Varför blir planering så ofta sortering?

Så fort vi börjar planera, d v s försöka skapa en förutsägbar och önskad framtid, så börjar vi också sortera. Varför gör vi det? Måste stadsplanering innebära att vi också skiljer bostäder från kommersiella fastigheter och rekreationsanläggningar från restaurangkvarter?
CC by epsos.de

CC by epsos.de

 

Sju magra kor och deras konsekvenser

Planering är en av civilisationens verkliga kompetensfundament. Förmågan att se, förutse och förutbestämma handlingar och konsekvenser är helt nödvändig för det vi känner igen som mänskligt, samhälleligt liv. När Farao drömde om sju feta kor som åts upp av sju magra fick han hjälp av Josef med tydningen. Det Fararo egentligen drömt om var sju goda år som skulle följas av sju år med missväxt. Med den framtidsanalysen var det inte svårt att se till att överskottet från de sju goda åren sparades för att man skulle överleva de sju dåliga. Det Farao gjorde var att kapa topparna och fylla igen dalarna. Han planade ut framtiden, eller som vi säger i dagligt tal, han planerade. Ordet planera används för övrigt också vid markbearbetning. Med en planeringsskopa gör man markytan plan.

En förutsättning för planering av framtiden är att vi vet något om den. Ett alternativ är ju att hoppas på drömmar om kor som är mer eller mindre välgödda. Ett annat är att vi faktiskt försöker beräkna vad som är sannolikt i framtiden. Den vetenskapen är mycket yngre än gamla testamentet. Den är faktiskt yngre än det nya  testamentet också. Det är inte förrän på 1600-talet som matematiker på allvar börjar intressera sig för statistik och sannolikhetskalkyler på ett sådant sätt att man kan förutse befolkningstillväxt eller antal olyckor på världshaven. Pascal, Descartes och Fermat skapade den begreppsapparat som behövdes och plötsligt innebar matematiken att man kunde försäkra skepp, försäkra sig mot missväxt och försäkra sig mot fattigdom på ålderns höst. Man kunde alltså planera sin ekonomiska framtid, d v s man kunde plana ut toppar och dalar.

Varje sort för sig och ett namn på varje sort

Med all respekt för att de stora matematikernas upptäckter knappast kan betraktas som allmänbildning förrän flera hundra år senare så kan vi ändå utse 1600-talet till det århundrade då vi fick förutsättningar för att planera på allvar. Nästa epok kom att kännetecknas av något annat, nämligen sortering.  Med början i Linnés sexualsystem som publicerades 1735 vidtar en i det närmaste manisk sortering och katalogisering. Vi får allt från det periodiska systemet för våra grundämnen till den systematiska ämneskatalogen på våra bibliotek. Till denna iver att sortera och kategorisera måste vi koppla behovet av att standardisera. Strax efter den franska revolutionen antogs, i Frankrike, den första standardiserade definitionen av ”meter” och därefter de övriga enheterna vi känner igen. Så småningom fick vi en hel katalog av standardiserade mått för i stort sett alla tänkbara företeelser, de så kallade SI-enheterna. Den här utvecklingen betyder att vi skapar en objektiv begreppsapparat. Begreppet ”dagsmarsch” ersätts med ett antal kilometer och färgen ”rosa” ersätts med ett frekvensomfång.

Som ler och långhalm

Att de här tre utvecklingsområdena hör ihop känns nästan intuitivt självklart. Men gör de verkligen det? Att sortering förutsätter standardisering är uppenbart men vad har de två begreppen med planering att göra? Vilka mekanismer är det som gör att stadsplanering så småningom innebär att bostäder hamnar på ett ställe och arbetsplatser på ett annat? Vilka mekanismer är det som gör att den som planerar utbildning nästan ofrånkomligen skapar en ruta för matematik och en annan för svenska? Vilka mekanismer är det som gör att just pensionerna och pensionssystemet, d v s planering för framtiden, också är det som oftast används som argument för att sortera människor i infödda och andra?

Svaret är förvånansvärt enkelt i alla tre exemplen.

Planering förutsätter sortering därför att brist på sortering leder till innovation.

Vi betraktar ofta innovation som något positivt och eftersträvansvärt men själva innebörden i innovationsbegreppet är att det förändrar utvecklingen på ett sätt som inte är förutsägbart innan innovationen gjorts. Det betyder att innovationer i sig själv förstör vår planering. Till och med Farao hade fått problem, både med livsmedelsöverskott och med sin politiska trovärdighet om någon, fem-sex år in i historien, hade kommit på en metod som radikalt förbättrar produktiviteten i jordbruket. Innovationer är alls inte positiva per defintion, åtminstone inte för alla. En innovation som gav oss miniräknare gjorde människor arbetslösa i Åtvidaberg. På samma sätt är det med alla innovationer. Det som just nu hotar centrum i snart sagt varje stad är människors förändrade shoppingmönster och etablerandet av nya, innovativa, köpcenter. Ny teknik och ny pedagogik – och inte minst nya yrken i arbetslivet – förstör den utmärkta plan som finns för grund- och gymnasieskola och en allt större in- och utvandring gör det allt svårare att beräkna och finansiera framtida pensioner.

