta del av är särskilt starka just i januari. Det är inte bara våra tankar som uppfylls med framtidsprofetior utan det skrivs spaltmeter efter spaltmeter i tidningarna med förkunnelser och spaningar.  Nu är det få förunnat att kunna sia om framtiden och inte många äger förmågan att visionera om en tid som vi kanske inte ens kommer att få uppleva.

Oavsett om vi vill kika 100 år framåt, det kommande året eller om vi vill koncentrera oss på nuet finns det två synsätt att ta ställning till. Vill vi lösa framtiden (och nuets) problem med de verktyg vi hade när vi skapade dem eller tror vi att det är mer framgångsrikt att leta efter metoder och modeller som vi ännu inte provat? Det beror naturligtvis på om vi beskriver oss själva eller vår organisation utifrån var vi kommer ifrån eller om vi väljer att beskriva oss utifrån vart vi är på väg. Det är två fundamentalt olika synsätt.

Vi har hittills värderats efter det vi verkligen uppnått; våra betyg, våra recensioner, våra resultat. Vi ville förstå hur det verkligen var och ur historien kunde vi hitta en förklaringsmodell till varför vi var som vi var och varför vi gjorde som vi gjorde.  Historien har alltså skapat verkligheten och verkligheten är resultatet av oändligt många orsaker, omständigheter och faktorer.

Verkligheten tycks ibland vara stillastående men den har en rörelse, en rörelse som nästan är osynlig. Den är svår att upptäcka och se med blotta ögat, så långsam är den. Vill vi beskriva vart vi är på väg är det nästintill omöjligt att beskriva den utifrån verkligheten då den dels är sprungen ur historien, dels är oändligt långsam. Vi använder oss därför av symboler för att göra bilden skarpare och mera tydlig.

Tänk er ett vägmärke, bilen som far över kajen eller guppet på vägen. Naturligtvis visar guppen inte de reella guppen utan talar om för oss att vägen är ojämn. Likaså varnar bilen över kajen oss för att det finns en kaj i närheten och att det finns risk för att köra ner i vattnet. I verkligheten är guppen inte så stora som symbolen visar och de allra flesta kajer har aldrig drabbats av en bil som kör över kanten men för att förstärka vår bild av världen och göra oss uppmärksamma om vad som komma ska använder vi symbolen som verktyg.

Tar vi en kikare och förstorar en bild av verkligheten kan vi också skönja riktningen eftersom en liten rörelse blir synlig i förstoringen. Symboler förstorar på samma sätt vår verklighet och talar om för oss vart vi är på väg och åt vilket håll vi strävar. Det kan vara provocerande såsom Centerns idéprogram visade sig vara. Programmet innehåller många symboler som visar vart Centern vill gå i framtiden. När Centern vill avskaffa skolplikten och verka för fri invandring innebär det ett förtydligande om att värna om och utöka den enskildes frihet till självbestämmande. Månggifte är likaså en symbolisk gest som låter oss förstå hur Centern tänker kring statens inblandning i privatlivet.

Problemet uppstår när vi tar förtydligandet (symbolen) och applicerar det på verkligheten. Det kan lätt uppstå absurda konsekvenser. När Behrang Miri på Kulturhuset i Stockholm plockar bort Tintinböcker från bokbeståndet berättar hans symbolhandling för oss vart biblioteket är på väg. Det betyder inte att alla böcker med rasistiska inslag måste sorteras ut utan att Kulturhuset är noggranna med urvalet av böcker och innehållet det berättar.

Första veckorna efter en symbolhandling visar om det är ett trovärdigt agerande. I Centerns fall visade det sig vara långt mellan verkligheten och framtiden. Symbolerna måste, för att vara trovärdiga, bäras av dem som äger frågan. De förlorar sitt värde om det visar sig att ingen tycker att det är rimligt att alla människor får bestämma själv hur många personer de får gifta sig med. Då är det inte längre en begriplig förstoring av en liten rörelse utan en absurditet.

Symboler är kraftfulla verktyg som ger oss en möjlighet att förstå hur andra människor tänker. Om historien har skapat verkligheten så skapar symbolhandlingarna definitivt framtiden. Till skillnad från att förstå hur verkligheten är och var vi kommer ifrån får vi genom de ibland överdrivna symbolerna en inblick i vilken väg som ligger framför oss. Genom att addera många i sig själv små symboler når vi ytterligare en förstoringsgrad och därmed kan vi räkna ut riktningen och få en glimt av vad framtiden bär med sig.

