Läs hela nummer 15 i sin helhet. Alla artiklar och analyser är samlade här.

Närproducerat är värst för de som förespråkar det mest

I debatten om hållbar utveckling finns en undertext av konsensus upplever jag. Vi är alla överens om att vi måste satsa på hållbarhet och att vi har samma uppfattning om vilka verktyg vi ska använda för att nå målet om ett hållbart samhälle. När jag börjar fundera på vad det egentligen betyder och problematisera begreppen kommer jag fram till – för några – obehagliga upptäckter.
CC BY Shandchem

CC BY Shandchem
Hållbarhet och önskvärt

Hållbart är något som håller och ohållbart är något som inte håller. Ofta i debatten om hållbarhet pratar vi i själva verket om vad som är önskvärt – inte hållbart. Vargens vara eller icke vara i Sverige handlar sällan om det är hållbart med varg utan om det är önskvärt med varg i landskapet. Biologin är troligen hållbar oavsett vargens vara eller icke vara i Sverige. På samma sätt är det önskvärt med en rättvis boendestandard men samhället är förmodligen hållbart även med en orättvis fördelning. De kan vara önskvärt att alla arbetar lika många timmar per dag men samhället är fortsatt hållbart utan en lika fördelning. Det kan vara önskvärt att alla har lika stort inflytande över sitt liv men ett odemokratiskt liv kan i många fall vara hållbart.

Varför pratar jag om det här? Jo, det finns många rörelser och företeelser som är önskvärda, t.ex. Fairtrade (Rättvisemärkning), som främst handlar om ett önskvärt utfall – inte om i första hand ett hållbart samhälle.[1]

Hållbarhet och tillväxt

En annan viktig distinktion handlar om förhållandet mellan hållbart och tillväxt. Många människor anser vi måste – för att uppnå hållbarhet – avstå från tillväxt. Låt oss därför titta på tillväxtbegreppet.

Med tillväxt menar vi oftast att vi får mer av det vi vill ha mer av. Ett barn som får en cykel är alltså tillväxt. Ett barn som lär sig cykla är också tillväxt. Det första är kanske inte hållbar utveckling medan det andra definitivt är det. På samma sätt kan man säga att fler filmer är tillväxt men mer spännande filmer är hållbar tillväxt. Fler kläder är tillväxt – snyggare kläder är hållbar tillväxt.

Tillväxt behöver alltså inte automatiskt betyda materiell ökning utan det är fullt möjligt – och rimligt – att uppnå en hållbar tillväxt – så länge vi verkligen menar hållbar tillväxt.

Hållbarhet och långsiktighet

Det tredje argumentet som jag vill problematisera är att hållbarhet förutsätter långsiktighet. Det är nämligen inte heller sant – utan det förhåller sig med all säkerhet tvärt om. Det finns två skäl till varför jag säger detta; det första är rent erfarenhetsmässigt. Vår förmåga att tänka och planera långsiktigt har en väldigt kort historia. Det är först med 1700 talets genombrott inom framförallt matematik och naturvetenskap som det blev möjligt att på allvar räkna ut sannolikheter och framtida scenarier. Här uppstod mycket av det vi betraktar som självklara verktyg för långsiktigt arbete, såsom försäkringar, karriärplanering, investeringskalkylering och riskanalys. I takt med att vi blivit allt duktigare på långsiktigt arbete har också hållbarheten i vårt samhälle minskat. Det är härmed inte säkert att långsiktighet leder till minskad hållbarhet men det finns definitivt inget som tyder på att det skulle vara tvärt om.

Det andra skälet är mer resonerande. Och det ska jag återkomma till senare. Jag ska alltså förklara varför ökad hållbarhet förutsätter minskad långsiktighet men just nu räcker det med att jag visat att hållbarhet och långsiktighet i alla fall inte automatiskt sammanfaller.

Då har vi slagit fast att;

  • Hållbart inte är detsamma som önskvärt
  • Hållbarhet inte är det samma som stoppad tillväxt
  • Hållbarhet inte är det samma som långsiktighet
Hållbarhet och individen

Det fjärde argumentet; hållbar utveckling handlar inte om enskilda insatser utan om de system vi bygger. Hållbar utveckling handlar inte om en individs fotavtryck[2] utan om våra samlade fotavtryck, annars hade vi inte kunnat bo kvar här. Det är vårt totala fotavtryck som spelar roll för planetens överlevnad inte.

Närproducerat är inte lösningen för glesbygden. Det är rent miljömässigt inte hållbart att bo utspritt, särskilt inte i ett nordiskt kallt klimat . Framförallt är det omöjligt att leva på närproducerade varor och produkter.

Att bygga hållbara system

Det finns tre metoder som kan finnas inbyggda i ett system för att styra det åt rätt håll. De är:

  • Reducerande; vi minskar våra avtryck, drar ner bensinförbrukning, minskar transporter, minskar bilkörning, minskar köttätande mm.
  • Neutraliserande; vi byter ut bränslet mot bränsle utan avtryck. Kretsloppet är slutet och volymneutralt. Vi behöver inte ändra vårt beteende då produkten/tjänsten är neutral. Det är fullt möjligt att sälja hur mycket som helst eftersom det inte efterlämnar något avtryck.
  • Kompenserande; vi köper utsläppsrätter, gör något annat för att kompensera vårt förbrukande.