Så länge hoten var små, och vi var överens om att innovationerna var enbart av ondo, var det klokt att faktiskt bromsa innovationstakten. Det enklaste sättet att göra det är genom sortering. Vill jag vara säker på att få en bra och värdefull skörd i framtiden bör jag se till att begränsa flyghavren, d v s jag vill inte att det uppstår några innovativa korsningar eftersom de med stor säkerhet kommer att ge mig sämre utfall.

På samma sätt har staden skyddat sig mot oönskad utveckling genom en tydlig sektorisering, skolan skyddar sig mot degenering genom att skilja olika ämnen åt och pensionssystemet skyddas genom att vi ganska hårt kategoriserar medborgarna i olika typer av förmånsgrupper. Av precis samma skäl har det varit klokt att stänga fältet, staden, skolan och nationen mot inflöden utifrån. Genom att bromsa komplexiteten, d v s sortera ordentligt, har man också minimerat innovationsgraden och därmed skapat förutsättningar för att planen skall överensstämma med det faktiska utfallet.

Men om innovation verkligen är önskvärd? Ja, då kan vi faktiskt göra det omvända tankeexperimentet. För att skapa innovation måste vi öka komplexiteten. Såväl vete- som stadskärnor – liksom skolbarn och nationella ekonomier – blir allt mer beroende av innovationsgraden, d v s förändringstakten. Det betyder att vi måste öka själva mångfalden och interaktionen i respektive system vilket alltså bara är ett annat sätt att säga ”vi måste sortera mindre”. Lösningen på såväl stadens som pensionssystemens problem är inte en ny sortering utan mindre sortering. Bara då kan innovationerna antas bli fler men det innebär, per definition, att våra planer blir allt mindre intressanta.

Vi bör inte längre planera framtiden utan vi bör lära oss att hantera en allt mer dramatisk topografi.

Troed Troedson

Tänk om – tänk polycentriskt

Fysisk planering är på väg att ta en central plats i samhällsutvecklingen, långt utöver att anvisa utrymme för cykelstigar. Globaliseringen har stigit in i kommunernas vardagsrum och nu gäller det att vänja sig vid en ny verklighet som kallas ”polycentrisk”.
CC by Jan Tik

CC by Jan Tik

Den kommun eller region som ännu inte vaknat upp till behovet av en betydligt mer sofistikerad fysisk planering knuffas nu på från flera håll. Regeringen har införlivat idén om en flernivås ”rumslig utvecklingsplanering” i den nya plan- och bygglag som trädde i kraft i maj 2011. Där ställs krav på en koppling mellan det regionala tillväxtarbetet och den (vanligen kommunala) fysiska planeringen.
Det är bara början.
I maj 2011 klubbade EU ”Europas territoriella agenda” varav det bland annat framgår att fysisk planering som tar höjd för bredare vyer än den rent kommunala, är på väg att bli en naturlig del av strukturfondsarbetet.

Den svenska regeringen ingick självklart bland de 27 EU-regeringar som antog agendan men köper inte för den skull alla delar av det europeiska styrdokumentet.
Sverker Lindblad, näringsdepartementets ansvarige för territoriella frågor, säger att Sverige visst kan använda sig av delar av agendan:
”… de grundläggande principerna och prioriteringarna… till exempel den om att säkra regionernas globala konkurrenskraft med utgångspunkt i starka lokala ekonomier. Att förvalta ekologiska värden och en hållbar utveckling kan vi också ställa upp på.”

När det gäller den centrala delen, prioritet nummer ett i EU-agendan, är det däremot inte något för Sverige, förklarar Lindblad:

”Men det som ofta framhållits som det mest viktiga: att främja den polycentriska utvecklingen, dvs en utveckling mot flera centrum eller kärnor, är inte helt lätt att förhålla sig till från en svensk horisont,” säger han.

Sverige liknar nämligen inte Europa, anser Lindblad:
”När man tittar på Europas karta, ser man att Centraleuropa har väldigt många stora centrum med över en miljon invånare, alltså en stor grad av polycentricitet. Men i Sverige ser det ju inte alls ut så.”
Istället uppdras de svenska företrädarna i EU-diskussionen att framhålla hur glesbebott Norrland är.

 Nytänkande på flera plan

Lätt att förhålla sig till eller inte – polycentritet står för ett nytänkande, inte bara i den fysiska planeringen men i hela samhällsplaneringen. Det handlar om mycket mer än stora städer.

Polycentritet är ett hett begrepp inom forskning och samhällsplanering, en term som innebär flera beslutscentra som är formellt oberoende av varandra.
Skärgårdsturism skulle kunna vara ett exempel på polycentritet – en kollektiv tillgång för samhället men vars utformning kommer att bero av flera, av varandra oberoende, beslutscentra.

Vi svenskar borde möjligen vara lite mer bekanta med begreppet än andra, eftersom vi tilldelade en kvinnlig forskare Nobelpriset i ekonomi för just ”polycentritet” så sent som i december 2009 – Elinor Ostrom.

