Demokrati är ett begrepp som ofta används men sällan definieras. Att hänvisa till gamla greker är populärt men ganska opraktiskt. Vi skall komma ihåg att grekerna också menade att "atom" betyder odelbar och att "kosmos" betydde ordning och reda. Alltså måste nog varje generation försöka hitta sin egen beskrivning, både av innehåll och form.

En ny konstitution

Att skriva en helt ny grundlag tycks vara något som bara görs en gång. Därefter putsar vi på den i evighet. Men det skulle inte behöva vara så.

 

CC By Martin Lopatka

CC By Martin Lopatka

 

Vi är säkert många som då och då önskar att vi fick börja om. Starta en ny stat eller en ny kommun och slippa dras med alla gamla arv. Att t ex omdefiniera demokratibegreppet skulle säkert leda till en ny och bättre grundlag. Bättre framförallt därför att den skulle kunna skydda medborgaren mot maktmissbruk i former som inte fanns när den förra skrevs och bättre därför att den skulle kunna medge medborgarna möjligheter till inflytande som inte var möjliga när den förra skrevs.

Om jag fick uppdraget att skriva en sådan ny konstitution skulle jag bygga den på åtta grundbultar.

Samhället får inte avsiktligen vidta åtgärder mot enskilda individer som inte går att återta, ändra eller kompensera.

Konstitutionen måste garantera människor att inga majoritetsbeslut, rättsliga beslut eller myndighetsutövning avsiktligen innebär sådana konsekvenser att de inte går att reparera eller kompensera. Den här regeln innebär att ingen majoritet kan besluta om dödsstraff. Man kan heller inte stifta lagar som inte innehåller möjlighet till omprövning eller frånta människor egendom eller rättigheter utan att tala om hur det skall kompenseras ifall beslutet visar sig felaktigt.

Samhällets rätt att fatta beslut om inskränkningar eller annan styrning och reglering av medborgarnas liv måste begränsas till sådant där det allmännas intresse väger tyngre än individens.

En sann demokrati bör ha grundläggande överenskommelser kring vilken typ av frågor samhället har rätt att bestämma över. Den nu pågående diskussionen om huruvida syskon får ha sex är intressant såtillvida. Hur mycket jag än stöts av tanken på sex mellan syskon måste jag svara på en annan fråga först, nämligen: På vilket sätt har jag med det att göra överhuvudtaget? Riksdagen fattar fullt med beslut i frågor där jag i och för sig är överens med dem – men där jag för mitt liv inte förstår varför vi skall bestämma överhuvudtaget. Det måste finnas ett allmänintresse som är reellt, inte allmänmoraliserande. För säkerhets skull vill jag tillägga att det kanske finns sådana inslag i diskussionen om sex mellan syskon, det kan till exempel finnas maktaspekter som jag inte är insatt i. I så fall bör den politiska diskussionen börja med, och klara av, frågan om varför det är en samhällsfråga innan vi ens börjar debattera saken som sådan.

Samhället måste garantera att inga medborgares rättigheter gentemot samhället villkoras eller vägs utifrån livsstil, kulturella preferenser eller personliga egenskaper.

Människor har, och kommer allt mer att ha, olika särdrag och olika livsstil. Några komponenter kan betraktas som självvalda. Hit hör religiös övertygelse eller vilket språk man talar. Andra är inte valda alls, såsom sexuell läggning, kön eller hudfärg. Några av dessa påverkar det sätt på vilket vi väljer att leva våra liv, andra inte. Politiska organisationer eller representanter som skall tilldelas uppdrag eller uppgifter i samhällslivet måste förpliktiga sig att försvara och bevara människors rätt oavsett dessa skillnader. Det betyder att ett partiprogram som förespråkar att medborgerliga rättigheter eller medborgerlig tillhörighet skall villkoras utifrån religiös tillhörighet, språk, kön, hudfärg eller någon annan personlig vald eller ärvd egenskap diskvalificerar organisationen från möjlighet att bli invald i en demokratisk församling. Att vara för diskriminering är inte en giltig demokratisk ståndpunkt och kan alltså inte leda till representation i samhällets politiska församlingar oavsett hur många väljare som delar uppfattningen.

Samhället skall kompensera den brist på inflytande som finns hos särskilda grupper av medborgare.

Ett bra samhälle måste byggas kring principen att de som har minst att säga till om skall skyddas mest. Det finns åtminstone tre grupper som måste ha särskilda konstitutionella skydd. Den första är de människor som ännu inte har rösträtt men som kommer att få leva med konsekvenserna av det som vi andra bestämmer. Såsom systemet nu fungerar är det enklare att få igenom ett beslut om ett kärnkraftverk än att sänka pensionerna. Det är inte det minsta rimligt. Den andra gruppen är de som lever i landet men som inte har rösträtt ändå. Invandrare i första hand alltså. Deras intressen har inte någon företrädare i riksdagen och därför måste konstitutionen se till att det uppvägs på annat sätt. Den tredje gruppen är de som vi kan se är dåligt företrädda, trots att de inte skulle behöva vara det. Människor som hamnat utanför det etablerade samhället har i och för sig rösträtt men i praktiken är de objekt för oss andra. Vi hanterar deras intressen utifrån vår egen välvilja.

Det finns flera sätt att lösa det här på. Jag tror inte på att ge fyra-åringar rösträtt. Däremot skulle riksdagen mycket väl kunna bestå av 349 valda ledamöter och 25 utsedda. De utsedda har i uppdrag att särskilt företräda barn, d v s de blir ett professionellt ”barnparti”. Antal, uppdrag och vem de egentligen skall företräda kan man alltid diskutera men en part med reell makt som företräder de som annars inte har en egen röst är en grundförutsättning.

Samhället skall styras så att besluten avspeglar de proportioner som faktiskt finns i befolkningens preferenser.