Det här resonemanget förutsätter att vi vet vad som är skadligt och vad som inte är skadligt. Vad som är kostnad och vad som är intäkt.  Visste vi det i förväg skulle vi likt myten om indianerna kunna tänka sju generationer framåt. Indianmyten har dock ett problem och det är att den antar att världen är statisk; att all fakta och alla faktorer är kända. Om vi bara tänker på allting kan vi hantera – och rädda – världen. Problemet med långsiktig hållbarhet är att den förutsätter att alla faktorer är kända. Vilket de inte är.

Statiska och dynamiska synsätt

Det dynamiskt hållbara synsättet bygger på att de flesta faktorer faktiskt inte är kända och att vi därför måste balansera modellen hela tiden för att kompensera nya helt okända effekter. Före JAS Gripen kunde man göra en modell av ett flygplan, i papper eller bambu, och när man kastade iväg den så flög den. Från bröderna Wrights första flygmaskin till Viggen var detta i princip sant. Modellen är statiskt balanserad. JAS Gripen är ett av de första planen som faktiskt inte är balanserat, dvs det är inte långsiktigt stabilt. Det går faktiskt inte att göra en modell av Gripen i papper, kasta iväg den och tro att den ska flyga. Gripen är nämligen balanserande till skillnad från Viggen som var balanserat. I Gripen är det väldigt snabba datorer som ser till att planet är på rätt köl och som hela tiden kompenserar för vad som händer, vare sig det var känt när planet byggdes eller inte. Systemet tar hänsyn till en plötslig kastvind, en luftgrop eller en tvär gir.

Av de här två synsätten; det statiskt balanserade och det dynamiskt balanserande, är det tyvärr fortfarande det första som är rådande när det gäller hållbar utveckling och ett hållbart samhälle.

Nu har vi också förklaringen till varför ökad hållbarhet förutsätter minskad långsiktighet. Om vi tror att vi, om 20 år, vet saker som vi inte vet idag borde det vara framgångsrik att anta ett synsätt som är dynamiskt balanserande, dvs som ständigt tar hänsyn till saker som händer ”här och nu”. Poängen är att vi inte kan veta vad som är bra eller dåligt, hållbart eller ohållbart. Lika lite som de som använde freoner i kylskåpet trodde att var farligt, lika lite kunde vi förutse att biobränsle skulle bidra till ökade matpriser. Antar vi ett dynamiskt balanserande synsätt kan vi däremot kompensera våra eventuella felkalkyleringar istället för att rista in dem i betong.

Camilla Hending


[1] Hållbar utveckling har tre egenskaper: ekologisk, social och ekonomisk och för att vi ska mena hållbar utveckling bör rimligtvis alla tre egenskaperna vara inkluderade.

[2] Ekologiska fotavtryck är ett ytmått för att mäta hur mycket av natursystemen vi tar i anspråk. Hur stor natursystemyta tar människan i anspråk när vi t ex läser en dagstidning och dricker en café au lait?

Trubbiga grepp på trafiken missar målet

Fem års storsatsning på andra hastigheter i trafiken har kostat hundratals miljoner kronor utan större resultat. Forskningen pekar entydigt på att de valda metoderna är fel. Men Trafikverket föreslår glatt att fortsätta på samma sätt i fem år till.
vinter1

Under 2007 grunnade den svenska riksdagen över trafikfrågor. Man ville ta det stora greppet, få ner antalet trafikdöda, minska klimatpåverkan och – oklart hur – öka jämställdheten mellan könen.

2008 drog dåvarande Vägverket, nuvarande Trafikverket, igång den beslutade nationella storsatsningen med intensiv aktivitet. Nya farter på 40, 60, 80 och 100 km/tim skulle införas. Alla vägsträckor – i stan och på landet – skulle ses över och få sin lämpliga fart. Många sträckor skulle få lägre hastighet men några, där vägarna tillät det, högre.

Vägskyltar byttes ut och nya sattes upp. Regionförbund konsulterades, städer aktiverades. Borlänge och Falun drogs in i ett lokalt pilotprojekt där kommunerna skulle se över alla gatstumpar och korsningar för att lägga hastigheten rätt.

Kommuner över hela landet uppmanades att följa Borlänge och Faluns exempel men helst då göra det genom en speciellt framtagen process: ” Rätt fart i staden”. Bara 29 kommuner nappade. 76 andra kommuner gjorde sina egna hastighetsanpassningar.

Riksdagen var särskilt angelägen om att hastighetsändringarna skulle accepteras av allmänheten. Konsulter fick utarbeta flera informationskampanjer, webbsidor sattes upp, film spelades in, broschyrer delades ut, musikfestivaler besöktes, samarbete genomfördes med Motormännen och polisen.

Utvärderingar med djupintervjuer följde upp kampanjerna för att utröna om Svensson uppfattat vad som varit på gång, om Svensson är för eller emot, om Svensson tycker det blivit plottrigt med alla nya hastigheter.
Just frågan ”upplevd” plottrighet fick stor plats när forskare och tjänstemän gavs i uppdrag att mäta, undersöka och utvärdera effekterna av den stora satsningen.

Så hur gick det?

11 färre trafikdöda på fem år, 0,5 procent minskat koldioxidutsläpp, medborgarna varken mer eller mindre missnöjda med hastigheterna för eller efter. Och ingen påverkan alls på jämställdheten, så vitt någon kunde se.

Trafikverkets direkta kostnad: 126 Mkr. Kommuners, regioners och andra myndigheters kostnader ej medräknat.