Så här sa Elinor Ostrom i sitt nobelpris-tal:
”På 1900-talet gick det dominerande vetenskapliga arbetet ut på att försöka få världen att passa in I enkla modeller och att kritisera institutionella arrangemang som inte passade in.
Begreppet polycentritet infördes av forskare som försökte förstå om aktiviteter av en hel rad offentliga och privata aktörer i syfte att leverera och producera offentliga tjänster i tätorter var kaotiska – enligt den gällande vetenskapliga teorin – eller potentiellt produktiva arrangemang som var oberoende av varandra.”

Multipla nivåer

Och jo, konstaterade forskarna – inte minst nobelpristagaren Ostrom själv – det existerar fler och bättre alternativ ute i verkligheten som levererar kollektiva nyttigheter, än å ena sidan marknaden med sin efterfrågan och tillgång, å andra starkt centraliserade regeringsorgan.
Vattenförsöjningen i Kalifornien visade sig skötas mest effektivt i ett polycentriskt system där lokala myndigheter, mindre företag och brukare funnit en balans utan centralregeringens styrande hand.
På kartan kan det se kaotiskt ut, i terrängen fungerar det, tack vare mångfacetteringen hos oss människor.

Ekonomer och samhällsforskare har idag övergett de förenklade modellerna av samhället där utgångspunkten alltid var den rationella människan, för att istället studera hur människor faktiskt beter sig. Det är sällan enkelt. De bosätter sig, arbetar, studerar och lever inte alltid enligt det mönster som samhällsplanerna har tänkt sig.
”Om vi ska lösa kollektiva problem effektivt måste vi tänka nytt hur vi ser på marknaden och regeringsorgan. Vi behöver analytiska infallsvinklar som rimmar med en offentlig sektor som uppmuntrar mänsklig utveckling i många, olika nivåer,”ansåg Ostrom i sitt tal.

Låt oss ta ett inte alltför ovanligt exempel, skolnedläggning. Att lägga ned en skola på en liten ö av finansiella skäl kan se rimligt ut för kommunens ekonomidirektör. Ur synvinkeln skärgårdsturism kan det däremot vara ett riktigt dumt beslut som i förlängningen kostar kommunen mer än det smakade.

Nya plan -och bygglagen

Vintern 2011-2012 organiserade Reglab en seminarieserie för att ge tillfälle att diskutera och utbyta exempel om fysisk planering utifrån den nya plan- och bygglagen. I den skrift som sammanfattar serien berättar Marcus Smedman från Örebro, hur man börjat sitt planeringsarbete med att analysera varför vissa delar av länet hade tillväxt men andra inte. Det ledde till slutsatsen att urbanisering och regionförstoring var två fenomen som Örebro kommun var tvunget att förhålla sig till och planera för.

Satsningarna som blev resultatet var effektiva eftersom de följde invånarnas beteende men gick stick i stäv med kommunalpolitikernas känsla för ”rättvisa” mellan orter och var inte enkla att besluta om.

I Region Skåne upptäckte man politikernas dilemma på ett annat sätt. Här har regionen samarbetat med kommunerna i flera år och bland annat tagit fram underlag i form av kartor som åskådliggör verkligheten.
Alla kommuners översiktsplaner lades samman i ett trendscenario:
”Vi såg något väldigt intressant: regionens målbild är att utveckla en flerkärnig struktur, men vi planerar för en utspridd (struktur) och utvecklingen går mot en en- eller fåkärnig, berättar Therese Andersson, tf enhetschef i Region Skåne, i samma skrift.

Den polycentritet som de svenska statstjänstemännen inte anser finns i Sverige, dyker alltså upp i Region Skånes utvecklingsplanering.

Gränsöverskridande

Vad som inte framgick av Region Skånes kartor är skåningarnas ogenerade utvidgande av ”sin egen” region till norra Danmark. Med tusentals skåningar som dagligen arbetar eller roar sig på den danska sidan och tusentals danskar som bor och shoppar på den svenska sidan, har medborgarna själva valt polycentritet.
Den gränsöverskridande faktorn angår fler svenska kommuner och då inte bara Strömstad och Haparanda men också en stad som Karlstad, som behöver orientera sig inför det faktum att kineserna intresserar sig för malm från Norrland som skeppas från norska hamnar.

Polycentriteten sticker också upp i Östergötland. En utomstående konsult tog sig en titt på den lilla storstaden Norrköping och den stora småstaden Linköping och drog en uppenbar slutsats – städerna borde slå samman sina utvecklingsplaner för att ge medborgarna fler möjligheter.
Städerna kallar sitt projekt ”Den Fjärde Storstadsregionen” och har som ett resultat utökat sina egna och sina medborgares resurser och valmöjligheter kraftigt.

Flerstadsregioner

Näringsdepartementet skulle också kunna upptäcka polycentritet i sitt eget närområde. Hela Mälardalen håller på att växa ihop till ett enda stor tätbefolkad region med gemensamma transporter, shopping, uteliv och arbete.

Att stora städer brer ut sig och växer samman med mindre städer i sin närhet är en oerhört stark trend, världen över. Inte minst i Europa saknar länder som Holland, Belgien och snart även Danmark helt en landsbygd i vår svenska mening av ordet.
Gränsen mellan stad och förort är flytande i alla länder, gränsen mellan stad och stad är vag, mellan stad och landsbygd svår att urskilja.
Samtidigt tillbringar vi allt mer tid med aktiviteter där vår fysiska placering inte spelar någon roll.

