Infrastruktur betraktas ofta som en stödverksamhet för den ”egentliga” produktionen. Vad händer när infrastrukturen blir så stor att den faktiskt är egen del av bruttonationalprodukten?

Frågeställningen är inte alldeles ny. 1950 var SJ som störst. Företaget hade då 50.000 anställda och var Sveriges största arbetsgivare. I en värld som relativt nyligen upptäckt nästan gratis energi exploderade transportarbetet. Eftersom det statliga verket var utspritt över hela landet kunde dess lokala påverkan ändå inte jämföras med verkligt stora arbetsplatser. Kockums varv i Malmö hade vid det här laget över 6.000 anställda på samma plats. I Borås var teko-industrin i särklass störst med 12.000 anställda och på ort efter ort i Sverige såg det likadant ut.

Kommunikation var självklart viktigt men den egentliga välfärden skapades av de som köpte och behövde kommunicera – inte av de som sålde transporter och resor. 1962, alltså mitt i industrins och järnvägens blomstring, invigdes Arlanda flygplats. Flyget var vid det här laget en växande gren på kommunikationsträdet och Bromma flygfält, med 25 år på nacken, började bli för litet.

Därifrån och till nu är utvecklingen relativt linjär men som ofta kan en smygande och långsam förändring dölja verkligt dramatiska perspektivförskjutningar. En sådan är att Arlanda inte längre är en stödverksamhet för Stockholmsområdets varu- och persontransporter utan faktiskt områdets största arbetsplats. Totalt sett åker mellan 15-20 tusen personer till jobbet på Arlanda varje morgon, detta är alltså helt exklusive passagerarna som ju förhoppningsvis skall sluta sin resa någon annanstans än på flygplatsen. Med kringtjänster och support räknar man med att ytterligare 50 tusen människor har sin försörjning direkt eller indirekt av trafiken på Arlanda. Det betyder att på en förvånansvärt liten yta i Sigtuna kommun genereras arbetstillfällen för fler människor än vad som bor i hela samma kommun.

Vidgar vi perspektivet lite upptäcker vi att detsamma tycks gälla för hela samhällsbygget. Apple, som är ett av världens högst värderade företag, är helt och hållet i kommunikationsbranschen. De omtalade Facebookservrarna i Luleå är ett annat exempel. Vi är på väg in i ett samhälle där kommunikation i sig själv kan vara tillväxtfaktor för en stad eller en region. Inte i första hand därför att man då kan få ut eller in varor och tjänster utan därför att man säljer själva kommunikationsförmågan.

I grunden för en sådan svängning ligger att vi är på väg att få allvarlig kapacitetsbrist på kommunikationsområdet. Våra behov av att flytta människor, varor, tjänster, energi, kapital och information överstiger redan vår relativt hårt ansträngda infrastruktur. Facebooks etablering i Luleå visar att också informationsöverföring kan bli så omfattande att den ställer nya krav på energiförsörjning, kylning, redundans, snabbhet o s v. Detta är ju egentligen sådant som förklarat järnvägsknuten eller hamnen, alltså Laxå eller Trelleborg. Nu kommer resonemangen om kommunikationsknutpunkter att omfatta även transporter av information, energi och kapital.

Utifrån det möjligen förvånande konstaterandet att Arlanda är en av Sveriges största arbetsplatser går det att dra slutsatser om andra regioners tillväxtpotential. Kanske är det också dags att byta namn lite här och där? Kanske borde Mälardalen heta ”Arlandaregionen” och kanske borde Malmö byta namn till ”Kastrupsby”? Visst finns det en gammaldags charm i namnet Luleå men framtida resenärer kommer att vilja åka på semester till Facebookville.

Lämna en kommentar