Ändå finns det kunskaper att tillgå för att det offentliga ska slippa fäkta vilt omkring sig till höga kostnader, i bästa välmening men utan synliga resultat.
Trafikforskare i Lund har sammanställt den forskning som finns på området och kan berätta att en hastighet på 30 kilometer i stadstrafik skulle göra mycket för trafikmiljön.

Dels försvinner i stort sett alla dödsolyckor för människor dör inte av att bli påkörda i den farten. 50 kilometer däremot, det dödar fotgängare.
Dels gör den låga farten något med trafikanter – de får syn på varandra. Tar man dessutom bort trafiksignaler börjar människor att aktivt interagera, söka ögonkontakt, vilket ytterligare sänker olycksriskerna.

30 kilometer är naturligtvis ingen lämplig fart överallt. Forskare och trafikpoliser kan berätta att bilister inte följer fartgränserna utan gör sin egen bedömning av hur det är lämpligt att köra.

Om vi utgår från den verkligheten när vi sätter hastigheten på våra större, snabbare vägar, är det i så fall inte en sänkning av hastigheter som kan rädda liv utan förbättrad infrastruktur (bortbyggda möten, korsningar, osv) och möjligen fartkameror.

Att besluta tillåten fart enbart utifrån vägens beskaffenhet duger inte heller alltid och överallt. Trafikverket som annars har expertisen, tycks nämligen inte uppfatta vägsträckor på samma sätt som användarna. Två likartade vägsträckor trafikeras helt annorlunda om den ena går mellan ett bostadsområde och ett industriområde medan den andra går från ett bostadsområde fram till ett shoppingcentrum. Lokalkännedom kan göra hela skillnaden när hastigheten ska anpassas till en lämplig fart.

Eftersom trafikanterna således anpassar sig till omständigheterna mer än de följer hastighetsskyltarna, är det en glad nyhet att myndigheterna ibland kan tänka sig att göra detsamma. I flera stora städer och på Ölandsbron har man i några år prövat med elektroniska, variabla hastighetsskyltar. Hastigheten sänks vid dåligt väder eller rusningstrafik och återgår till normal fart när vädret och trafiken tillåter.

Men detta tycks vara ett ganska unikt exempel på att politiker och tjänstemän utgår från verkligheten när de funderar på åtgärder. I höst kom t ex regeringens specielle utredare med ett förslag till hur cykeln ska få bättre plats i trafikmiljön. Fem nya trafikregler föreslås bli införda – långtifrån tanken som forskningen lyfter fram, att människor åstadkommer det själva om man inför en stadsanpassad hastighet.

Sommaren 2012 lämnade Trafikverket in en mycket omfattande utvärdering av alla enskilda aspekter i den femåriga nationella hastighetssatsningen. Med tanke på kostnaderna och på de svaga resultaten som de fem åren givit, pekar allt – kan man tycka – på att stora, nationella satsningar på hastigheter är fel väg att gå.
Men nej.

Slutsatsen som dras i utvärderingen är inte att de fem årens experiment bör överges för andra, mer genomtänkta, metoder. Tvärtom landar Trafikverket i den överraskande slutsatsen att nästa steg måste bli att avskaffa hastigheterna 50,70 och 90 km/tim.

Det skulle ge 5 färre trafikdöda, minska utsläppen med 0,05 procent och kosta minst 300 Mkr, bedömer Trafikverket.

Men det skulle förstås lösa problemet med plottrighet…

Ylva Nilsson

Miljömålsarbete ger för liten effekt

CC by A Guy Taking Pictures

CC by A Guy Taking Pictures

Rent vatten, levande skogar och storslagen fjällmiljö. Riksdagen har sexton mål för en bättre miljö, men bara ett klarar tidsgränsen 2020.

Vi gör för lite och det tar för lång tid att få effekt

säger Annelie Johansson, miljödirektör vid länsstyrelsen i Malmö. Mindre prat och mer handling är mantrat när ansträngningarna för att uppfylla de 16 miljökvalitetsmål som riksdagen slagit fast nu går in i andra halvlek. Det handlar om att skydda fjällvärlden, förhindra övergödning, skapa bra grundvatten och en rad andra insatser för att säkra en långsiktigt hållbar utveckling.

Skjuter vi upp besluten blir det dyrare för varje dag som går

sa miljödirektör Annelie Johansson när hennes kolleger vid länsstyrelsen i Skåne nyligen samlades till en heldag om arbetet med riksdagens miljömål.

Hennes föredrag var ett av flera med anledning av att länsstyrelsen just lanserat ett regionalt åtgärdsprogram för att nå miljökvalitetsmålen i Skåne län. Ett par veckor efter den webb TV-sända konferensen efterlyser hon kraftfulla politiska beslut som förändrar utvecklingen i grunden. Avveckling av kärnkraften är ett sådant exempel, en kraftig höjning av bensinpriset ett annat.

– Politikerna har vågat genomföra stora omställningar tidigare. Det är då det börjar hända saker, säger hon i ett samtal med Gränsbrytning.

25 kronor litern

Om bensinpriset blir 20-25 kronor litern får det effekt, menar Annelie Johansson. Slutmålet borde slås fast, men samtidigt bör höjningen vara successiv för att ge människor tid för omställning. En tydlig färdväg vore också bra för näringslivet.

Näringslivet efterlyser en tydlig spelplan så man vet vad som gäller och har tid att ställa om. Företagen vill hellre ha ekonomiska styrmedel än lagstiftning.

En av de fem utmaningar som länsstyrelsen i Skåne lyfter fram i sitt åtgärdsprogram är ändrade konsumtionsmönster.