Hur definierar vi då våra behov, individuellt och kollektivt, var drar vi gränserna för ansvar, rättigheter och skatteplikt, vem tillhör vilken plats?
Samhällsplanering måste snart ha tillgång till en oerhörd mängd data om var och en av oss, för att kunna reda ut organisationen, skriver analytikern Michael Batty vid brittiska Centre for Advanced Spatial Analysis.

Det är just komplext, flexibelt och polycentriskt vi alla måste tänka, när gränsöverskridandet och globaliseringen förändrar vår vardag och den fysiska planeringen utgår från helt andra variabler.
YLVA NILSSON

Större städer är ett framtidsfaktum, men hänger planeringen med?

I vår moderna värld har staden fått en framskjuten plats och bilden av staden är en bild som präglas av struktur och av ordning och reda, av utveckling och framsteg. Vi tror att den fysiska planeringen har staden under kontroll och att städer innebär utveckling, när verkligheten framför våra ögon egentligen pekar på det motsatta. Staden har på många håll i världen brutit sig ur planeringens kontroll och växer ohämmat. De expanderande städerna och den krympande landsbygden pekar mot en framtida värld organiserad i städer och megastäder, en värld som skriker efter ökade krav på kontrollerad fysisk planering. Framtidens städer och en hållbar utveckling är avhängiga av att planeringen för dem äger rum idag.
CC by Joel Penner

CC by Joel Penner

Staden som tankestruktur

I Sverige tenderar vi att tänka på städer som den mest utvecklade formen av civilisation. Städer är något som signalerar modernitet med allt vad det innebär. Staden är en administrativ och byråkratisk enhet som kan kontrolleras. Den är geografiskt bunden med klart definierade fysiska, historiska och spatiala gränser i form av stadsmurar, kvarter, gator och vallgravar. Ju längre bort från stadens centrum man kommer desto ”vildare” blir det. Vi har skapat en tankestruktur där staden är en plats – civilisationens centrum. I denna tankestruktur ingår tanken om att staden som sådan erbjuder den moderna människan allt hen kan önska sig i form av kommunikationer, jobb, nöjen och teknik. Staden är i den här formen en utopi. För i realiteten är det sällan en stad kan införliva det goda livet för alla sina invånare, för alla nyinflyttade, för alla bostadssökande. Staden som (infra)struktur är istället ofta hierarkisk, uppdelad i sektorer som inom stadens gränser skapar grupper av Vi och Dom, av de bra delarna och de lite sämre delarna, av centrum och periferi. Vi vet att staden oundvikligen skapar negativa processer, segregation, hemlöshet, föroreningar och klyftor och att detta eskalerar ju större städerna blir och desto snabbare  expansionen går.

Den växande staden

Bilden av den stora staden och den växande staden är idag synonymt med tankar om framgångsrika regioner och ökad tillväxt. Men växandet i sig medför också en radikal omställning av världen som vi en gång kände den och ett paradigmskifte i den fysiska organiseringen av vår värld. Stefan Edman, författare och teknologie hedersdoktor, påpekade 2009 att:

 ”på två procent av planetens yta, bor redan nu halva jordens befolkning. Städerna förbrukar 75 procent av all energi och svarar för 80 procent av de klimatpåverkande utsläppen.”

För 200 hundra år sedan levde 3 % av världens befolkning i städer, en siffra som idag ligger över 50 % procent och som redan 2030 beräknas ligga på 60 %. Dessa siffror visar på ett storskaligt paradigmskifte av miljön och världen vi lever och rör oss i och som i allt större utsträckning innebär en urban miljö. Det visar också på att folkförflyttningen mellan det agrara och det urbana går i ett alltmer rasande tempo och att vår värld krymper samtidigt som utnyttjandet av resurser ökar och koncentreras till just städer.

Framtidens stad – en megastad

Trots vetskapen om stadens baksidor fortsätter städer, världen över, att växa och ändå fortsätter människor att flytta till städer. Enbart i Stockholm sägs befolkningen öka med två busslaster varje dag och kommer att växa med en halv miljon människor de närmsta 20 åren. Men detta är ingenting emot megastäder, dvs. städer med över 10-20 miljoner människor, som Djakarta, Tokyo och Guangzhou i Kina och så kallade megalopolis som Sao Paulo där megastaden slukar omkringliggande mindre städer. Den moderna stadens gränser är ständigt under förflyttning, både internt genom rivningar, omstruktureringar och expansivt genom att nya stadsdelar byggs, bildas och förorter slukas, vilket leder till att de aldrig blir klart definierade.  Runt städerna växer ”icke-städerna”, kåkstäderna och favelorna. Ytterområden som alltid kommer att vara förvisade till en periferi. Denna globala utveckling visar på att den ökande urbaniseringen oundvikligen betyder expansion. Men det betyder också att städer tenderar att bli mäktiga aktörer som ensamma kan agera på ett globalt plan. Staden har börjat konkurrera med stater. Istället för att vara platser blir städer alltså i allt större utsträckning synonyma med aktörer, organismer och processer. Staden som sådan bryter sig ur kontrollens bojor och lever i allt större utsträckning sina egna liv.