CAMILLA HENDING

Direktdemokrati med ultimatum

David Cameron har lovat sina väljare en folkomröstning 2017 för att äntligen kunna lägga den omstridda EU-frågan åt sidan. Erfarenheten talar för att initiativet kommer leda till raka motsatsen. Något mer polariserande för en befolkning än en folkomröstning är svårt att hitta.
CC by Liz West

CC by Liz West

”Det blir en fråga om ´in or out`,” deklarerade den brittiske premiärministern David Cameron när hans länge utlovade och ständigt försenade tal om EU äntligen hölls i London den 23 januari.

Hans uttalade syfte är att få ett avslut i den ständigt pågående brittiska debatten om EU. Men folkomröstningar är dåliga på att försona och ena – istället fördjupar de ofta konflikter.

I Egypten hoppades president Mursi få lugn och ro i landet genom ett erbjuda en folkomröstning om den omstridda grundlag för landet som han själv skrivit. 63,8 procent av de röstande stödde hans konstitution, var syftet uppnått?
Tvärtom. Omröstningen som skulle ge demokratisk legitimitet sågs som en provokation, motståndet har blivit ännu våldsammare och senast lett till 48 döda i upplopp.

Uppslitande

Fredligare men knappast mindre polariserande var den lettiska folkomröstningen 2012 där frågan gällde om ryska borde bli ett andra officiellt språk i Lettland. Man skulle tro att det klara omröstningsresultatet – 75 procent sa nej till ryska – skulle ha slitit en gammal tvist i en känslig fråga. Än en gång – tvärtom. Folkomröstningen infekterade gamla sår i en befolkning där långt ifrån alla är 100 procent letter eller ryssar och där etnicitet länge spillt in i partipolitiken och gjort landet svårt att regera. Inte ens själva sakfrågan löstes; stora grannen Ryssland mullrade efteråt hotfullt och EU:s legala krav på sina medlemsländer, att minoriteter (som de 27 procent etniska ryssarna i Lettland) ska behandlas likvärdigt, tillfredsställdes inte.

Mindre uppslitande borde Skottlands folkomröstning år 2014 bli, om att lämna Storbritannien. Skottarna älskar att betrakta sig själva som en separat folkgrupp, annorlunda från engelsmännen. Men folkomröstningen välkomnas därför inte av alla. Den tvingar till ett radikalt ställningstagande genom en polariserande fråga (”In or Out?”) som många föredrar att inte förhålla sig till.
Trots att själva kampanjandet ligger flera år fram i tiden är bråket i full gång. Första grälet handlar om tidpunkten för folkomröstningen – det kan avgöra utgången. Nästa konflikt gäller hur frågan på röstsedeln ska formuleras – det kan avgöra om folk stannar för ja eller för nej. Det tredje grälet ringer bekant i svenska öron: Har ja- och nejsidan tillgång till lika mycket ekonomiska resurser?

Garanterad debatt

Camerons initiativ bäddar åtminstone för flera års grundlig europadebatt i Storbritannien vilket brukar framhållas som en av fördelarna med en folkomröstning. Ingen politisk fråga i världen har det folkomröstats så ofta om som Europafrågan. Detta tycks emellertid inte ha ökat samsynen mellan olika åsiktsriktningar.

Ett problem, om samsyn är vad man vill uppnå, är folkomröstningens inbyggda polariserande effekt. Alla diskussioner om fördelar och nackdelar måste utmynna i ett tvärsäkert svar. Alla nyanser som verkligheten bjuder på, ska kokas ner till ett svarvitt ja eller ett nej. Det blir inte kvar något utrymme för åsikten att ”Ja, om regeringen också genomför kompletterande reformer” eller ett ”Nej, om inte Finland och Danmark också ansluter sig samtidigt…”

I Sverige vet vi av erfarenhet att folkomröstningar kan dra ovälkomna skiljelinjer också rakt igenom politiska partier vars behov av enighet är stort. Socialdemokratin – inte det enda men det tydligaste exemplet – har slitit i många år med att finna en balans mellan partiets ja-och nejsägare till svenskt EU-medlemskap och euro-medlemskap. Skiljelinjen har skapat interna kotterier, lett till svekdebatter och avgjort vilka ministrar vi fått i regeringen.

Klyver tories

Just för David Cameron är detta en uppenbar risk. Hans toryparti har i decennier försökt ena den näringslivsvänliga falangen som inte kan tänka sig att äventyra EU-medlemskapet och den ultraliberala falangen som inte ens vill tillämpa Konventionen för mänskliga rättigheter, eftersom den är utländsk.

Torypartiet har redan vält två partiledare och premiärministrar i modern tid över EU-frågan; Margaret Thatcher och John Major. Den annalkande EU-omröstningen har nu åter väckt till liv båda falangers stridslust.