– Länsstyrelserna kan bidra till att öka kunskapen om alternativen. Vi kan också påverka beslutsfattarna att använda lagen om offentlig upphandling för att påverka konsumtionen, så vi gör rätt från början, säger Annelie Johansson.

Naturvårdsverket, som sedan ett par år tillbaka har ansvaret för den nationella uppföljningen av miljömålen, räknar med att endastSkyddande ozonskikt går att uppnå till 2020. Säker strålmiljö är nära att uppfyllas, men för resten av målen inte möjliga att nå.

Magnus Eriksson, miljömålssamordnare på länsstyrelsen i Dalarna, gör samma bedömning:

– Vi har gjort för lite under tio år. Verktygen finns i många fall, men de används inte fullt ut, till exempel kan mycket mer göras i tillämpningen av plan- och bygglagen, säger han.

Gränslöst problem

Magnus Eriksson är också verksamhetsledare i Regional Utveckling och Samverkan (RUS)

– ett riksomfattande nätverk som på regeringens uppdrag driver på det regionala arbetet. Han knyter samman den nationella miljömålsstrategin med det konkreta arbete som länsstyrelserna gör tillsammans med landsting, kommuner, näringsliv och ideella organisationer.

Naturvårdsverket konstaterar i sin fördjupade utvärdering, som presenterades tidigare i år, att många av de styrmedel politikerna fattat beslut om inte används fullt ut. Bland annat handlar det om olika former av regleringar, till exempel prövning och tillsyn enligt miljöbalken. Kemikalieregler och hälsoskyddsregler räknas också dit, liksom överenskommelser på internationell nivå.

Även Magnus Eriksson framhåller att många miljöproblem bara kan påverkas genom internationellt samarbete.

Det nya övergripande generationsmålet innebär samtidigt att vi inte ska öka vår miljöpåverkan i andra länder genom vår konsumtion. Detta blir en stor utmaning, säger han.

De 16 miljökvalitetsmålen och ansvarig myndighet

Begränsad klimatpåverkan (Naturvårdsverket)
Frisk luft (Naturvårdsverket)
Bara naturlig försurning (Naturvårdsverket)
Giftfri miljö (Kemikalieinspektionen)
Skyddande ozonskikt (Naturvårdsverket)
Säker strålmiljö (Strålsäkerhetsmyndigheten)
Ingen övergödning (Havs- och vattenmyndigheten)
Levande sjöar och vattendrag (Havs- och vattenmyndigheten)
Grundvatten av god kvalitet (Sveriges geologiska undersökning)
Hav i balans samt levande kust och skärgård (Havs- och vattenmyndigheten)
Myllrande våtmarker (Naturvårdsverket)
Levande skogar (Skogsstyrelsen)
Ett rikt odlingslandskap (Jordbruksverket)
Storslagen fjällmiljö (Naturvårdsverket)
God bebyggd miljö (Boverket)
Ett rikt växt- och djurliv (Naturvårdsverket)

Källa: Miljödepartementet

Torbjörn Tenfält

Social hållbarhet är en sammanhållen  problemlösningskapacitet

Hållbar utveckling består enligt FN:s definition av tre dimensioner – den ekonomiska, den sociala och den miljömässiga – som samstämmigt och ömsesidigt ska stödja varandra. I dagens samhälle är den hållbara utvecklingen mer aktuell än någonsin – kriser inom hållbarhetens alla tre dimensioner, klimatkris, finanskris och ökade klyftor, manar till handling, problemlösning och förändring. Frågan är dock hur den processen ska se ut? Vilka aktörer ska ta en aktiv del? Vem är det som har det yttersta ansvaret för att arbetet genomförs och utvecklingen går framåt? Den här artikeln handlar om hållbar utveckling generellt och mer specifikt om social hållbarhet och vikten av en sammanhållen problemlösningskapacitet.
CC by Scott Maxwell

CC by Scott Maxwell
Den sociala hållbarhetens två ben

Enligt Sören Ohlsson, professor i socialt arbete, mynnar den sociala hållbarheten ut i två ben. Det första benet är välfärden och dess fördelning. Människor ska kunna leva ett gott liv utan att oroa sig för förlora jobbet eller sitt boende samtidigt ska det inte finnas för stora klyftor inom ett samhälle som exkluderar och stänger ute människor från möjligheten att ta del av välfärden. Det andra benet är samhällets ”problemlösningskapacitet”, dvs. hur väl ett samhälle löser sina problem, i stort och smått, hur social sammanhållning, tillhörighet och trygghet skapas och bibehålls. Enligt Ohlsson sker det här en arbetsfördelning och en gränsöverskridning ifråga om kapacitet och kunskapsöverföring mellan samhällets sektorer – den offentliga, näringslivet, det civila samhället och det privata- och problem löses inte längre enbart inom den egna sektorn utan i samspel med varandra.