Vi måste planera nu!

Den svenska urbaniseringen går förvisso inte att jämföra med megastäder som Jakarta eller Tokyo, med de problem av kåkstäder och föroreningar som medförs, men tillströmningen av människor måste bemötas med snabbare och effektivare medel. Kontrollen tenderar, som redan visat, att minska i takt med expansionen. Redan idag präglas svenska storstadsregioner av problem när det gäller hemlöshet, men också när det gäller behovet av studentbostäder, ungdomsboenden och lösningar för människor som inte passar in i konventionella ramar. Behovet av billiga bostäder, såväl som behovet av flexibla lösningar (kollektivboenden, modulhus, husbåtar, flerfamiljsboenden osv) kommer att öka och måste planeras för idag. Vi måste planera redan nu för en framtida värld av städer, där redan stora städer blir megastäder, där aktörerna inte längre är stater och länder, och där samhället inte präglas av spridning utan av förtätning.

 

Referenser och ytterligare läsning:

Edman, Stefan  Klimatkrisen avgörs i världens städer

Lewis, Mark Megacities Of The Future

Linton, Magnus Megastäder, urbanisering och postmoderna problem

Webster, Paul och Burke, Jason How The rise of the Megacity is changing the way we live

RICKARD EDBERTSSON


Gränsbrott, avbrott, sammanbrott

Den här betraktelsen har pris som gemensam nämnare. Idrottspriser som överskrider gränser, ett prisande av modern marknadsföring och svårigheten att få prisen över gränsen får redaktionen att fundera över tillvarons yttersta kanter.
CC by jemsweb

CC by jemsweb

Ser vi något som gör oss lyckliga över ännu ett gränsöverskridande eller gränsupplösande steg ger vi det betyget ”Gränsbrott!”. Känns det som om utvecklingen saktar in eller rent av stannar av blir betyget ”Avbrott?” och skulle vi få syn på något som gör oss direkt oroliga för framtiden tvekar vi inte att ge det epitetet ”Sammanbrott…”

Gränsbrott!

I januari går Idrottsgalan av stapeln. Då delas det ut priser till idrottare som gjort särskilt remarkabla insatser. Nytt för i år är att handikappidrottare numera kan nomineras till alla priser på precis samma villkor som andra. Den svenska bordtennisspelaren Anna-Carin Ahlquist är således nominerad vilket inte vore möjligt förra året eftersom hon är rullstolsburen. Hur det går vid prisutdelningen har vi ingen synpunkt på. Däremot är nomineringen i sig ett steg framåt. Handikapp bör inte skilja idrottare åt i någon annan sport än golf.

Avbrott!

När allt fler av leksaksföretagen inser att det kanske inte finns ”pojkleksaker” och ”flickleksaker” blir konsekvensen roligare leksakskataloger. Roligare på två sätt faktiskt. För det första är det trevlig att se att det som faktiskt händer hemma avbildas i katalogen. Nej, det är inte bara flickor som leker med leksaksspisen och nej, det är inte bara pojkar som fäktas. Men ännu roligare än reaktionerna. Både i Sverige och i utlandet vädrar den ansatta och utsatta minoriteten sitt missnöje. En pojke med en docka i famnen är förmodligen det sista vi uppfattar innan Harmageddon.

Sammanbrott!

De svenska ansträngningarna för att frälsa resten av Europa för snusbruk har stött på patrull. Prillan är inte alls lika attraktiv för de köpande delarna av Europa som för de säljande. Så är det ju i och för sig ofta med varor som inte är odelat bra för mänskligheten. Nu har förhandlingarna brutit samman och handelsminister Ewa Björling hotar med ”fullskaligt krig”. Vi utgår ifrån att ministern menar priskrig och ser framför oss en ganska motbjudande plenisal i vilken det arbete som ledde till Nobels fredspris (nej, pengar, inte snus) får sig ett allvarligt avbräck.

Helsingfors bygger på höjden

Helsingfors öppnar för fler skyskrapor i stadsdelarna närmast centrum. Snabb befolkningstillväxt och en önskan att behålla grönområden ligger bakom omsvängningen och nu ökar intresset även för att bygga högt i trä.
Jätkäsaari i Helsingfors CC by Antti T. Nissinen

Jätkäsaari i Helsingfors CC by Antti T. Nissinen

Helsingfors siktar högt och bryter ett gammalt tabu mot skyskrapor.

Med ett tätare boende får vi inte så stor press på oss att bygga i gröna områden i framtiden

säger stadsplaneraren Alpo Tani. Blåsten slår mot Busholmen, ett av de två slitna hamnområden i centrala Helsingfors som håller på att byta skepnad. Istället för fartyg och magasinsbyggnader, växer här fram moderna bostadsområden. Husen ska bilda front mot havet och öka i höjd ju större avståndet är från vattnet. Några blir cirka trettio våningar höga och ett nytt blickfång i stadens skyline.

– Synen på skyskrapor har ändrats. Men de är fortfarande ett hett ämne och det är många som inte gillar de höga husen, säger Alpo Tani, stadsplanerare i Helsingfors stad.