Ytterligare en polariserande effekt med en folkomröstning är den hetsighet och det höga tonläge som debatterna förs med. Också detta är inbyggt i folkomröstningen som fenomen. Allt står plötsligt på spel (” in or out?”), inga medelvägar är längre möjliga. Den som förlorar folkomröstningen förlorar allt. Därför höjs rösterna, argumenten blir aggressiva och extrema, påståenden måste framföras tvärsäkert. Väljare som är osäkra tvingas ju av formen att rösta nej, att rösta på status quo eftersom ett ja, automatiskt blir ett ja till allt.

Avslut

Om nu folkomröstningsdebatten riskerar att bli uppslitande, kan David Cameron åtminstone uppnå sitt mål att efter ett svar från den brittiska befolkningen, få frågan om EU lagd åt sidan i framtiden?

Om vi ska gå på erfarenheten har Cameron små chanser att ens få denna önskan bli uppfylld. Folkomröstningar tenderar att sluta relativt jämt, att ligga nära 51-49. Detta bäddar för en kvarvarande bitterhet hos den förlorande sidan. Om bara fler hade gått och röstat, om rätt politiker ställt upp i TV-debatten kvällen innan…

Svekdebatterna och anklagelserna fortsätter långt efter att folkomröstningen sägs ha ”avgjort” frågan.

När Danmarks befolkning i juni 1992 sa nej till EU:s Maastrichtfördrag och därmed stoppade tolv länders nogsamt planerade och i-långbänk-förhandlade projekt om en politisk och ekonomisk union i Europa – skedde det med 0,6 procents övervikt för nejsidan.

Nejsidan hävdar än i dag med bitterhet att det var cyniskt av EU att gå vidare[1] mot en uttalad folkvilja. Ja-sidans åsikt att det vore odemokratiskt att låta 47 000 danskar stoppa 320 miljoner européer, biter inte.

Tvingar EU välja

David Camerons tal hade ännu en polariserande effekt. Genom att offentligt och permanent dra upp en tydlig gräns mellan EU och Storbritannien, väckte han också i Europa frågan om vilken sida gränsen man önskar ha Storbritannien. Cameron lovade nämligen britterna att förhandla fram ett nytt avtal med EU där britterna ska få ha kvar sin beslutanderätt utan att behöva följa samma spelregler som andra (på den inre marknaden t ex vill Cameron inte följa arbetstidsreglerna.)

Tyska förbundskanslern Angela Merkel och franske presidenten Francois Hollande bland några, har redan sagt offentligt att självklart kan britterna inte få det – reglerna gäller lika för alla. Det är själva grundförutsättningen för en gemensam marknad.

Men hur stora eftergifter kan européerna då ge britterna? Hur gärna vill Europa ha kvar Storbritannien? Den frågan ska besvaras före den utlovade brittiska folkomröstningen 2017. Dock diskuteras den än så länge betydligt mer nyanserat.  Ännu har ingen europeisk regeringschef uttryckt ett krav om att Camerons fråga till Europa bara kan besvaras med ett: ”In or out”.


[1] EU-fördrag kräver enhällighet. Danmark gav trots folkomröstningen ett halvår senare sitt ja i utbyte mot att få stå utanför de delar av EU-fördraget som folket ansågs ha ogillat, och gör så än idag; Militärt samarbete, EU-medborgarskap, polisiärt och juridiskt samarbete samt euron.

YLVA NILSSON

Nytt & Kort

CC by
CC by Vladislav Bezrukov

SKL stöder utjämning

De förändringar regeringen vill göra i systemet för inkomstutjämning får stöd av Sveriges Kommuner och Landsting. Men ändringarna måste genomföras snabbt, manar förbundet.

I en promemoria strax före jul föreslog finansdepartementet att inkomstutjämningsavgiften sänks i det nya utjämningssystemet som ska träda i kraft den 1 januari 2014.

Förslaget innebär att kommuner och landsting som har en beskattningsbar inkomst per invånare som överstiger 115 procent av riksgenomsnittet får betala en lägre avgift. Genom sänkningen av avgiften får de behålla en något större del av skatteintäkterna om deras skattekraft ökar.

Staten får genom förslaget lägre intäkter, vilket innebär att övriga kommuner och landsting får lägre statsbidrag. Dessa föreslås dock få kompensation genom ett statligt tillskott. Tillskottet till kommunerna och landstingen uppgår till cirka en miljard kronor och är permanent.