Fördelning av arbete och ansvar

På sin hemsida skriver den svenska regeringen att

utgångspunkt[en] i regeringens arbete med hållbar utveckling är individens rättigheter och behov. Medborgare och organisationer måste kunna kräva av sina regeringar att de för en långsiktigt hållbar politik

Implicit betyder detta att ansvaret för den hållbara utvecklingen ytterst ligger hos regeringen samtidigt som det läggs ett ansvar på medborgarna att regeringen faktiskt utför sitt arbete. I det här fallet är alltså regeringen arbetsutförare och folket arbetsledare. Men på regeringshemsidan fastslås också att

[f]ramsteg för hållbar utveckling kräver ett brett engagemang av många olika aktörer: nationella och lokala beslutsfattare, företagare, forskare, innovatörer, ungdomar och civila samhällets organisationer

Det som uttrycks och efterlyses är alltså att andra aktörer tar en aktiv roll i arbetsprocessen. Det går också att tolka som en vilja till arbetsfördelning mellan samhällets sektorer, liksom Ohlsson beskriver. För att den hållbara utvecklingen skall gå framåt måste alla dra sitt strå till stacken. Så långt är allt bra. Lika mycket som den hållbara utvecklingen är ett regeringsprojekt, är det också ett arbete som måste utföras i samhällets alla skikt och lager, i det privata såväl som det offentliga, det är en parallell top-down- och bottom-up process.  Risken är dock stor att det går från en arbetsfördelning till en ansvarsfördelning. Att ansvarsfrågan förskjuts, till aktörer som inte går att ställa till svars. Risken är också stor att subjektet för den hållbara utvecklingen blir diffus när det inte finns en klar ansvarstagare för problemlösningen.

Den sociala hållbarheten – en utopi?

Om den miljömässiga hållbarheten handlar om en klimatneutral värld är bilden av det socialt hållbara samhället föreställningen om den jämlika och välmående staten utan klyftor och orättvisor, ett slags konstant Shangri-La. Till skillnad från den miljömässiga hållbarheten är den social tiofalt mer abstrakt och strävandet efter social hållbarhet mer diffust. Detta därför att hållbarhetsdiskursen strävar efter en utveckling av ett bättre samhälle samtidigt som själva begreppet hållbarhet innebär ett fast tillstånd, ett slag status quo. Det är en process lika mycket som ett mål. Ett tydligt sådant exempel framkommer i hur frågan om integration hanteras. Här är det tydligt att hållbarhet blir abstrakt redan på en problemformuleringsnivå. Vem är det egentligen som ska integreras, i vad, och vem avgör vem som ska integreras? Genom att utgå från statistiska mätningar, ”korrigeras” avvikelser i samhällets idealbild genom åtgärder och insatser. Ett exempel på detta är Framtidskommission rapport Somalier på arbetsmarknaden – Har Sverige något att lära?  I rapporten diskuteras ”problemet med somaliers och en del andra invandrares bristande ekonomiska integration” och som lösning föreslås bland annat ”viss förflyttning av resurser och ansvar” till etniska organisationer. I sina slutsatser slår framtidskommissionen fast att;

”Myndigheterna ska naturligtvis efter bästa förmåga hjälpa somalier och andra invandrare att ta sig in på den svenska arbetsmarknaden och i det svenska samhället. Vår ståndpunkt är emellertid att integration inte bara kan handla om myndigheters välvilja. Invandrare måste få ökad möjlighet att agera. För hundra år sedan organiserade sig svenska arbetare för att slå sig in i samhället. ”Arbetarnas befrielse måste vara deras eget verk”, hette det då. Därefter har kvinnorna följt en liknande väg. Varför skulle det vara så mycket annorlunda för invandrare?”

Här sker alltså en tydlig markering att det handlar om en ansvarsfördelning, som den beskriven tidigare i artikeln, men också att det är specifika grupper som ska anpassa sig till samhället i stort. Samtidigt blir individens rättigheter och behov diffusa när ansvaret för integration sägs ligga på dem själva. Istället för parallella processer tenderar integrationen i det här fallet att bli en ansvarsfördelning i en top-down process, där ansvaret till slut ligger på individerna själva. Samspelet mellan det civila samhället och myndigheter grumlas och blir diffus när arbetsfördelning övergår i ansvarsfördelning. I termer av social hållbarhet är det rimligtvis inte hållbart att lägga över ansvaret för utvecklingen på medborgare och civilsamhälle. Lika lite som att övervikt inte är ett problem Friskis & Svettis har ansvar för, är inte integrationen något som invandrarföreningar har ansvar för. Istället bör kommun, landsting och stat ta på sig detta och istället bjuda in samhällets aktörer till ett gemensamt arbete. En fungerade nationell problemkapacitet går ut på att överskrida sektorsgränser och mötas på mitten, inte att kategorisera grupper och på så sätt bygga upp nya vägar. Integration likaväl som hållbarhet bygger på sammanhållning.

Källor:

Social hållbarhet , av Sören Olsson, professor emeritus i socialt arbete

Rikard Edbertsson

Gränsbrott, avbrott, sammanbrott

Man kan göra det man måste. Eller också gör man mer. Eller också gör man mindre. Det är i de två sista fallen som våra ambitioner avslöjas.Ser vi något som gör oss lyckliga över ännu ett gränsöverskridande eller gränsupplösande steg ger vi det betyget ”Gränsbrott!”. Känns det som om utvecklingen saktar in eller rent av stannar av blir betyget ”Avbrott?” och skulle vi få syn på något som gör oss direkt oroliga för framtiden tvekar vi inte att ge det epitetet ”Sammanbrott…”

Gränsbrott!

Det här numrets gränsbrott måste, även om det är trivialt, tilldelas valresultatet i USA. Utan att en enda sekund skönmåla amerikansk politik de kommande fyra åren så är det ändå uppenbart att för den som vill ta bort gränser – oavsett vilka faktiskt – så var en seger för Obama att föredra framför en dito för Romney. Uttrycket ”visa mig dina vänner så skall jag säga vem du är” gör det uppenbart för den här redaktionen. Det är inte i första hand presidenten som inger mer eller mindre hopp – det är hans följe.