Stadens policy har till ganska nyligen varit att inte bygga högt, men nu har politikerna tagit fram en ny strategi som tillåter 36 våningar i nya områden. I gamla delen av stan är det däremot de gamla reglerna med ett tak vid åtta våningar som gäller.

Den nya strategin kom till efter allt starkare krav att få bygga skyskrapor. Arkitekter, byggbolag och politiker har enats med stadsplanerarna om att behålla den låga bebyggelsen i stadskärnan men tillåta högre hus i vissa stadsdelar och förstäder.

Helsingfors har cirka 20 mil strand med fri utsikt över havet. När Busholmen, eller Jätkäsaari som hamnområdet heter på finska, nu växer fram är det ett resultat av att havsnära boende länge har stått högt på önskelistan för att göra staden mer attraktiv. Jätkäsaari ligger strax väster om stadskärnan, det andra hanområdet Kalasatama finns på östra sidan. Att de byggs samtidigt – båda områdena beräknas vara helt klara omkring 2025 och ska rymma både bostäder och kontor – innebär en stor utmaning för Helsingfors stad, menar Alpo Tani. Inte minst gäller det samspelet med trafikplaneringen. Från Jätkäsaari blir det inte långt till Västmetron, den nya linje som ska skapa ett nytt kollektivtrafikstråk från Helsingfors till Esbo.

Designhuvudstad

En fördel med att bygga nytt så nära centrum är att det blir en naturlig koppling till kollektiva samfärdsmedel. Målet är att inte ha så många privatbilar i centrala Helsingfors.

I dag har Helsingfors stad cirka 650 000 invånare. Den snabba befolkningsökningen beräknas leda till att antalet år 2025 kommer att ha ökat till cirka 700 000. De två hamnområdena kommer att rymma upp emot 30 000 boende.

– Stadsplaneringen det närmaste decenniet bygger i hög grad på att bygga nytt och utveckla befintliga byggnader i redan existerande områden. Både i stadskärnan och i förorterna, säger Alpo Tani.

Utformningen av staden har också varit ett återkommande tema under året då Helsingfors varit världens designhuvudstad. Titeln delas ut vartannat år av International Council of Societies of Industrial Design (Icsid), en ideell organisation som främjar intressen inom industriell formgivning.

Städer får själva ansöka om att bli designhuvudstad och den som utses måste kunna visa att den uppmuntrar användningen av design för att utveckla staden i dess helhet. Helsingfors delar i år titeln med grannkommunerna Esbo, Vanda och Grankulla, samt Lahtis. Tidigare designhuvudstäder är Torino (2008) och Söul (2010). Nästa på tur är Kapstaden.

Design är så mycket mer än utformning av produkter. Vi vill bredda begreppet till att gälla även just stadsutveckling

säger Laura Aalto, informationschef på designhuvudstadens kontor.Finland har en lång designtradition där historien är ständigt närvarande. Finsk design har alltid varit vardagsnära och inte öppnat sig mot omvärlden på samma sätt som till exempel den svenska. En byggnad som rönt stor uppmärksamhet under designåret är Fridens kapell nära busstationen i centrala Helsingfors. Den ovala byggnaden helt i trä bjuder in förbipasserande människor till en stunds sinnesro i avskalad miljö. I kapellet finns både en präst och en företrädare för socialtjänsten beredda att prata en stund med den som vill, men det förekommer inga gudstjänster.

Fridens kapell skulle ha byggts även om staden inte utsetts till designhuvudstad, men nu lades en större vikt vid designen än det annars hade gjorts, menar Laura Aalto. Det gäller också för flera andra byggnader som färdigställts under året, till exempel det tillbyggda universitetsbiblioteket.

Nya sätt att tänka

Design i stadsutveckling handlar också om att introducera nya nytt sätt att tänka. Laura Aalto tar flygplatsen i Vanda strax norr om Helsingfors som exempel. Där har en ny säkerhetskontroll utformats, med människors besked om hur de vill bli bemötta som grund.

– Små förändringar fick det att fungera mycket effektivare.

Ett av designårets mest påtagliga resultat är kulturbastun, även den helt i trä, som uppförts på Hagnäskajen alldeles vid vattnet. Bastun är öppen för alla och knyter an till den långa finska traditionen med allmän bastu. Att kollektiva bastubad åter är på modet ser Laura Aalto som ett sundhetstecken.

– På 50- och 60-talet byggde man flerfamiljshus med en sauna i källaren, men sedan skulle alla ha en hemma i lägenheten. Nu går vi tillbaka till den gemensamma lösningen, inte minst av miljö- och energiskäl, säger hon.

Trä som byggnadsmaterial är en viktig pusselbit i stadsplaneringen, som så långt det är möjligt ska ta ekologiska hänsyn. En förebild finns i stadsdelen Vik, mellan stadskärnan och flygplatsen. Där planerades redan i mitten av 1990-talet ett miljöanpassat bostadsområde som fått stå modell för liknande satsningar på andra håll i Finland. Idag bor drygt 1800 personer i Eko-Vik, som området kallas.