Norsk glesbygd vill locka fler invandrare

Kommunal- och regionaldepartementet i Oslo utlyser ytterligare 35 miljoner kronor till projekt som kan öka människors lust att flytta till den norska glesbygden. Det är fjärde året i rad som kommuner, ideella organisationer och byalag kan söka pengar.

– Projekten kan pågå ända till 2015, men i höst är det stortingsval och då har regeringen tyckt att det är ett naturligt slut för satsningen, säger Judith Kortgård, handläggare på kommunal- och regionaldepartementet.

Förutom det allmänna syftet att intressera fler människor att bosätta sig i glesbygden prioriterar departementet ansökningar som handlar om att inkludera invandrare och förbättra villkoren för ungdomar,

Den 9-10 april arrangeras Bulystkonferansen i Jølster, en kommun med cirka 3000 invånare i fylket Sogn och Fjordane. Ett tema för konferensen är hur man ska lyckas ordna fler arbetstillfällen i glesbygden.

Jönköping förbereder regionkommun

Nu finns ett förslag till en regionkommun för Jönköpings län.

– Vi ska se till att länet blir mer attraktivt att bo i, utbilda sig i och starta företag i, säger Anders Karlgren (M), ordförande i regionbildningskommittén, som presenterade sitt förslag i förra veckan.

2015 får ett direktvalt regionfullmäktige ansvaret för tre arbetsområden som styrs av varsitt politiskt organ: Folkhälsa och sjukvård, regional utveckling, samt arbetsmarknad och näringsliv.

– På det här sättet samlar vi musklerna, framför allt i frågor där vi har statliga myndigheter som motpart, säger Anders Karlgren.

Jönköpings län har varit inblandat i flera diskussioner om att bilda en storregion och Anders Karlgren utesluter inte att frågan kan komma upp igen.

– Under den kommande mandatperioden är det en egen regionkommun som gäller, sen får vi se. Om det i framtiden finns stöd för en storregion, och om den är till nytta för länet, kan vi tänka oss en sådan lösning, säger han.

Så skapas mervärde genom tillit

Hur omsätter vi tillit till förnyelse och kvalitet?

Den frågan stod som rubrik för ett seminarium under Välfärdens Innovationsdag i Köpenhamn, torsdag 24 januari. Svaret är att genom mindre kontroll frisätts resurser som kan användas till något annat.

Niels Thyge Thygesen, lektor och tillitsforskare vid Copenhagen Business School, slog omedelbart fast att tillit är ett värde, men förutsätter en risk:

– Vi måste förhålla oss flexibelt till när vi ska använda oss av tillitsbaserad ledning, fatta ett aktivt beslut när det ska ske och hålla i minnet att tillit inte är motsatsen till ledning.

Det är en moderniseringsreform på väg i den offentliga sektorn i Danmark. Den ska bland annat bygga på ökad tillit mellan politiker, chefer och medarbetare. Men hur gör man helt konkret för att omsätta tillit till mer innovation, kvalitet för pengarna och större arbetsglädje?

– Det kräver att man redan har en väl fungerande verksamhet, med låg frånvaro och självgående medarbetare och om så inte är fallet så får man börja med att titta på vad det är som inte fungerar, förklarade Niels Thyge Thygesen.

I en kommunal verksamhet utgår man från de avdelningar som har låg frånvaro och redan gör ett gott resultat. Eftersom verksamheten fungerar bra kan man minska på exempelvis frånvarokontrollen och på så vis frigöra resurser till annat – till exempel reda ut varför frånvaron är hög inom andra delar av organisationen.

– Det är inte ledningen som ska sörja för innovation genom tillit. Det är tillit som ska innovera ledningen, fastslog Niels Thyge Thygesen.

Ett annat exempel handlar om att samspela med medborgarna.

– Det har till exempel visat sig att det kan fungera bra att ta bort bemanningen på mindre bibliotek. Man har tillit till att medborgarna själva klarar in- och utlåning och frigör därmed resurser. Avsikten är inte att göra bibliotekarierna arbetslösa utan istället låta dem arbeta i projekt som skapar mervärde, exempelvis med barn och invandrare, förklarade Niels Thyge Thygesen.

REDAKTIONEN

Digital självbetjäning ska rädda dansk välfärd

CC by Saad Faruque

CC by Saad Faruque

För fjärde året i rad har den oberoende tankesmedjan Mandag Morgenarrangerat Välfärdens Innovationsdag i Köpenhamn. Författaren Jacob Bøtter satte tonen för dagen med en entusiasmerande inledning där han konstaterade att framtidens ledare inte är de som besitter mest kunskap och visdom utan de som litar till medarbetarnas klokskap och förmår att involvera alla – med betoning på alla – i ett ständigt pågående förändringsarbete.