Avbrott!

Norge har den senaste månaden höjt sina tullar på en hel del livsmedel. Syftet är naturligtvis att skydda den egna produktionen och effekten är att vi kan se fram emot en ökad svarthandel längs den norsk-svenska gränsen. Huruvida nettot är en mur mellan länderna eller om det faktiskt innebär ökad trafik och samverkan, om än olaglig, är svårt att säga. Att det är en tveksam väg framåt är däremot lättare att avgöra.

Sammanbrott…

I Borgholms kommun, som på så många andra ställen, finns flyktingar som väntar på handläggning av asyl- eller uppehållstillståndsärenden. Några av dem är barn och får därför undervisning av Borgholms skola. Sedan blir det märkligt. Utifrån det ena argumentet egendomligare än det andra har kommunen kommit fram till att det är bättre att barnen går hem och äter än att de får skollunch. Eftersom skolverket inte kunde ge definitivt besked på frågan om huruvida det var obligatoriskt att bjuda på mat så tog man det säkra före det osäkra och lät bli. När integration blir en fråga om att göra det man absolut är tvungen till, men inte mer, finns det nog skäl att oroa sig för framtiden.

Redaktionen

Hållbar markplanering väcker protester i Norge

En ny strategi för hållbar markanvändning i sydöstra Norge blottlägger konflikter mellan naturvärden och kommunernas behov av bostäder och arbetsplatser. Alla kommuner i Vestfold fylke är inte beredda att godkänna planen.Behovet av bostäder och arbetsplatser krockar med skyddet av natur- och kulturvärden när Vestfold fylke försöker enas om en långsiktig planför hur marken ska användas.- Planen är för sträng, säger Bjørn Ole Gleditsch (Höyre), kommunstyrelsens ordförande i Sandefjord.Vid årsskiftet går tiden ut för att lämna synpunkter på förslaget till ny strategi för hållbar markanvändning i Vestfold, ett fylke med drygt 230 000 invånare på västra sidan av Oslofjorden.Målet är att ha en gemensam syn om vilken mark som passar bäst att exploatera för bostäder, arbetsplatser och transporter under de närmaste tre decennierna.- Här finns mycket jordbruksmark och höga kulturvärden som behöver skyddas, säger Hans Hilding Hønsvall (Kristelig folkeparti), vice ordförande i fylkeskommunen.I den andra vågskålen ligger behovet av fler bostäder och arbetsplatser när befolkningen växer. Fram till 2040 beräknas invånarantalet öka med närmare 100000 personer. När arbetet med planen Et attraktivt & bærekraftig Vestfold inleddes för ett par år sedan var förhoppningen att undanröja en del av de tvister som ofta uppstår mellan lokala och regionala intressen. När kommunerna vill bygga, vill fylket bevara. Hans Hilding Hønsvall;

Nu hoppas vi att planen kan göra det möjligt att utgå från våra gemensamma intressen i Vestfold när vi utser näringsområden och bostadsområden, istället för att utgå från varje enskild kommuns intressen

Invändningar

Men bland de 14 kommunerna i fylket finns stora tveksamheter.

– Planen är för sträng, vi behöver bygga bostäder och arbetsplatser även på områden som idag är jordbruks- och kulturmark, säger Bjørn Ole Gleditsch (Höyre), kommunstyrelsens ordförande i Sandefjord, som med sina 45000 invånare den största kommunen i fylket.

Han räknar med att kommunen behöver runt 300 nya bostäder om året för att klara den förväntade inflyttningen. I förslaget till markanvändningsplan ska den expansionen främst ske centralt, genom förtätning av de områden som redan är bebyggda.

– Visst kan vi förtäta, men alla varken vill eller har råd med att bo centralt. Vi tilldelas inte heller några nya näringsområden med plats för nya arbetsplatser, säger Bjørn Ole Gleditsch.

När kommunstyrelsens arbetsutskott träffas den 3 december talar mycket för att det kommer förorda att Sandefjord kommun säger nej till planen.

– Det är ingen vits med att ha en plan som sträcker sig ända fram till 2040 och som inte ger oss kommuner tillräckligt handlingsutrymme. Mitt parti hoppas hellre på ett regeringsskifte i Oslo efter valet nästa år och att vi får en ny regering med en mindre sträng syn, säger han.

Brundtlands begrepp

Norges tidigare statsminister Gro Harlem Brundtland (Arbeiderpartiet) var som ordförande i Brundtlandkommissionen 1987 med och myntade begreppet hållbar utveckling. Kommissionen definition löd: ”En hållbar utveckling är en utveckling som tillfredställer dagens behov utan att äventyra kommande generationers möjligheter att tillfredsställa sina behov.”

På många sätt är idén densamma i vår markanvändningsplan, vi vill få till en hållbar utveckling

konstaterar Ellen Høstmark Bustø, kommunikationsdirektör i Vestfold fylkeskommun.

Hon framhåller att ambitionen också är att skapa mer miljövänliga kommunikationer. En utbyggd järnväg, bättre bussförbindelser och fler cykelbanor ska öka Vestfolds attraktionskraft.

– Det är väldigt attraktivt att bosätta sig här. Men än så länge är det inte tillräckligt attraktivt för att etablera näringsverksamhet, säger Ellen Høstmark Bustø.