Konstitutionen måste fördela makt proportionellt utifrån människors preferenser, inte allt till en knapp majoritet. Det är i vissa avseenden lätt att skapa sådana konstruktioner. Hela statsbudgeten till exempel skulle kunna hanteras så att det parti som har 10% i riksdagen faktiskt får fördela 10% av budgeten. De skulle i princip kunna lägga allt på miljöskydd men i verkligheten skulle de tvingas att visa sin uppfattning om en rimlig balans. Summan av dessa prioriteringar skulle komma mycket närmare folkets uppfattning om hur våra gemensamma pengar skall användas. För beslut som inte är så ”kvantitativa” finns det olika modeller.

En är att använda någon form av ”beslutsmarker”, d v s det kostar att rösta. Ett parti i riksdagen skulle då kunna använda beslutsmarkerna på ungefär samma sätt som posterna i budgeten. Har man, korkat nog, använt all sin makt till att få igenom ett försvarsbeslut i början på mandatperioden har man lite mindre att säga till om framöver.

Det finns också olika typer av auktionsmodeller som kan användas. Det finns en hel del forskning kring hur börser (aktiehandel) fungerar och hur de faktiskt fördelar makt mellan ägare på ett mer rättvist sätt än att majoritetsägaren bestämmer allt. Många små ägare påverkar också – utan att behöva skapa koalitioner eller allianser.

Samhället skall styras direkt av sina medborgare i alla frågor där det är möjligt.

Bara frågor som behöver hanteras via representation skall göra det. Grunden bör vara olika former av direktdemokrati. Det betyder att när en fråga dyker upp skall den första funderingen vara – hur skall människor kunna ta ställning till det här. Först när det är orealistiskt eller när frågan är en viktig del av ett mycket större komplex skall den hamna i parlamentet. Jag är alldeles klar över att de allra flesta frågor kommer att, och bör, hamna i riksdagen men den grundläggande inställningen skall vara att bara de beslut som folket inte kan fatta på annat sätt skall flyttas till folkets representanter.

Samhället får inte mer än absolut nödvändigt binda kommande generationer  till åtaganden eller konsekvenser som de inte kan lämna eller undvika.

Detta tangerar resonemanget om medborgare med litet inflytande men är ändå lite speciell. När väljarna tar ställning inför en mandatperiod ligger det egentligen i sakens natur att väljarna, nästa mandatperiod, kan ha en annan uppfattning. Alltså måste det finnas en struktur som innebär begränsningar i våra politikers möjligheter att inteckna nästa mandatperiods rörelsefrihet. Ett sätt är att helt enkelt konstatera att hela statsbudgeten måste vara, till 50%, på tre år påverkbar. Att låtsasdiskutera en statsbudget när 94% är fastlåst av förra riksdagsmajoriteten är helt ointressant. Igen – andelen kan alltid diskutera men landets ”svängradie” måste garanteras i konstitutionen. Det är mycket viktigare än att slå fast mål för överskott eller balans i statsfinanserna.

All makt utgår från folket. Medborgare kan välja att lämna ifrån sig, eller att återta, sitt mandat till valda representanter.

Vi behöver få tillbaka betydelsen av ”ge mandat”. Om jag ger någon ett mandat så betyder det att jag gett den personen i uppgift att agera i mitt ställe. Tills dess att jag återkallar mandatet kan jag inte gnälla eller beklaga mig. Att gå och rösta betyder att jag överlämnar mitt beslutsmandat till någon annan. Denna någon bör vara en person, inte ett parti, och jag bör kunna återkalla mandatet när jag inte längre tycker att personen i fråga företräder mig. Däremot inte retroaktivt. Det finns inget skäl längre att de här mandaten skall vara fasta i fyra år. Det är fullt möjligt med ett dynamiskt mandatutdelande där riksdagens sammansättning ständigt motsvarar människors preferenser. Rörelserna skulle bli mycket mindre än vad vi föreställer oss – men ambitionen att faktiskt företräda de som gav mandatet mycket större.

Det finns en lång rad saker som inte belysts, massor jag inte tänkt på och säkert en uppsjö konsekvenser som gör det hela mer problematiskt men de här åtta punkterna skulle jag ändå vilja se i en ny ”maktutredning”.

TROED TROEDSON

Avgörande veckor för nya programperioden

Tidtabellen för EU:s nya programperiod kan avgöras i slutet av veckan när stats- och regeringscheferna samlas till ett extrainsatt möte om EU:s långtidsbudget. Samtidigt fortsätter förberedelserna i Sverige och näringsdepartementet hoppas att flera beslut ska finnas på plats före jul.

 

CC By Marfis75

CC By Marfis75

 

Striden kring EU:s budget äventyrar tidtabellen för den nya programperioden. Om det även i fortsättningen blir åtta självständiga regionala strukturfondsprogram i Sverige återstår att se.

Mycket faller på plats de närmaste veckorna, säger Daniel Karlsson, ämnesråd på näringsdepartementet.

På torsdag och fredag den här veckan träffas stats- och regeringscheferna till ett extrainsatt möte i Bryssel om EU:s långtidsbudget för 2014-2020. Många tuffa frågor ska behandlas och det finns starka intressen i de olika medlemsstaterna

Ambitionen är att ha programmen igång så fort som möjligt efter den 1 januari 2014

säger Daniel Karlsson, ämnesråd på näringsdepartementets enhet för regional utveckling. Skulle stats- och regeringscheferna än en gång misslyckas med att enas om långtidsbudgeten kan det bli svårt att klara tidtabellen. Anna Olofsson, departementsråd och chef för enheten för regional tillväxt, gjorde tidigare i höstas bedömningen att det då snarare handlar om en programstart vid halvårsskiftet 2014.