Mandag Morgen hade trummat ihop ett digert program, med många programpunkter och seminarier, där visionära idédebatter rymdes men tyngdpunkten trots allt låg på konstruktiva exempel som visat sig fungera. Några av seminarierubrikerna:

– Hur omsätter vi tillit till förnyelse och kvalitet?

– Hur växlar vi in skolan i framtidens samhälle?

– En god start som familj – stora effekter med små investeringar

– Mer digital offentlig välfärd – var ska vi sätta in krafter och hur kommer vi igång?

Just digitaliseringen, som griper in i alla danskars vardagsliv på ett konkret sätt, ägnades stort utrymme och det var också där finansminister Bjarne Corydon valde att lägga fokus under sitt 20 minuter långa gästspel. Först definierade han vad som är Danmarks tre största välfärdspolitiska utmaningar under 2013, vilket kokades ner till tre ord:

Effektivitet, effekt och implementering.

”Inte bara snack”

Helle Thorning-Schmidts regering har lagstiftat om flera stora reformer som nu håller på att genomföras, för att säkra välfärden.

– Alla reformer som vi har satt igång ska vi ha att fungera, vi ska se till att de faktiskt gör skillnad, att det inte bara är snack, utan fungerar i praktiken. Och vi ska inte vara rädda för att lära av varandra – vi måste undvika att uppfinna den djupa tallriken på många hundra ställen samtidigt, sa finansministern.

Grundläggande handlar det om att vi i en stram ekonomisk situation ska ha mer för de pengar vi väljer att använda på välfärd

Den reform som berör flest medborgare är digitaliseringen som just nu håller på att ta form och där ”självbetjäning” blivit ett kodord. Kort sagt så ska digitalisering av tjänster i stat, regioner och kommuner spara in miljarder och därmed rädda välfärden.

Första etappen klar

En första etapp av reformen har redan genomförts. Genom en enda hemsida, borger.dk, nås i stort sett alla tjänster som danska medborgare kan tänkas behöva använda sig av. Via den ansöker man om plats på förskolor och skolor, hanterar studiemedel, skatt och pension, ansöker om pass, gör flyttanmälan, har kontakt med sin läkare och sitt sjukhus – och väldigt mycket mer.

På hemsidan finns också en brevlåda, dit varje medborgare så småningom kommer att motta all post från danska myndigheter – när denna etapp väl är genomförd, under nästa år, så kommer inte ett enda pappersbrev att sändas med så kallad snigelpost.

Självklart kommer denna självbetjäning att medföra problem i början, men myndigheterna räknar med att 80 procent av befolkningen kommer att klara det som krävs. Och övriga kommer att få hjälp.

– Vi upplever att den danska befolkningen är redo, förklarade Bjarne Corydon

Digital service

Den första delen av digitaliseringsreformen handlar om kommunikation.

– Nästa steg blir att se om vi kan göra den offentliga servicen digital. Vi tar sikte på att digitalisera vissa hälsoinsatser samt delar av äldreomsorgen och folkskolan, sa Bjarne Corydon.

– Det är ett stort steg, men häri ligger en stor potential, både vad beträffar effekt och effektivisering.

ANNE WOLLTER

Göran Persson dömer ut regioner

Starka regioner försvagar staten och gör det svårare att balansera den utveckling som pågår mot ett mer federalt Europa, anser förre statsministern Göran Persson. Han vill hellre slå samman små kommuner till större som även får ansvaret för sjukvården.

CC by nyaperspektiv
CC by nyaperspektiv

Att utvecklingen i Europa går mot större federalism är inget att vara rädd för, lugnade förre statsministern Göran Persson när han talade under Ekonomichefsdagarna i Stockholm.

– Det behövs starka politiska institutioner för att balansera ett alltmer våldsamt finansiellt kapital.

Eurosamarbetet driver fram ett federalt Europa, var en av Göran Perssons teser när Kommunalekonomernas förening arrangerade årets upplaga av Ekonomichefsdagarna på Clarion Hotell i Stockholm.

På tre månader har man tagit fram regler för budgethantering i medlemsstaterna i europeiska organ. Nu är bankunionen snart på plats och snart har vi den första europeiska skatten. Jag tror att det är bra.

Göran Persson kände en oro inför risken att Storbritannien kan välja att dra sig ur EU, men såg i övrigt optimistiskt på framtiden.