I början av hösten stod det senaste exemplet på finsk träbyggnadsteknik färdigt i Vik. Peab har byggt ett helt kvarter av flervåningshus i trä, sammanlagt 104 hyreslägenheter. De sex husen har socklar och hisschakt av betong, men resten är byggt i trä.

Trämaterialet är förnybart och helt återvinningsbart och kommer från lokala leverantörer. Träet fungerar som koldioxidfångare under byggnadens hela livscykel. En av de stora vinsterna förutom materialet, är att utrymmet kan användas flexibelt, konstaterar Liisa Seppälä, projektchef vid Peab Oy i Helsingfors.

– Det är enkelt att förändra ett trähus i efterhand, det enda som inte kan ändras är placeringen av kök och badrum, säger hon.

Angenäm akustik och hög energieffektivitet är andra fördelar med att bo i trähus. För byggnadsarbetarna erbjuder trähusprojekt också en torrare och bättre arbetsmiljö när allt vatten som krävs för framställning och hantering av betong kan undvikas. I Finland har byggmaterialet fått ett uppsving och runt om i landet planeras eller pågår byggen av trähus med sammanlagt 7000 lägenheter. Regeringen har nyligen meddelat att det nu är fritt fram att bygga åtta våningar i trä, jämfört med fyra, som tidigare var gränsen.

Träkonferens

Under en stor träbyggnadskonferens på Skatholmen, en annan av Helsingfors havsnära stadsdelar, drömmer deltagarna om ännu högre hus. Den kanadensiske arkitekten Michael Green berättar om sina storslagna planer på att bygga ett antal tjugovåningshus helt i trä i Vancouver.

– Jag bor granne med ett redwood träd som är hundra meter högt, vad är det som säger att vi inte ska kunna bygga lika högt i trä, säger han och visar bilder med siffran 30, för att understryka att målet för antalet våningsplan kan sättas ännu högre.

Pekka Heikkinen, professor i arkitektur vid Aalto-universitetet utanför Helsingfors och värd för konferensen, tycker att det är bra att motståndet mot att bygga på höjden börjar brytas, även när det gäller trähus.

Men argumentet att det är ekologiskt fördelaktigt att välja trä som byggnadsmaterial räcker inte. Det måste vara hus som är bra och bekväma att bo i, säger han.

Stadsplaneraren Alpo Tani är också glad över det nyväckta intresset för trä, men anser att de miljömässiga vinster som uppnåtts i Eko-Vik ännu inte har tagits tillvara tillräckligt mycket i andra byggprojekt. För att Helsingfors på allvar ska uppnå en hållbar stadsutveckling, måste framför allt trafikproblemen lösas. Men det handlar också om att bättre utnyttja alternativa energikällor, som till exempel solenergi.

– Efter Eko-Vik har vi en bra överblick, men graden av ett byggprojekts miljöinriktning får inte vara avhängigt av om den som leder projektet är miljöengagerad eller inte. Vissa idéer har förts vidare till de nya bostadsområden som växer fram, men min syn är att många fler kan användas, säger Alpo Tani.

TORBJÖRN TENFÄLT


Staden är större än kommunen

Boverket presenterar Vision 2025.12 bilder tecknas om hur samhället kommer att se ut 2025 för att vi ska nå de nationella målen.
CC by Solis Invicti

CC by Solis Invicti

Boverket presenterar Vision 2025; 12 bilder om framtidens fysiska samhällsplanering. Syftet är att peka ut riktningen för det hållbara samhället 2050. Vision 2025 innehåller förutom den självklara visionen också en sammanställning av de nationella mål som kommunerna, länsstyrelserna och regionerna bör ta i beaktning gällande deras egna samhällsplaneringsinsatser.

Det hundratal nationella mål som finns i den lokala och regionala samhällsplaneringen är svåra att hantera och det råder oklarheter kring hur de ska införlivas i annan målsättning. En tydligare samordning och tolkning efterfrågas. Den andra oklarheten är hur frågan kring stadsutveckling ska hanteras. Den urbana utvecklingen och städernas viktiga betydelse som drivkraft för Sverige som nation betraktas fortfarande inte som en nationell angelägenhet om vi ser till de statliga målen. Eftersom staden är ett begrepp som kan vara större än kommunen hamnar stadsutveckling helt enkelt i ett ingenmansland. Ingen äger frågan om Stockholm, Göteborg och Malmö.

Naturligtvis har de berörda kommunerna inom de geografiska områdena ett övergripande ansvar för samhällsbyggande inklusive stadsplanering genom plan- och bygglagen. Kommunerna i Stockholm samverkar när det handlar om större samhällsbyggen och planering och Göteborg och Malmö Stad hanterar sina frågor inom kommunens gränser. De tre städerna ser till att erbjuda attraktiva miljöer och ett gott klimat både för människor och för företag i staden. Däremot hanterar de inte de människor som inte bor i staden men som lever av staden. De hanterar inte de människor som varje dag pendlar in till staden för att arbeta eller studera. Staden är större än kommungränsen.

Även om ansvaret för stadsutvecklingen inte betraktas som en nationell fråga finns det nationella (och internationella) sektorer som direkt påverkar samhällsplaneringensåsom tillväxtmål, klimatmål eller tillgänglighetsmål. Inte sällan krockar motstridiga mål med varandra och avsaknaden av helhetsansvar är tydligt och oroande.