– Det tar tid att få lagstiftning och förordningar på plats. Det ska till program och förhandlingar med kommissionen där vi lägger fast hur Sverige vill jobba med de resurser vi kommer att förfoga över, konstaterade hon vid ett framträdande på Tillväxtverkets konferens om regionalt riskkapital.

Regionala program

Under den innevarande programperioden består regionalfonden i Sverige av åtta regionala strukturfondsprogram, som alla utgör självständiga program. Om det blir så även fram till år 2020 återstår att se.

– Vi jobbar som bäst med förberedelserna. I dagsläget finns inget som talar för varken den ena eller andra lösningen, säger Daniel Karlsson.

EU-kommissionen vill att regionalfonden inriktar sitt arbete på att stärka forskningen, den tekniska utvecklingen och innovationer.  Ökad konkurrenskraft för små och medelstora företag är andra prioriterade områden, liksom stöd för en koldioxidsnålare ekonomi, energieffektivisering och miljövänliga transporter.

När regelverket lagts fast på europanivå och det finns en gemensam strategisk inriktning för hur fonderna ska användas ska samma sak göras för Sverige i en partnerskapsöverenskommelse.

Fler finansiella instrument

Betydelsen av finansiella instrument har ökat och utgör idag cirka fem procent av de totala resurserna för regionalfonden. Det handlar om stöd för investeringar genom till exempel lån och garantier.

Kommissionen vill öka användningen av finansiella instrument. Anna Olofsson bedömde under Tillväxtverkets konferens att det kan handla om en fördubbling, både när det gäller regionalfonden och andra fonder. Ökningen gäller såväl den del av budgeten som behandlas på EU-nivå och som hanteras nationellt och regionalt.

– Man vill se mer av riskkapitalsatsningar, men också av lån, garantier och investeringar, sade hon.

Europaparlamentet har påpekat att den stora mängden finansiella instrument och samfinansieringsprogram skapar förvirring och osäkerhet. Därför borde kommissionen mer aktivt hjälpa sökande att hitta lämpliga finansiella instrument. Det behövs också en bättre samordning av instrumenten, anser parlamentet.

Ett skäl till att finansiella instrument väntas spela en större roll under nästa programperiod, som komplement till den traditionella bidragsbaserade finansieringen, är många medlemsstaters nedskärningar av offentliga medel.

TORBJÖRN TENFÄLT

 

Gränsbrott, avbrott, sammanbrott

Den här gången tittar vi på flöden. Vatten blir till vin, minskande ekonomiska flöden stryper sig själv och kollektivtrafiken flyter men biljettsystemet sitter fast.

 

CC by likeablerodent

CC by likeablerodent

 

Ser vi något som gör oss lyckliga över ännu ett gränsöverskridande eller gränsupplösande steg ger vi det betyget ”Gränsbrott!”. Känns det som om utvecklingen saktar in eller rent av stannar av blir betyget ”Avbrott?” och skulle vi få syn på något som gör oss direkt oroliga för framtiden tvekar vi inte att ge det epitetet ”Sammanbrott…”

Gränsbrott!

Allt fler företag inser att framgång ofta bygger på engagemang utanför den egna produktutvecklingen och utanför relationen med de egna kunderna. Att ta ett större samhällsansvar brukar kallas för CSR eller Corporate Social Responsibility. Den 14 november delades EU’s utmärkelse inom området ut vid en ceremoni i Bryssel. Prismottagare var Stockholm Vatten som i många år arbetat aktivt med att ta ett större ansvar för samhällsfrågorna. Från och med nu betyder ”urvattnat” alltså ”extra värdefullt”. Grattis!

Avbrott!

Den annalkande ekonomiska krisen oroar många. Inte minst ekonomer och de som räknar på skatteintäkter är bekymrade över att indikatorerna på en djup svacka är fler och fler. För oss är den viktigaste konsekvensen inte i första hand finansiell utan strukturell. Låg ekonomisk aktivitet leder nämligen ofta till ryggradsmässig protektionism och medan ekonomin ganska fort hämtar sig tar det mycket längre tid att öppna gränser och handel när man väl en gång börjat stänga dem.

http://www.economist.com/node/21557766

Sammanbrott…

När man söker på ”gemensamt biljettsystem för kollektivtrafik” får man en hel del träffar. Det visar sig att regeringen givit statliga verk lite uppdrag att… Att föreningar och huvudmän skrivit visioner om… Att passagerare och medborgare pekat på nödvändigheten av.. De äldsta inläggen i debatten lär vara föremål för Riksantikvariens intresse och de senaste är skrivna i morse. Det enda de har gemensamt är att de inte på något sätt har en motsvarighet i verkligheten. Hur svårt kan det va?

REDAKTIONEN

Nytt & Kort

Nytt och Kort är färska och kärnfulla nyheter i miniformat. I detta nummer får vi bland annat läsa mer om vad begreppet ”Fax-demokrati” innebär, att chefer inom sjukvården har fått en starkare roll men bara på pappret samt hur åskådare och åhörare inbjuds till akademiska samtal i Crosstalks.

 

crosstalk

 

Läkare saknar starka chefer

Chefer inom sjuk- och hälsovården har i senare års reformer  givits en starkare roll men bara på pappret. I verkligheten är de mycket svaga i förhållande till läkarna vars auktoritet tycks trumfa det mesta i sjukhuskorridorerna. Det visar en ny doktorsavhandling från Karolinska Institutet,

Paradoxalt nog vinner inte ens läkarna på detta faktum. Svaga chefer ger alltför dålig vägledning inför viktiga policyval, till exempel hur sjukskrivningar ska hanteras.

”Democracy by fax…”

Fax-demokrati. Det är vad Storbritanniens vice premiärminister Nick Clegg kallar Norge och Schweiz och han tänker då på deras relationer med EU.

De sitter och väntar på räkningar och direktiv från Bryssel… betalar sin del, ändrar sina lagar men med absolut inget inflytande över besluten… du hittar dina instruktioner i maskinen på morgonen och följer dem.