Jag tror vi tar oss igenom eurokrisen. Varken Grekland, Spanien eller Italien kommer att lämna EU och varför skulle de göra det? De är ju inne i värmen. Jag tror inte heller att Tyskland kommer att låta samarbetet spricka, de har tjänat så oerhört mycket på den här utvecklingen.

Samtidigt ser Göran Persson ett ökat behov av en stark svensk stat för att kunna balansera ett allt mer federalt Europa och hävda svenska intressen, något han kopplade till diskussionen om statens framtid och regionaliseringen av Sverige.

Ogillar regioner

Persson förklarade att han är emot utvecklingen mot regioner. Han avfärdade bildandet av regionala parlament som kosmetiska grepp och beklagade att han inte lyckats stå emot regionivrarna i sitt eget parti.

– Jag ser inga demonstrationståg som drar genom Sverige och kräver regionbildningar eller att slå ihop länsstyrelserna. Men det här är en utveckling som pågår med kraft. Vem tror ett ögonblick att staten kan vara kraftfull i ett läge då vi får 8-10 regioner med beskattningsrätt?

Istället förespråkade han en reform där dagens 290 kommuner minskas till cirka 100 och även får ansvaret för sjukvården

Ett av de främsta motiven för en kommunreform finns i behovet att rekrytera nya chefer menade Göran Persson. De flesta kommuner klarar inte att betala chefslöner som är konkurrenskraftiga gentemot privat sektor.

– Ni kommer att ha gigantiska rekryteringsbehov och få saker är mer dramatiska än när förvaltningen börjar tappa kvalitet.

Ökade skillnader

En regionalisering kommer att öka skillnaderna mellan olika landsändar och bidra till att Sverige klyvs eftersom varje region främst kommer att se till sina egna intressen, hävdade Persson. Större och starkare kommuner har bättre förutsättningar att stå emot nedmonteringen av arbetsplatser och offentlig service.

Göran Persson slog också ett slag för en begränsning av arbetstiden som ett sätt att möta långtidsarbetslösheten och den ökade pressen på de människor som har jobb. Om fler jobbade färre timmar skulle det också bli lättare för unga att komma in på arbetsmarknaden.

– Vi borde starta diskussionen om kortare arbetstid igen. Jag har själv varit med och stängt den och till och med tyckt den var stollig, men nu tror jag inte längre att det är så.

Färre timmar på jobbet skulle skapa välfärdsvinster, men också öppna möjligheter för de många människor som likt honom själv vill kunna fortsätta arbete länge.

– Jag tror att vi vill jobba långa arbetsliv, eftersom arbete ger självförverkligande och social gemenskap. Man vill inte bli utsliten, men man vill bli tagen i anspråk, sa Göran Persson.

TORBJÖRN TENFÄLT

Gränsbrott – Avbrott – Sammanbrott

Forskning kring ett väldigt tunt lager kol, ett Island som inte lägger på ett kol och en mediafinansiering som är på väg att kola… Det sammanfattar brottsmisstankarna i det här numret.
CC by Jeffrey Beall

CC by Jeffrey Beall

Gränsbrott

1000 forskare i tio år. Så mycket utveckling har EU beslutat sig för att stödja när det gäller utveckling av materialet grafen. Grafen är ett material som förväntas revolutionera materialutvecklingen i så vitt skilda branscher som elektronik, flygindustri och medicin. Projektet leds ifrånChalmers men involverar 126 forskningsgrupper i 17 länder. Den sammanlagda slanten från EU är svindlande 9 miljarder kronor.

Avbrott

Island ansökte om medlemskap i EU 2009. Tillsammans med Kroatien, Makedonien, Montenegro, Serbien och Turkiet är alltså Island ett av de så kallade ”kandidatländerna”. Processen har försenats av ekonomiska motsättningar och makrillkrig. Nu riskerar man att få en EU-fientlig majoritet efter parlamentsvalet och för att mota Olafur i grind fryser man förhandlingarna i ytterligare något år. Nu tror Islands finansminister Katrín Júlíusdóttir att en omröstning om EU-medlemskapkan genomföras tidigast 2015.

Sammanbrott

Det var en gång ett land där en tidningsartikel fanns i en tidning, ett radioprogram i en radio och ett reklambudskap på en affischtavla. I det landet kunde man skapa ett regelverk, och ekonomiska system, som byggde på att de här företeelserna inte blandades. Det landet finns inte kvar. När konkurrensverket anklagar SVT för att konkurrera om marknadsföringspengar och Radiotjänst meddelar att man tänker licensbelägga surfplattor har vi kommit till en punkt där hela föreställningen om medialandskapet måste ritas om. Från början.