Torbjörn Tenfält

Nytt & Kort

CC by La Citta Vita

CC by La Citta Vita
Svenska regioner mest innovativa

Regional Innovation Scoreboard 2012” har jämfört innovationsförmågan i 190 europeiska regioner och Sveriges regioner placerades sig främst åter igen. I förra numret av Gränsbrytning tog vi upp att det finns stora regionala skillnader mellan Nordens regioner. Sifforna i EU-rapporten förstärker den bilden och Stockholmsregionen, Helsingfors-regionen och region Skåne klassas som ”high innovation leaders”

98 goda exempel på och 2 stödsystem för hållbar  stadsutveckling

Under den 6-8 november höll delegationen för Hållbara städer  sin slutkonferensen Arena hållbar stad i Göteborg. Under 4 år har delegationen arbetat med hållbarhet ute i Svenska städer och 98 projekt har fått ekonomiskt stöd och presenteras nu som inspirerade exempel på hållbar stadsutveckling. Under konferensen presenteras också Naturvårdsverkets stödsystem LIP (Lokalt investeringsprogram) som syftar till att öka den ekologiska hållbarheten i samhället och KLIMP (Klimatinvesteringsprogram) som är ett led i arbetet för att uppnå Sveriges klimatmål i enlighet med Kyoto-protokollet. Regeringen har totalt investerar 5,5 miljarder kronor i stödsystemen.  Delegationens ordförande Peter Örn;

– Det här är ett tillfälle då vi kan mötas kring resultaten av alla de projekt som kommit igång genom stödsystemen och koppla ihop dem med de nya som nu startas. Det är viktigt att vi tar hand projektresultaten och utbyter erfarenheter med varandra, inte minst med tanke på de pengar som satsats.

I december 2012 slutför Delegationen för Hållbara städer sitt uppdrag och LIP och KLIMP slutrapporteras.

Ingen höjd tagen för havets höjd

Över en tredjedel av 33 sydsvenska kustkommuner saknar en uppskattning av hur högt havsnivån kan väntas stiga i sin framtidsplanering. Det visar en rapport som gjorts på KTH. Mer än hälften av dem som planerar utifrån en bedömning, kan inte ange en källa till sitt antagande.

Grönlandsisen och Arktis´ istäcke smälter betydligt snabbare än väntat vilket ändrar förutsättningarna för havsnivåerna. Samtidigt ökar strandnära boende, strandpromenader och småbåtshamnar i popularitet. En av forskarna bakom rapporten, Jacob von Oelreich konstaterar att om inget görs kommer t ex delar av Malmö ställas under vatten.

Redaktionen

Hållbart drar ifrån

Hållbarhet har länge varit de offentliga aktörernas domäner men nu har det blivit även ekonomiskt lönsamt att satsa på hållbarhetsfrågor. Är det en trend eller en skifte i synsätt vi ser?
Hovering on the Horizon CC By NASA Earth Observatory

Hovering on the Horizon CC By NASA Earth Observatory

”Hållbart drar ifrån”, står det i en rubrik på Veckans Affärers webbplats. Det handlar om en aktieportfölj med aktier som fått bra betyg när det gäller miljö och hållbarhet, och som det visar sig har gett tre gånger bättre avkastning än börsindex de senaste tre åren.

Naturligtvis går det inte från detta att dra några generella slutsatser att det alltid går bättre om man bryr sig om miljö och hållbarhet, än om man struntar i det. Det finns allt för många bolag som är går bra, trots att man struntar i dessa frågor. Men frågan är hur länge detta kommer att fungera? Dock finns det tidigare forskningsresultat, bl a från Harvardprofessorn och managementgurun Michael Porte, som visar samma sak. Hållbarhet är lönsamt.

Men även om det fortfarande går att tjäna stora pengar, och samtidigt strunta i miljö- och hållbarhetsfrågor, kommer detta inte att fungera i längden. Vi lever i en allt mer transparent värld och det kommer snabbt ut om ett företag beter sig på olämpligt sätt. Några dagar innan notisen ovan, skriver samma tidning på ledarplats om Kalla faktas granskning av arbetsvillkoren för de som syr H&M:s kläder. Chefredaktören Claes de Faire, som tagit över efter Pontus Schultz som tragiskt omkom i en cykelolycka i somras, och som var ovanligt intresserad av hållbara affärer, ser minst lika ung ut på bild-bylinen, och det spelar kanske roll. Läs den här passagen:

Det är väl självklart att det är arbetarna i tredje världen och producenterna som betalar för H&M:s framgångssaga. Det är med sina undermåliga löner och brist på rättigheter som de säkerställer familjen Perssons årliga miljardavkastning

Under många år har det varit det offentliga som gått före när det gäller hållbarhetsfrågor. Och även om vi som jobbar med dessa frågor tycker det fortfarande går alldeles för långsamt, har sakta men säkert allt större del av hållbarhetsfrågorna trots allt blivit mainstream.  Och i många fall faktiskt börjat gå från ord till handling.

Kanske är det som gör att frågorna nu på allvar börjar närma sig företagen. I mitt arbete som VD för Trivector, med en stor del av verksamheten kopplat till hållbarhet och samhällsplanering, har vi under de senaste månaderna märkt en stor ökning av förfrågningar kring hållbarhetsfrågor från stora privata företag, inom flera olika sektorer som handel, byggande etc.

Eller är det helt enkelt så att det äntligen gått upp för dem att hållbarhet är lönsamt?