Så kan det gå för Storbritannien också om landets EU-skeptiker propsar på att lämna EU, är utrikesministerns åsikt.

Akademiska samtal på kors och tvärs

Vad sägs om att lyssna på OCH delta i samtal om aktuella ämnen mellan framstående internationella forskare? Stockholms universitet lanserar nu tillsammans med Kungliga Tekniska Högskolan det interaktiva  ”Crosstalks” där de som inte kan sitta med i rummet släpps in via Skype.
Nästa samtal, den 20 november, erbjuder kloka ord om inget mindre än: ”Hur kan vi rädda kapitalismen?”, följt av den ännu mer omspännande diskussionen: ”Hur kan vi rädda världen?”

Facket hårt trängt i krisen

Medan de nordiska fackföreningarna överväger att gå med på arbetsgivaren SAS´ krav om försämrade villkor för att rädda jobben, ser de grekiska fackförbunden ut att inte bli tillfrågade alls.

ILO utfärdade nyligen en varning för att de internationella långivarnas brådska att få ordning i grekiska finanser, inneburit att allt kollektiv förhandlande i princip har ställts in och grundläggande medborgerliga rättigheter därmed ställts åt sidan.

Färre förtroendevalda visar nya siffror

Tusen färre politiker i kommunala nämnder och styrelser. Det är resultatet av SKL:s och SCB:s nya kartläggning av de förtroendevalda i kommuner och landsting. Kvinnor, unga och utrikes födda är fortfarande underrepresenterade, men andelen kvinnor har ökat något.

 

Rösta/Val By Webbstjärnan.se

Rösta/Val By Webbstjärnan.se

 

Antalet förtroendevalda minskar i kommunerna, samtidigt som andelen kvinnor ökar. Väljarna tycker att den lokala demokratin fungerar bra, men ger inte lika gott betyg åt de styrande politikerna.

Sammanlagt 38 000 personer har politiska uppdrag i kommunerna. Därmed har antalet förtroendevalda minskat med 1000 jämfört med förra mandatperioden, visar nya siffror som Statistiska centralbyrån (SCB) tagit fram på uppdrag av Sveriges Kommuner och Landsting (SKL).

Till viss del handlar det om att flera kommuner har minskat antalet nämnder, men det kan i sin tur beror på att partierna har svårt att få tag i personer som vill ställa upp och ta politiska uppdrag

säger Folke Johansson, Professor emeritus i statsvetenskap vid Göteborgs universitet.

I landstingen har antalet politiker istället blivit något fler och är idag knappt 4 600.  Kvinnor, unga och utrikes födda är fortfarande underrepresenterade bland de förtroendevalda i kommuner och landsting, visar statistiken. Men könsfördelningen har ändå blivit något bättre den här mandatperioden jämfört med den förra – nu är i genomsnitt 43 procent av kommunpolitikerna kvinnor, jämfört med 42 procent för fyra år sedan.

I många kommuner arbetar man aktivt för att få en jämnare könsfördelning, nu börjar vi se resultatet av det säger Folke Johansson.

Svagt förtroende

I rapporten redovisas också några av de svar SOM-institutet vid Göteborgs universitet fick vid sin senaste undersökning av den svenska allmänhetens vanor och attityder på temat samhälle, politik och medier.

Knappt 70 procent var förra året mycket eller ganska nöjda med hur demokratin fungerar i den egna kommunen. Drygt hälften tyckte också att den offentliga servicen fungerat mycket eller ganska bra

Under de senaste 12 månaderna

Däremot fick inte de förtroendevalda som har ansvaret för verksamheten särskilt gott betyg. Bara 22 procent av väljarna svarade att de har ett mycket eller ganska stort förtroende för kommunstyrelsen.

Jag tror att det delvis beror på om man vet vilka politiker som sitter i kommunstyrelsen eller inte. Därför är det jätteviktigt att vi som har uppdragen visar oss mer ute bland folk och tar olika initiativ

säger Ida Karkiainen (S), ledamot i kommunstyrelsen i Haparanda och med sina 24 år yngst i kommunfullmäktige.

E-förslag engagerar

Haparanda var den kommun som hade lägst valdeltagande i kommunvalet 2010. Bara 61 procent gick till valurnorna. En förklaring ligger i att andelen utrikes födda är så hög, tror Ida Karkiainen.

Många här identifierar sig kanske mer med Finland och det finska samhället. De tittar på finska nyheter och följer inte så mycket med i det som händer i Sverige, säger hon.

För att få ett högre valdeltagande 2014 försöker kommunen göra det lättare för medborgare att föra fram sina åsikter. Ett exempel är E-förslag – den som lyckas samla minst 30 namnunderskrifter kan få upp en fråga på kommunstyrelsens dagordning. Hittills har 48 ärenden väckts den vägen, allt från förslag om att bygga en varmvattenbassäng till att laga gropiga gator och ta bort lättmargarinet från skolmatsedlarna.

Vi har också startat ett medborgarkontor. Varje fredag finns några av oss politiker där för att svara på Haparandabornas frågor, säger Ida Karkiainen.

Som de flesta andra förtroendevalda på lokal och regional nivå är Ida Karkiainen fritidspolitiker. Enligt statistiken från SCB gäller det 97 procent av alla kommunpolitiker i landet. Motsvarande siffra för landstingspolitikerna är 94 procent.

TORBJÖRN TENFÄLT

Regionen + EU = demokrati i en global värld

När världen blir för stor, blir regionen för många människor ett alternativ där de fortfarande kan utöva sina demokratiska rättigheter. På flera håll i Europa ser regionerna nu nationalstaten som ett hinder men EU som en allierad.

 

Scotland

 

Om två år håller Skottland (med brittiska regeringens tillstånd) en folkomröstning om att lämna Storbritannien.