Sverige saknar allså en tydlig och samlad stadspolitik. Både Finland och Norge har sådana strukturer för hur arbetet med stadspolitik ska bedrivas. I Norge antogs redan 2003 en nationell stadspolitik för de större städerna; Oslo, Bergen, Stavanger, Trondheim, Kristiansand och Tromsö. Den norska staten menar att de större städerna har så stor betydelse för landets utveckling att staten måste ta ansvar för att den nationella politiken koordineras och införlivas i kommunerna på ett ansvarsfullt sätt.

Behöver Sverige en nationell stadspolitik för att kunna främja hållbara städer? Skulle den regionala nivån kunna fundera på att lyfta frågan om att införliva stadsutvecklingen i regionfrågan? En ny huvudman kanske inte är svaret på frågan om helhetsansvar men samordningen är inte alltid svaret heller.

Klart är att frågan om staden har intresse för många fler än för kommuninvånarna i städerna. Göteborg Stad är en angelägenhet för Mölndalsborna i lika stor utsträckning som för göteborgsborna. De politiska gränsdragningarna är snäva och står inte i samklang med människors uppfattning om var gränserna går. Det borde de göra.

CAMILLA HENDING


Nytt och Kort

I det här numrets Nytt och Kort får vi läsa mer om vad kopplingen mellan COP18 och paddan i kastrullen är, vad valet av lokalisering har att göra med innovation och varför Malmö stad publicerade en video om hur de anställt så kallade ”Torggängare”.
CC by Peter Harrison

CC by Peter Harrison

COP18 i Doha och paddan i kastrullen…

I förra veckan hölls COP18 i Doha i Qatar. Syftet med de 18 klimattoppmöten som ägt rum sedan 1995 har varit att minska halterna av växthusgaser i atmosfären för att på så sätt hindra att den globala uppvärmningen. FN:s klimatpanel IPCC påvisar i sina prognoser att temperaturen på jorden kan öka med mellan 1,1 och 6,4 grader fram till 2100 (och det är med nuvarande nivåer av växthusgaser i atmosfären) medan Världsbankens rapport visar en alarmerande ökning på 4 grader redan år 2060. Trots detta är det enligt miljöministern Lena Ek väldigt få länder som valt att gå med under den andra åtagandeperioden under Kyotoprotokollet och hela 85 procent av världens utsläpp omfattas fortfarande inte av ett bindande avtal. Mötet i Doha är därför främst en stor indikator på att något drastiskt måste till stånd om inte prognoserna ska bli verklighet. I över 20 år har många av de länder som släpper ut mest trots sitt deltagande i mötena fortsatt med ”business as usual”. Dessa länder tenderar att bete sig som fenomenet med paddan i kastrullen, där en padda befinner sig i en kastrull på en spis, värmen ökas successivt och trots att paddan kan hoppa ur kastrulle när som helst, väljer den att sitta kvar och långsamt kokas ihjäl

Innebär öppenhet innovation och utbyte av idéer?

Runtom i Sverige finns och skapas organisations- och företagskluster i form av bland annat  science parks, företagsparker och inkubatorer vilket oundvikligen också innebär att traditionellt stängda verksamheter omvandlas. Ett sådant exempel är Filosofiska institutionen vid Lunds universitet som flyttar sin verksamhet från sitt legendariska Kungshuset till den nya satsningen LUX. I en intervju i Sydsvenskan kommenterar universitetets rektor, Per Eriksson flytten;

”Visserligen är det mysigt i lokaler med tradition men man får andra värden när man kommer till en större och öppnare miljö med forskare från andra håll.”

Begrepp som ”öppenhet”, ”mötespatser”, ”utbyte av idéer” och ”tvärsektoriella möten” florerar och det verkar ibland som att den här typen av ”klusterbildning” nästan per automatik ska skapa kreativitet och innovationer. En som har undersökt fenomenet är kulturgeografen Martin Roman kom tidigare i år ut med sin avhandling “Knowledge Bases and the Geography of Innovation”  vari han undersöker den här typen av klusterbildningar i företagsvärlden. Det han kommer fram till är att vissa aktörer gynnas av klusterbildning medan andra inte gör det. Medieföretag är en grupp som oftast mår bra av ett fysiskt utbyte medan andra företag, ex. inom life science inte har samma behov då de agerar på en global arena.  Öppenhet och utbyte är alltså uppenbarligen inte att föredra i alla lägen och kanske vissa verksamheter utvecklas mest av att ”sitta på sin egen kammare”?

Film om ”Torggängare” blev en snackis i sociala medier

Malmö stad skapade en video som de sedan la upp på sin hemsida där de påstod sig ha anställt så kallade ”Torggängare” för att liva upp Segevångs torg i staden. Filmen fick spridning inom sociala medier och snart var snacket igång. Det hela visade sig vara påhittat och syftet var att få ingång diskussionerna om hur invånare skulle engageras i stadsplanering. Frågan väcks också om hur platser i staden, ex. torg ska göras mer sociala och levande. Se filmen i sin helhet här nedan.

Lämna en kommentar