Gränsbrytning nummer 17. Alla artiklar och analyser.


EU:s utskällda budget egentligen optimal

Är européerna dumma? EU har beslutat sin nästa sjuårsbudget och två tredjedelar anslås till jordbruks- och regionalstöd. Forskning och innovation får ynka 3 procent. Varför envisas EU med att satsa på gårdagen och inte framtiden?

”EU:s budget lär förbli omodern”, sa statsminister Fredrik Reinfeldt till riksdagens EU-nämnd innan han i förra veckan reste ner till Bryssel för att förhandla den kommande sjuårsbudgeten för EU. Riksdagsledamöterna nickade införstående.

Reinfeldt är inte förste svenske statsministern att fälla omdömet ”omodern” om EU:s budget. Det har sagts och fortsätter att sägas från svenska politiker liksom från danska politiker, brittiska och holländska. Det är omodernt att spendera pengar på jordbruk och regionalstöd, pengarna borde gå till forskning och utveckling. Särskilt britterna är ivriga att tillägga att den borde inte minst stötta företagsamhet och tillväxt.

Är då fransmän och italienare så starka i EU-sammanhang att de i decennier lyckats stå emot denna rimliga och ständigt återkommande kritik, budgetomgång efter budgetomgång?

Speglar EU:s funktioner

Kritikerna väljer att bortse från det faktum att EU:s budget mycket väl motsvarar EU:s funktion.

  • Jordbruket är fullt ut en gemensam EU-angelägenhet (får 30 procent av EU:s budget plus 10 procent som delas mellan landsbygdsutveckling, miljöpolitik och fiskeri).
  • Regionalpolitiken är likaså en exklusiv EU-kompetens (36 procent av EU-budgeten).
  • Forskning är däremot nationell kompetens (med drygt 3 procent av EU-budgeten).

Fördelningen är sålunda inte ologisk. De politikområden som medlemsländerna har överlämnat till EU att förvalta på central nivå, dominerar budgeten.

Låt oss fortsätta ner i listan över budgetposter – rättsliga, inre angelägenheter? EU ägnar sig här enbart åt att nätverka och samordna där det behövs mellan annars nationella styrkor inom det rättsliga, polisiära och asylpolitiska området. 95 procent av allt som görs, sker på hemmaplan och är nationell politik. (1,4 procent av EU-budgeten).

Utrikespolitiken? Medlemsländerna har behållit sitt fulla självbestämmande och därför också, som bekant, sina fullt bemannade utrikesdepartement och ambassader. De utrikes- och säkerhetspolitiska åtgärder som EU kan enas om att genomföra gemensamt, beslutar utrikesministrarna om ad hoc. Tills vidare sker detta inte oftare än att 6,4 procent av budgeten täcker kostnaderna.

För att komplettera listan: EU:s administration (kommissionen, parlamentet, ministerrådet, regionkommittén, 38 myndigheter, m fl) står för 5,6 procent av budgeten.

Kräver kompetensreformer

Konklusionen måste då att om kritikerna menar allvar med att EU:s budget ska bli mer modern, måste vi först förändra EU. Vill vi överlämna forskningspolitiken till Bryssel? Låta Bryssel samordna och fördela anslag mellan europeiska universitet, samla in och utnyttja forskningsresultaten? Då kommer forskning plötsligt få en stor andel av EU:s budget. Ändå har inget EU-land ännu framfört det önskemålet.

Forskningen har försökt bidra med sin objektivitet för att visa de politiska ledarna en väg ur budgetdispyterna.

I Sieps-rapporten Fiscal Federalism, Subsidiarity and the EU Budget Review” går Iain Begg, professor vid London School of Economics, igenom forskning som prövat att analysera hur Europa bör spendera sina pengar, för att få ett optimalt utfall. Ett första problem för en optimal budgetordning är, enligt forskningen, att EU-budgeten är för liten.

Så länge budgeten ligger kvar vid 1 procent av EU:s BNI kommer stora områden av offentliga utgifter att vara uteslutna, oavsett om det finns politiska och effektivitetsargument för att lyfta dem till EU-nivån. Federala budgetar representerar generellt 10 procent eller mer av BNI.

Optimal fördelningsnivå

Att svara på frågan om vilken nivå av det europeiska systemet som ”bör” äga specifika offentliga utgifter är däremot genomförbart. Ett exempel är en bred holländsk studie som analyserar var EU:s anslag bäst kan bidra med ett mervärde. Metoden är ett ”subsidiaritetstest” som kan identifiera olika områden som ska tilldelas specifika nivåer i systemet.