I katalonska Barcelona marscherade i september över en miljon människor för självständighet från Spanien.

I Flandern är flamländarna så trötta på samexistens med vallonerna att de häromåret lyckades hindra Belgien från att bilda regering under 500 dagar.
De regionala självständighetsträvanden i Europa har vind i seglen.

Många av Europas nationalstater bildades sent, Tyskland och Italien så sent som 1860-1870. Men inte ens de regioner som fördes in i en nationalstat långt tidigare har glömt sin kulturella identitet. Skottland har varit brittiskt i 300 år, Katalonien spanskt i 600 år, Flandern har varit belgiskt i 200 år.

De kulturella identiteterna har visat en mäktig styrka inför nationalstatens centraliserande kultur. En stark känsla av sär-skild identitet har överlevt och uttrycks i språket eller dialekten, i självförståelsen, i mat och musik.
Vi har sett våldsamma uttryck för detta från Korsika, Baskien och Nordirland och betraktat det som atavistiska rester av en försvinnande värld. Men skillnaden mellan denna nya och den traditionella separatismen är stor.

Skottland, Katalonien och Flandern är alla tre stora ekonomier med miljonbefolkningar – i klass med Danmark eller Portugal.

De är rika, välmående regioner – faktiskt är ett tungt vägande skäl för deras separatism just att de är trötta på att skattevägen betala för det övriga landet.

De har institutionerna på plats för att klara självständigheten – parlament, administration, till och med egen representation i utlandet. Skottland och Wales bedriver t ex separat biståndspolitik i Afrika.

Krisen separerar

Den globala finanskrisen har vässat separatisternas argument. Labordominerade Skottland upplever sig politiskt ligga närmare de nordiska länderna än konservativa England och har – med en begränsad budget – fört en stimulanspolitik, istället för den brittiska åtstramningspolitiken.

Katalonien har i många år betalat in mer till den spanska staten än man fått tillbaka och skyller dagens regionala underskott på den centralregeringens politik. Flanderns retorik om att de 40 flamländska procenten av belgiska befolkningen betalar 60 procent av centralutgifterna, har aldrig fått så stort gehör som nu. Den här trion för sina resonemang om utträde ur nationalstaten utifrån en styrkeposition.

Den brittiska regeringens medgivande till en skotsk folkomröstning 2014  gör det mycket svårt att tvärt neka ett utträde om det skotska folket överväldigande skulle säga ja. För Storbritannien skulle emellertid ett skotskt utträde inte bara innebära en ekonomisk försvagning utan också en politisk.

Med en mindre befolkning förlorar Storbritannien rent formellt antal röster i EU:s beslutande institutioner och man får ge upp antal höga chefsposter i EU vilka fördelas efter länderstorlek. Platsen i FN:s säkerhetsråd går troligen förlorad. Informellt kan förlusterna i inflytande bli ännu större när Storbritannien inte längre är ett av EU:s tre största länder. Det kan finnas skäl att förhandla med skottarna för att förmå dem att stanna kvar.

Allt förändras

Styrkepositionen förstärks av att utvecklingen har gått separatiströrelsernas väg. Globaliseringen har förändrat förutsättningarna för stora regioner. Här är det i första hand EU som gett regionerna nya kort på handen.

Nationalstaten var på många sätt en rimlig lösning för regioner när Europa industrialiserades. En ekonomisk arbetsfördelning inom nationalstaten var lönsam, det fanns stordriftsfördelar att hämta när järnvägar och telefonlinjer drogs fram, att ingå i en större enhet gav tyngd i de viktiga relationerna med yttervärlden – mycket talade för centraliseringen. Det kostade dock många regioner rätten till sin kultur, ibland sitt språk.

EU förändrar allt detta. I ekonomiska frågor och i handelsfrågor är det EU som sköter européernas relationer med omvärlden- med stor tyngd, utifrån sin storlek.

EU har alla instrument för att sköta utrikespolitiken (en gemensam utrikesminister, diplomater, möjlighet att ställa upp soldater) och om utrikespolitiken ändå sällan är samordnad på europeisk nivå så är det för att de stora nationalstaterna sätter sina nationella intressen först.

Regioner som Skottland, Flandern och Katalonien har ingen egen talan i brittisk, belgisk eller spansk utrikespolitik och har således inte mycket att förlora på att byta London, Bryssel och Madrid mot EU som sin förespråkare externt. EU:s existens har till stor del omintetgjort stora regioners fördelar av att ingå i en nationalstat.

En fråga som inställer sig är om EU egentligen vill ha fler medlemsländer. Redan i början av 2000-talet var en djup trötthet uppenbar bland EU-regeringarna inför tanken på utvidgning. Man hade några år tidigare gått från 12 till 15 länder med viss växtvärk. Nu skulle Öst- och centraleuropas tio länder anslutas.

Så snart de kommit in, motsvarade dessutom de nya länderna på alla sätt veteranernas farhågor genom att ta stort utrymme i EU-cirkeln med egna, högljudda krav på särbehandling. Ett EU på 27-28 länder där alla viftar med veto är trögrörligt och svåröverskådligt.

Utsikten om ännu fler små länder från periferin – Kroatien i sommar, därefter står ytterligare åtta länder i kö – väcker den här gången inget egentligt motstånd i det ”gamla” EU men inte heller entusiasm, snarare apati. De gamla länderna är inte roade.

Nya cirklar – nytt utrymme

Men den ledan är på väg att tona bort nu när eurozonens 17 länder har börjat utforma en inre, stark kärna som på egen hand kan fatta de viktiga besluten. 17 länder innebär en gruppstorlek som känns hanterbar, länderna känner varandra väl och har på många sätt liknande intressen.

Med tio icke-euroländer placerade i en yttre cirkel som på sin höjd behöver informeras efter avgörande beslut, har livet på många sätt blivit lättare för den gamla EU-gruppen. Ytterligare tre, fyra eller rentav tio-tolv länder i den cirkeln spelar ingen roll.