Ser vi något som gör oss lyckliga över ännu ett gränsöverskridande eller gränsupplösande steg ger vi det betyget ”Gränsbrott!”. Känns det som om utvecklingen saktar in eller rent av stannar av blir betyget ”Avbrott?” och skulle vi få syn på något som gör oss direkt oroliga för framtiden tvekar vi inte att ge det epitetet ”Sammanbrott…”

REDAKTIONEN

Tjäna pengar och rädda världen – en lyckad symbios eller en olycklig polarisering?

Blotta tanken på att tjäna pengar och rädda världen kan ses som en oxymyron, en självmotsägelse, där två disparat skilda världar sammanfogats. Att tjäna pengar hör den kapitalistiska världen till. Det är en drivkraft sporrad av hårda materiella värden emedan att rädda världen hör till den ideella sektorn, sporrad av mjuka humanitära. Ett flertal olika kriser och sociala problem i globaliseringens skugga ställer krav på den bakomliggande logiken i det moderna kapitalistiska samhället och den oxymorona uppdelningen mellan att tjäna pengar och att göra gott är på väg att brytas och omformuleras…

CC by Beth Scupham
CC by Beth Scupham

Kapitalismen är i sin nuvarande form oförmögen att rädda världen

Det kapitalistiska systemet kan krasst sett sägas ha en enda drivkraft och det är den ständiga tillväxten av ekonomiskt kapital. Att rädda världen är ett kostsamt och olönsamt företag i det avseendet. Kapitalismen ser i sin renaste form bara ekonomisk vinning framför social och humanitär dito, även om en ”bättre” värld skulle kunna vara en önskvärd utgång i en kapitalistisk utopi där samhället utvecklas genom den fria marknaden med olika aktörer som i konkurrens med varandra tros sporrar utvecklingen av innovationer, välfärd och samhället i stort. Att kapitalismen i sig skulle göra världen till en bättre plats bygger i sin tur på en logik som dels säger att alla är sin egen lyckas smed, dels att de som verkligen lyckas faktiskt återinvesterar i samhället och på så sätt fördelar kapitalet.

För att göra en lång historia kort, så är det uppenbart att vi inte befinner oss i närheten av en kapitalistisk utopi. Kravet på en ständig tillväxt i kombination med att kapital, i alltför stor utsträckning, inte (om)fördelats och återinvesterats i samhället har skapat finanskris, klimatkris, milsvida sociala klyftor, segregering och systemkollaps. Missförstå mig rätt, kapitalismen har inte skapat en sämre värld än den vi hade innan, men är i sin nuvarande skepnad och logik oförmögen att rädda den. För att bemöta de utmaningar som världen nu står inför krävs idéer, processer och initiativ som radikalt förändrar samhället i stort och det kapitalistiska tänket i synnerhet.

Det sociala företaget – en hybridform

När man talar om samhällsförändring kommer man oundvikligen också in på ett begrepp som just nu används i allt större utsträckning runtom i Sverige, Europa och världen, nämligen så kallad social innovation. I ”Social Innovation i ABC”, beskrivs Social innovation som innovationer som syftar till att förbättra det som saknas eller inte fungerar i samhället. Enligt författarna, verksamma vid Mötesplats för sociala innovationer och samhällsentreprenörskap vid Malmö Högskola, som i slutet av förra året utsågs till nationellt centrum för just detta, står det klart att samhällets traditionella institutioner saknar förmåga att lösa alla de utmaningar vi står inför; klimatproblematiken, växande städer, avbefolkningen av glesbygden, en stigande arbetslöshet och segregering. Istället riktas strålkastarljuset nu mot företag och initiativ i varierande storlek som kombinerar entreprenörskapets logik med samhällsnyttan, där företags- och projektmodeller och affärsidéer utgår från visioner och strategier för att förbättra/förändra/utveckla samhället runtomkring. Dessa företag har kommit att betecknas som sociala företag och dess ledare för samhällsentreprenörer. Så kallade ”sociala företag” är till sitt yttre företag i traditionell bemärkelse – de drivs av entreprenörer med en idé och har en vara/produkt/tjänst, de har målgrupper, marknader och marknadssegment – de vill tjäna pengar och gå med vinst, men samtidigt går de radikalt emot traditionella kapitalistiska principer och sätter som främsta mål att rädda/förändra världen. De sociala företagen är enligt Mötesplatsens definition;

en slags hybrider som inte går att placera i ett fack eller en kategori. De rör sig över gränserna i den triangel vi brukar rita upp för att beskriva samhällets aktörer