Författarnas slutsats (som i många andra rapporter) blir att jordbrukspolitiken ska återföras till medlemsstaterna, medan klimatpolitiken, utrikes- och säkerhetspolitiken liksom forskning och utveckling bör ligga på EU-nivån.

Tyvärr går analyserna inte att tillämpa på EU, konstaterar professor Iain Begg.

Centralt men inte avgörande

Forskning om EU:s budget tenderar att som modell utgå från en federation där en stark central regering måste medla mellan regionala och lokala myndigheter. Vedertagen teori föreskriver att stabiliserings- och fördelningspolitik i huvudsak bör centraliseras, medan allokeringspolitiken bör ligga på den nivå som är bäst lämpad att anpassa politiken till den jurisdiktion som politiken gäller.

Men vi har inte en central regering i Europa och de flesta vill heller inte ha det.
En tio gånger större EU-budget vore möjligen optimalt men måste naturligtvis också uteslutas av politiska skäl.

En stor del strukturfonderna, vilket den holländska studien hävdar, ger inte ett optimalt mervärde när de, som idag, fördelas från EU-nivån. Politiskt är dock en nationalisering av regionalstöden otänkbart.

Gungor och karusell

Regionalpolitiska stöd via EU såg första gången ljuset när den tidigare premiärministern Margaret Thatcher hamrat hem för sina kontinentala kollegor att även om Storbritannien var ett rikt land vilket ledde till en hög EU-avgift, så fanns det regioner som var starkt eftersatta.

Nästa gång regionalstödet dök upp på dagordningen var när Spanien gjort klart för Nordeuropa att den strukturomvandling som krävdes av de sydeuropeiska länderna för att klara den inre marknaden, var enormt kostsam. Att det var Tyskland och övriga Nordeuropa som skulle göra de överlägset största ekonomiska vinsterna av den inre marknaden stod också klart. Idag är stöden till över 80 procent ett sätt att stödja de östeuropeiska länder som sedan andra världskriget levt på andra sidan järnridån.

Att renationalisera strukturfonderna skulle med andra ord riva upp andra politiska överenskommelser än vad som vid en första anblick är uppenbart.

I förbigående sagt- som alla regionalpolitiker vet – är strukturfonderna inriktade på tillväxt, på småföretag och entreprenörskap samt topprioriterar klimatvänlig tillväxt. Alltså just det slags politik som framförallt brittiska politiker kräver.

Oväntad vinnare

Och jordbruket då?
Den allmänna uppfattningen är att Frankrike gynnas mest av jordbruksstöden och därför vägrar ge upp dem. Det är sant men inte hela sanningen.
Frankrike är världens tredje största livsmedelsexportör men det är inte kvantiteten som är mest intressant. Franska livsmedel har ett oerhört starkt varumärke inom den övre änden av marknaden, kvalitetsvaror och delikatesser. Produktionen är inriktad på småskalighet och kunder som söker lyx.

Minst av alla i Europa vore det franska jordbruket hotat om EU slutade med jordbruksstöd. Utan europeisk jordbrukspolitik skulle Frankrike satsa stenhårt på nationella stöd till sitt jordbruk och stå sig oerhört väl i den globala konkurrensen. Även Italien och Spanien har starka varumärken och därmed goda chanser i en öppen konkurrens.

Svenskt jordbruk skulle däremot få mycket svårt att alls överleva – svenska konsumenter som i opinionsundersökningar väljer ”svensk mat” skulle få oerhört att hitta sina varor i butikerna. Detsamma gäller Finland och Storbritannien. Holland skulle kämpa för att överleva på den lägre änden av marknaden med sitt hårdintensiva jordbruk.

Bekant budgetmodell

Den här egenskapen är klassisk för en budget på en central nivå, att den delvis används för att kompensera för annan politik, utanför budgeten, som missgynnat någon part.

En snabb blick på EU:s budget ger alltså bilden att budgeten spenderas på exakt vad de europeiska politikerna har kommit överens om att den ska spenderas på. Forskarnas möda att utreda vad denna utskällda budget bättre kunde användas till, är till stora delar förspilld eftersom den inte tar hänsyn till en politisk verklighet.

En förändrad budget skulle ge oss ett helt annat EU… men än så länge tycks vi européer inte vilja dra konsekvenserna av vår budgetkritik.