Bakom trion separatister nämnd härovan finns fler stora och rika europeiska självständigt agerande regioner som i framtiden kan intressera sig för separatism: Tyska Bayern eller Baden-Württemberg, italienska Padani eller Lombardiet är några uppenbara exempel.

Och så har röster återigen höjts för att skapa en nordisk union. I höst kommer utspel från den svenske historieprofessorn Gunnar Wettermark som föreslår en nordisk förbundsstat och från finländske filosofie doktorn Johan Strang som tänker sig ett EU-liknande, ”gemenskaper” mellan de nordiska länderna inom bestämda sakområden.

Ännu fler möjliga varianter av nordisk union föreslås av en rad svenska, danska och finländska politiker i en kommande bok. [1]

Även dessa nordiska förslag har väckts till liv inför det drama som eurokrisen visat upp de senaste åren, ett försök att skydda vad man har i en föränderlig värld.

En avgörande skillnad som de nordiska idealisterna tyckas bortse ifrån är emellertid att flera av de nordiska länderna har varit ockuperade av sina grannar och ser med stor misstänksamhet på allt unionsprat från de gamla ockupanterna. Det gäller inte minst Island, Norge och Färöarna.

Inga raka vägar

Därmed inte sagt att de europeiska separatisterna ska vänta sig en enkel väg mot självständighet. Tror skottarna att Storbritannien tänker avstå från Nordsjöoljan? Tror katalonerna att Madrid stillatigande tänker ser 9 procent av landets inkomster försvinna ur statskassan? Inbillar sig flamländarna att de kan lägga beslag på inkomsterna från landets industri?

Nationalstaten är knappast villig att ge upp det slags tillgångar.

Men i denna nya globala värld upplever många medborgare helt tydligt att de får mindre och mindre att säga till om, något de inte tycks uppskatta alls av. Inte många tror dock att de kan stoppa eller få bukt med globaliseringen.

Vad som tycks vara en majoritet av befolkningen i Katalonien, Flandern och i Skottland tycks däremot uppfatta en regional självständighet som en motkraft, en nivå för demokratisk styrning som känns mer gripbar och i bättre överensstämmelse med deras självuppfattning om identitet. En sådan kraft kan med tiden tvinga många huvudstäder att förhandla bort stora delar av sitt inflytande över Europas regioner.


[1]

*Nordic voices on the euro crisis, Global Utmaning. Utges januari 2013.

YLVA NILSSON

 

Det växande civilsamhället innebär ett skifte för demokratin

Demokrati har i det moderna samhället kommit att innebära rätten att rösta fram dem som ska styra, snarare än rätten att få styra själva. I den representativa demokratins tidevarv har påverkan och demokrati, krasst sett, blivit en känsla, skapad av en återkommande ritual vart fjärde år, när landets röstberättigade medborgare plikttroget gå till valurnorna och röstar, eller låter bli att göra detsamma. Men betyder detta att demokratins grundläggande betydelse, folkstyret, inte har en förankring i dagens Sverige? Om vi kan enas om att demokratin, folkstyret, istället innebär både styre och deltagande, att den innebär att ha inflytande och att kunna agera som grupp och individer, då är det kanske inte i parlamenten vi ska söka den?

 

CC by Jason Hargrove

CC by Jason Hargrove

 

Ett folkstyre innebär i dess rätta bemärkelse, inte bara att folket styr utan också att folket deltar och i direktdemokratisk anda påverkar samhällsutvecklingen. Vid sidan om direktdemokratin finns också deltagardemokratin, eller den deliberativa demokratin, som bygger på beslut som tas genom ett kollektivt, resonerande samtal. Att folket tillsammans skapar plattformar för att mötas som jämlikar och påverka sin omvärld. Traditionellt sett har de politiska partierna fungerat som en mobiliserande faktor och tagit sig formen av folkrörelser och plattformar för människor att föra just ett sådant samtal. De har erbjudit medborgare en chans att ta plats i de lokala församlingarna, i utskott, arbetsgrupper och i parlamentet. I de sociala mediernas tidevarv har partierna rentav ökat detta arbete och blivit ännu mer inbjudande. Men det finns samtidigt också ett växande avstånd mellan politiker och medborgare, samtalet pågår på andra ställen. I realiteten når politiker inte ut till alla människor hur gärna de än vill, samtidigt som det finns medborgare som medvetet väljer att ta avstånd från all politisk inblandning.

Framtidens civilsamhälle

I början av November gav  Framtidskommissionen ut sin rapportFramtidens Civilsamhälle. Den slår fast att nära 80 % av Sveriges vuxna befolkning är medlemmar i minst en förening och att 48 % arbetar ideellt i en ideell organisation. Civilsamhället växer med andra ord så att det knakar, och benämns mer och mer som den tredje sektorn, jämte staten och näringslivet. Civilsamhällets fortsatta utveckling kommer innebära ett fundamentalt skifte i vår syn på och uppfattning av demokrati. I slutsatserna av sin rapport kommer kommissionen fram till fem roller eller funktioner som framtidens civilsamhälle kan fylla:

” 1Röstbärare, som lobby- eller intresseorganisation som bär en grupps röst i det demokratiska samtalet som samtalspartner till, eller i protest mot, politiken.

2Serviceproducent, som alternativ eller komplement till offentliga och vinstdrivande serviceproducenter och till hjälp i den egna familjen.

3Gemenskap, antingen som huvudfunktion, till exempel i hobbyföreningar, eller som sidofunktion i organisationer med andra syften. Detta bidrar dels individernas välbefinnande, dels till den samhälleliga sammanhållningen.

4Demokratiskola, som en plats där människor tillägnar sig demokratiska färdigheter och värderingar som ingår i föreningslivets etos.