Ett sådant exempel är det Göteborgsbaserade transportföretaget Allwinsom under devisen ”att transportera överflöd” utgår från problematiken med överproduktionen av mat och tar hand om olika livsmedelsföretags matsvinn för att sedan ge denna till behövande. På så sätt kombineras och besvaras en multipel av olika utmaningar, samtidigt som företaget erbjuder en tjänst som andra företag har ett behov utav. I tjänstens utförande skapas synergier, som i sin tur skapar mervärde för alla inblandade. Ytterligare ett exempel är organisationen Yalla Trappan som är ett arbetsintegrerande social företag, baserat i området Rosengård i Malmö. Yalla Trappans syfte är ”att åstadkomma bra förutsättningar för att nå arbetsmarknaden genom kompetensutvecklande insatser och genom att skapa engagemang och delaktighet i kooperativa verksamheter, samt bygga upp nya mötes- och marknadsplatser på Rosengård och där förena social och pedagogisk verksamhet med arbete och entreprenörskap och vidareutveckla de positiva krafterna i området.” Även här skapas en mängd synergieffekter, inte minst på det omkringliggande samhället i form av mjuka värden såsom ägandeskap, stolthet och hopp. Yalla Trappan bygger genom sin verksamhet och stigande popularitet (man har uppemot 17 studiebesök i månaden!) till att broar byggs ut i samhället vilket bidrar till bilden av Malmö generellt och Rosengård i synnerhet. Ett tredje exempel är kaffekedjan Baristasom förutom att bygga sin verksamhet på fairtrade och rättvisemärkt kaffe också bidrar med en betydande del av vinsten till FN-projekt i tredje världen. Barista tar principerna bakom CSR (Corporate Social Responsibility) ett steg längre och gör dem till en naturlig del av såväl affärsmodellen som företagsprofilen. De säger sig vilja förändra världen ”en kopp i taget”.

Perspektivförändring

Enligt ett inslag i SVT förra veckan har förekomsten av sociala företag kraftigt ökat stadigt de senaste åren och det finns idag över 300 stycken i Sverige och enligt Mötesplatsen är detta en trend som har kommit för att stanna;

Marknaden för mobiler, datorer och bilar svämmar över, men hur ser det ut på samhällsområdet, vad slags tjänster kan vi välja mellan där och hur kan vi göra dess tjänster fler, bättre och mer ekologiska och etiska? Ganska snabbt kan vi se att det är ett eftersatt område, och därmed öppnar sig fler möjligheter.

Trots det stigande intresset för sociala innovationer och ett skrikande behov av att lösa de utmaningar vi står inför är sociala företag och samhällsentreprenörer långt ifrån ett självklart inslag i Sverige. Baristas framgång var på inga sätt given, men kunde med hjälp av finansiärer som trodde på idén köra igång och går idag med vinst och har kaféer från Umeå i norr till Malmö i söder. Aktörer som Allwin och Yalla Trappan drivs av eldsjälar som ständigt måste kämpa för att hävda sitt existensberättigande och sträva efter vinst och kapital för att kunna fortsätta med sin verksamhet. Utöver sociala företag finns ett stort antal initiativ och processer som antar mer spontana och flytande former än företagets och som därför kan ha svårt att få förståelse från finansiärer och bidrag. På ett nationellt plan betyder de sociala innovationerna plats i den tjänste- såväl som den nationella innovationsstrategin mycket men det krävs också en snabb perspektivförändring på ett regionalt och lokalt plan och inte minst faktisk handling. Synen på vad tillväxt innebär bör problematiseras och vidgas samtidigt som möjligheterna och stödet för utvecklingen av sociala företag måste öka.

De sociala företagen utmärks av att de engagerar alla delar av samhället, ideell och offentlig sektor samt näringslivet, men också av att de skapar flöden av idéer, processer och kapital mellan dessa sektorer. De återinvesterar, på mer än ett finansiellt plan, i såväl den egna verksamheten som det omkringliggande samhället och skapar på så sätt mervärde för alla inblandade. Det eviga kravet på tillväxt omvärderas och omformas i och med den sociala aspekten och tillväxt får en ny, breddad betydelse och betyder inte längre ekonomisk ackumulation utan social förbättring. Att tjäna pengar  och samtidigt rädda världen genom återinvesteringar och socialt deltagande borde inte vara en lycklig symbios utan en självklarhet och princip – i alla branscher.

Hur arbetar ni med social innovation? På ert företag? I er organisation? I er region?

Fortsätt diskussionen här under, i kommentatorsfältet. Fyll på med goda exempel och lyckade strategier, länktips, frågor och funderingar!

Ni kan också mejla mig på: rikard@parm.se

RIKARD EDBERTSSON

Lämna en kommentar