Christer Ljungberg är vd för, och en av grundarna till konsult- och utvecklingsföretaget Trivector. Företaget fyller 25 i år och har ca 90 anställda i Lund, Göteborg och Stockholm. Christer är engagerad i samhällsutvecklingsfrågor och anlitas ofta som föreläsare på området. Du kan läsa hans tankar på www.ljungbergsblogg.blogspot.com

Ett hållbart samhälle är lätt fixat

Åtminstone om vi undviker den mycket mer komplicerade frågan: Hållbart för vem? Själva planeten vi bor på är extremt hållbar, det kan vi inte göra något åt hur vi än försöker. Man får alltså anta att den som talar om ett hållbart samhälle menar ett för människor hållbart dito. Men även då uppstår en hel rad frågor som förtjänar lite mer belysning än vad vi hittills sett.I världen finns det tre kategorier av människor som påverkar, eller bör påverka, våra beslut.Den första kategorin är de som har levt men inte längre gör det. De här personerna är inte särskilt skyddsvärda även om en och annan kyrkogård kan betraktas som en eftergift. Deras påverkan på vår situation är naturligtvis alla effekter av deras en gång tagna beslut och genomförda handlingar. Jag antar att det de gjorde gjordes i bästa välvilja och ändå lämnar de efter sig två arv som vi har svårt att bli kvitt. Det första arvet är en faktisk miljöskuld. Förorenade industritomter, bebyggd åkermark, förstörda vattendrag och bly i luften är bara några av de svåramorterade skuldebrev de lämnade i sina testamenten. Det andra arvet är en livsstil som innebär att vi har svårt att omedelbart ändra vår konsumtion och produktion till något som är vettigare ur hållbarhetssynpunkt.Den andra kategorin är de nu levande människorna på jorden. De, eller snarare vi, påverkar självklart vår situation genom sina val, preferenser och drivkrafter just nu. Vår strävan efter ett bättre liv är det som i första hand utsätter jordens resurser för påfrestningar. Den här gruppen är väldigt heterogen. Vi kan, för att försöka förstå den, dela upp den i två delar. En del som alltså tittar sig i spegeln och säger ”det räcker nu, vi har det bra som vi har det”. Vi kan kalla dem ”de levande rika”. En del tittar sig i spegeln varje morgon och säger ”Jag och mina barn måste få bättre materiell levnadsstandard”. Vi kallar dem ”de levande fattiga”. Problemet här ligger i att vi, i den rika delen av världen, glömmer att för de allra flesta människor innebär ett bättre liv helt enkelt ett längre liv. När vi diskuterar människors strävan efter ”mer” bör vi alltså föreställa oss att det, i de flesta fall, handlar om minskad spädbarnsdödlighet och ökande medellivslängd. Det förklarar inte den största resursförbrukningen – men det förklarar de flesta människors drivkraft.Den tredje gruppen är de människor som ännu inte är födda. Hit hör de som vi oftast oroar oss för när vi pratar om klimathot eller jordens sinande resurser. Vi måste alltså lämna efter oss en värld som är beboelig för våra barnbarnsbarn och deras kommande generationer. Vi kan självklart inte veta vilka krav eller behov de här människorna kommer att ha förutom de självklara. De kommer alltså att vilja ha rent vatten, frisk luft och tillgång till någon form av livsmedel. Utöver det kan vi ju anta att de vill ha minst samma valmöjligheter som vi. Är oljan slut så innebär det en valmöjlighet mindre. Vi tänker oss alltså att vi måste lämna ifrån oss en värld som i stort sett ser ut som den gjorde när vi fick den. Talesättet ”Vi har inte ärvt jorden av våra föräldrar, vi har lånat den av våra barn” är en populär illustration av just detta.All hållbarhetsdiskussion innebär, i grunden, att vi försöker värdera de här tre, eller egentligen fyra, gruppernas krav mot varandra. De är nämligen väldigt svåra att förena. Varje beslut du tar, oavsett om det är stort – som att köpa en bil – eller det är litet – som i fråga om hur du skall fira julafton – är en vägning av dessa fyra intressen. I de allra flesta fall ser vikten ut så här:Allra tyngst väger påverkan från de som är döda. Deras kulturella och hårdvarumässiga arv är väldigt svårt att göra sig av med.Näst tyngst väger påverkan från oss som är rika och lever nu. Vi vill, av naturliga skäl, fatta beslut som gynnar just oss, just nu.

På tredje plats kommer de ännu inte födda. Väldigt mycket av lagstiftning och ekonomisk styrning via skatter och avgifter syftar till att människor som kommer efter oss skall födas till ett rimligt bra liv i en rimligt bra värld. Vi flyttar alltså livskvalitet från oss till våra barnbarnsbarn.

På fjärde plats, och sist, kommer de som är fattiga och lever nu. Vi har inte i någon större utsträckning infört vare sig regleringar eller skatter som skall försöka se till att tillväxt och livskvalitetökningar flyttas från  oss till andra människor på andra ställen i världen.

Den här stacken borde sorteras på exakt det andra hållet. Nu levande småbarn i Afrika och Asien borde ha högre prioritet än de barn som ännu inte är födda i Europa. Nästa generation borde ha högre prioritet än de rika som lever nu. Slutligen bör precis alla, levande och ännu inte födda, ha högre prioritet än de traditioner och livsmönster som vi hyllar därför att de skapades av människor som sedan länge är döda.

Då skulle vi på allvar förena ekonomisk, ekologisk och social hållbarhet. Dessutom med en livsstil som vi skulle kunna vara stolta och nöjda med medan den pågår.

Troed Troedson