5Motvikt till staten och näringslivet, vilket är en funktion som på många sätt följer av de övriga, antingen genom öppen opposition (röstbärarfunktionen) eller som ett alternativ till offentliga och vinstdrivande aktörer och sammanhang.”

Civilsamhället får i denna beskrivning funktionen av att vara ett samhälle i samhället. Men den indikerar också att vi måste omvärdera hur demokrati används i samhällsdebatten och hur konceptet ser ut.  Civilsamhällets utveckling visar tydligt på människors behov och vilja till att kunna påverka sin omvärld och sin vardag. Det visar också på möjligheterna till att kunna diktera villkoren för sina egna liv, och få styra själva.

Civilsamhället på frammarsch

Inom civilsamhället finns en multitud av exempel på såväl deltagar- som direktdemokrati  och genom  organisationer, folkrörelser, kooperativ och samfund engagerar sig människor för att påverka det omkringliggande samhället i allt från idrott- och hälsofrågor till sakfrågor till rättigheter och samhällsförändring i ett brett perspektiv. Demokratin blir en praktisk realitet genom civilsamhällets drivkraft och förmåga till social innovation och kollaboration samtidigt som nätverken inom civilsamhället i sig skapar mäktiga institutioner. Hastigheten och kraften inom opinionsbildningen gör i många fall civilsamhällets medlemmar till inflytelserika aktörer och till skillnad från samhället i stort tar majoriteten av civilsamhällets medlemmar en aktiv roll i demokratibygget genom sociala medier, fysiska träffa, konferenser, manifestationer och så vidare. I såväl idrottsföreningar, som samfund och organisationer är de ideella krafterna kittet som binder samman organisationen. Varje år förnyas demokratin genom arbete och ett aktivt deltagande, ofta helt utan ekonomisk kompensation. 

Civilsamhället är en plattform där samhällets medborgare möts över ålders-, kultur- och samhällsgränser och dess snabba utveckling innebär att demokratin är inne i ett skifte, från 349 ledamöter till en tredje sektor och ett civilsamhälle på frammarsch. Det är en utveckling som pågår parallellt och sammanbundet med en ökad medialisering och digitalisering av samhället, där vi går från en mottagande ”consumer”-kultur till en skapande ”prosumer”-kultur. Demokratin kommer i allt mindre utsträckning att innebära något som skapas i parlamentet och i allt större utsträckning innebära något som vi är med och skapar själva, i vår vardag.

RICKARD EDBERTSSON

 

Politik får inte bli fia med knuff

När man vill attrahera så många som möjligt kan det vara frestande att förändra själva produkten. Det är som det skall vara men om man förenklar den till den grad att den blir lätt att sälja men omöjlig att använda har man skaffat sig problem. Det är vad som är på väg att hända med det politiska arbetet.

 

CC By Andrew Mason

CC By Andrew Mason

 

Så har vi då igen diskuterat Sverigedemokraternas vandel och framtid. De flesta analytiker tycks vara eniga om att partiets hittillsvarande framgångar beror på, i tur och ordning, ett utanförskap, en misslyckad integrationspolitik och en ovilja från etablissemanget att ta diskussionen med Sverigedemokraterna. Jag skulle vilja föra fram en helt annan teori:

Vi har, i årtionde efter årtionde, förenklat, trivialiserat och fördummat diskussion om samhälle och politik. I den vällovliga ambitionen att alla skall kunna delta i det politiska samtalet har vi accepterat, och till och med bidragit till, en sänkning av den intellektuella nivån. Till slut har vi kommit till en plats där alla synpunkter är lika relevanta och alla förklaringar tycks lika giltiga. Att söka sanning, eller åtminstone sannolikheter, har blivit mindre intressant än att se till att ”alla har rätt”. Paradoxalt nog tycks ett samhälle där frågorna blir allt mer komplicerade kännetecknas av att svaren blir allt enklare.

Det är konstigt nog helt OK att säga – ”man behöver ju inte vara pedagog för att förstå vad som behöver göras i skolan” eller ”det behövs ju bara lite sunt förnuft för att få ordning i samhällsfinanserna” eller ”vem som helst förstår ju vad som krävs för att korta vårdköerna”.

Däremot är det inte många som säger ”man behöver ju inte vara ingenjör för att förstå hur en mikroprocessor skulle kunna förbättras” eller ”det behövs ju bara lite sunt förnuft för att bota cancer” eller ”vem som helst förstår ju att det periodiska systemet skulle behöva ytterligare en dimension”.

Beror det på att samhällsfrågor är mindre komplicerade än teknik, medicin eller fysik? Nej, inget tyder på det, tvärtom finns det många som hävdar att det förhåller sig tvärtom, det vill säga att även mycket enkla samhällsfenomen är outforskade och i sin förståelsemässiga linda jämfört med basal teknik, medicin eller kemi.

Däremot kan man konstatera att samhällsfrågorna ständigt förenklas och trivialiseras på ett sätt som inte gäller exempelvis naturvetenskap. Föreställ dig att skolutveckling verkligen är lika komplicerad som mobiltelefonutveckling. Då skulle vi ha tre nivåer i debatten. Den första skulle vara för verkliga proffs. Ett samtal som både till innehåll och form var så obegripligt för de flesta av oss att vi aldrig skulle kunna delta. Den andra nivån skulle vara den populärvetenskapliga. Tidningar som ”populär pedagogik” eller ”skola för alla” skulle försöka förmedla innehållet – och framförallt svårighetsgraden – i de professionella diskussionerna till resten av oss, den intresserade allmänheten. Den tredje nivån skulle vara vardagssamtalet som i huvudsak skulle handla om priset för utvecklingen och vilket värde vi får ut av den.

Så förhåller det sig ju inte, i stället finns det bara en nivå och på den är det ok att säga ”Läxor ger en bättre skola” eller ”Det är klart att lärare skall vara behöriga, skulle du vilja bli opererad av en outbildad kirurg?”

Vems fel är det här då? Ja, några bovar kan man naturligtvis peka ut:

Varje politiker eller debattör som börjar ett anförande med ”det är självklart så att…” eller ”minsta barn förstår ju att…” eller någon annan fras i samma riktning är att klandra. Anledningen till att man på det här sättet försöker simplifiera diskussionen är naturligtvis att man vill fördumma motståndaren. Om det verkligen vore självklart att mer läxor ger en bättre skola så är vi många som är riktigt korkade. Om det verkligen vore självklart att centrala överenskommelser mellan arbetsmarknadens organisationer ger ett bättre arbetsliv så är vi många som är riktigt korkade. Jag tycker nämligen inte att det är självklart. För tydlighetens skull – det är inte heller självklart att motsatsen gäller. Tvärtom är det oerhört komplicerat och förmodligen omöjligt att med någon större precision avgöra vad som är den bästa lösningen, åtminstone i förväg.

Vi i media har också skäl till att förenkla debatten. Dels vill vi sälja tidningar och TV-program vilket ofta är lättare med enkla och skenbart lättförståeliga budskap. Dels har vi inte vare sig kompetens eller tid att själv försöka förstå de komplicerade samband som ligger bakom snart sagt varje intressant samhällsfråga. Inte en enda av de många artiklar som belyst trängselskatten har försökt belysa varför människor kör in och ut ur storstäder, vad den totala resursförbrukningen är för en bilist, vilka resor som är mest känsliga för en avgift och vilka som inte är det. Däremot ger vi gärna läsarna i uppgift att rösta ”Ja eller nej till trängselskatt”.

Slutligen naturligtvis, och framförallt, medborgaren själv. Hon har två bra skäl till att delta i fördumningen. För det första innebär det väldigt mycket mindre arbete. Den som kommer ihåg hur svårt det var att förstå trigonometri eller fotosyntes inser ju lätt att det förmodligen är ännu jobbigare att försöka sätta sig in i integration eller hormonbalansen hos en tonåring i puberteten. För det andra får det henne att känna sig smart, till och med smartare än de som kallar sig experter. Lättja och viljan att ha en positiv självbild är två bra egenskaper men i just det här fallet bidrar de till ett lite bekymmersamt resultat.

På vilket sätt har det här resonemanget betydelse för Sverigedemokraternas framgångar? Jo, om vi inte står upp för att politik är svårt och att samhällsutveckling är komplicerat så släpper vi in människor som varken vill eller kan lägga ner det arbete som krävs för att faktiskt försöka förstå. Tänk dig en schackklubb som oroar sig för minskande medlemsantal. Man får för sig att problemet ligger i att schack betraktas som svårt. Alltså försöker man förklara för folk att det i själva verket är jättelätt, som Fia med knuff ungefär. Enstaka medlemmar försöker förtvivlat säga ”schack inte bara betraktas som svårt – det är svårt!” men de vinner inget gehör hos strategerna i klubbledningen. Kampanjen lyckas – många nya medlemmar strömmar till och nu uppstår nästa problem, de nya medlemmarna konstaterar besviket att spelet faktiskt inte alls var lika enkelt som Fia med knuff. Ledningen bestämmer sig då för att förenkla reglerna en del, man tar bort rockader och en-passant slag, man låter springaren gå två steg åt vilket håll som helst men inte den där konstiga sidosteppen, man tar bort tidspressen och inför rätt att ångra sig. De nya medlemmarna börjar finna sig väl tillrätta och har snart både majoritet i klubben och en del egna förslag. Nu försvinner kungen, damen springarna och löparna – kvar blir bönder och torn. Dessutom inför man en tärning så att det inte skall bli så beroende av spelares olika, och orättvisa, förutsättningar. Fyra färger i stället för två så att vi kan vara fler som spelar, lite gladare, ta bort tornen och piffa till planen lite. Vips har spelet faktiskt blivit lika roligt som Fia med knuff! Medlemmarna blir fler och klubben växer.

Man kan föreställa sig att den här utvecklingen får ett par bieffekter.

Den som verkligen var intresserad av, och duktig i, schack lämnar förmodligen klubben.

För eller senare hinner verkligheten i kapp och det visar sig att vår schackklubb förlorar varenda match och slutligen åker ur seriesystemet.

Människor runt klubben får en bild av att schack är ett spel för mindre vetande som inte har någon som helst lust att anstränga sig.

Plötsligt går det upp för oss att spelet i stort sett kidnappats av människor med helt andra intressen än schack.

Precis det här hävdar jag att vi är på väg att göra med det politiska och samhällsbyggande arbetet. Det som bekymrar mig mest i det gångna valresultatet är inte att främlingsfientliga partier, enfrågepartier eller enpersonpartier fått säte i fullmäktige. Det som oroar mig mest är att vi snart trängt ut alla schackfantaster och ersatt dem med tärningskastande fia-med-knuff spelare. Det började med ölbacksflyttande tivolidirektörer men blir faktiskt tydligare och tydligare trots att Ny demokrati inte längre finns kvar.

Det leder mig till en annan kur än den som oftast förespråkas. Vägra inte att tala med de nya folkvalda men vägra att tala med dem om det som finns på deras agenda. Ta makten över problemformulering och dagordning. Acceptera inte en inbjudan till ett samtal om ”invandring och brottslighet” men dränk dem i inbjudningar till samtal om helheter. Använd de långa tre- och fyrstaviga ord som krävs för att diskutera samhällsfrågor. Använd de modeller, komplexa simuleringar och sammansatta förklaringsmodeller som gör kommuner, landsting och staten förståeliga utan att släppa den intellektuella hederligheten. Några kommer att delta på riktigt, andra kommer att tröttna och gå hem.

Återerövra schackspelet!

CAMILLA HENDING

Lämna en kommentar