YLVA NILSSON


Om att ärva

En av de nyare grenarna inom motorsporten heter Tractorpulling. Den går ut på att man kopplar en vagn efter en obegripligt stark traktor och sedan drar så långt man kan. Det som gör sporten möjlig att genomföra på en ganska liten arena är att vagnen blir tyngre och tyngre ju längre man drar. Det betyder att alla traktorer kan dra vagnen de första metrarna men sedan faller de ifrån och bara de allra starkaste orkar göra en ”full pull”, d v s dra vagnen hela vägen.

Det här är en bra bild av hur arv fungerar. Alla som ärvt något vet vad jag menar. Den första möbeln är väl lätt att placera. Ofta får man välja var den skall stå – men inte om det skall in i huset. Det är självklart att farfars gamla gungstol skall ha en hedersplats och man vill inte förolämpa vare sig farfar eller någon annan släkting genom att slänga ut den på vedhögen. Den andra är lite krångligare men har vi placerat farfars gungstol i vardagsrummet kan vi inte gärna tacka nej till mormors kommod. När en gammal moster flyttar till särskilt boende och får en fantastiskt vacker gammal kökssoffa över kompletteras den väl av kusin Alfreds gamla slagbord som minsann varit i Amerika. Det börjar bli svårt att fundera över vad jag egentligen skulle vilja ha i mitt hem och allt eftersom stiger min känsla av att jag tydligen inte får göra någon egen värdering. Arvet är värdefullt per definition. Det faktum att ingen vill köpa skräpet och att jag inte vill ha det tycks inte påverka själva grundsanningen. Ärvda pinaler bör få stå i vägen för det jag skulle vilja ha.

Historian är dyrbarare än framtiden

Inte bara äter arvet plats i min lägenhet. Det äter också mina inkomster. Vi har ärvt en trafikstruktur, en bostadsstandard, en miljöskuld och en offentlig konsumtion som för varje år tagit en allt större del av vårt handlingsutrymme. På samma sätt som vagnen i traktorpullingen blir tyngre och tyngre så blir vårt gemensamma arv det. Ett rikt och starkt samhälle kan dra det här arvet ganska långt men förr eller senare kommer det att bromsa farten och få oss att stå helt stilla.

Men finns det då inte fördelar med att ärva? Jo, om arvet är ett resurstillskott som ger mig större valmöjligheter inför framtiden, inte mindre. Således ärver jag hellre en hundralapp än en gungstol och hellre en frisk befolkning än ett järnvägsnät. Det är lätt att se att det ena går att förvandla till det andra men inte tvärtom. Det finns alltså en möjlig utvecklingsriktning och en omöjlig. En hundralapp kan bli till en gammal gungstol och en gammal gungstol kan bli till ved. Däremot kan den som ärver lite ved inte förvandla det till en hundralapp.

TROED TROEDSON


Programarbete kan inte vänta på budgetbeslut

Regeringen måste stå upp för det lokala perspektivet, manar Sveriges Kommuner och Landsting inför de fortsatta försöken att enas om en ny långtidsbudget.

– Ovanifrånperspektiv fungerar inte, säger Carola Gunnarsson (C), tredje vice ordförande i SKL.

De ekonomiska förutsättningarna för nästa programperiod är fortsatt oklara efter de misslyckade förhandlingsförsöken i Bryssel för knappt två veckor sedan. Carola Gunnarsson (C), tredje vice ordförande i Sveriges Kommuner och Landsting, är bekymrad.

– Det skapar osäkerhet. Nu kanske hela arbetet försenas, säger hon.

Det kan dröja en bit in på nästa år innan stats- och regeringscheferna kommer överens om EU-budgeten. Om arbetet med den nya programperioden ändå ska komma igång som planerat den första januari 2014 är det nödvändigt att jobba parallellt med partnerskapet och programskrivningar på hemmaplan, menar Carola Gunnarsson. Samtidigt understryker hon att den lokala och regionala nivån måste finnas med.

Ovanifrånperspektiv fungerar inte. Det borde inte vara svårt att få fart på arbetet eftersom vi ju redan känner till huvuddragen i partneröverenskommelsen. Har vi inte programmen på plats kan vi inte jobba med att sprida information och realisera sammanhållningspolitiken.

Dåliga erfarenheter

Erfarenheterna från förra programperioden är inte de bästa. Då ledde de dåliga förberedelserna till att det konkreta arbetet med programmen kom igång väldigt sent.

– Vi förlorade nästan ett år, konstaterar Carola Gunnarsson.

SKL arrangerade nyligen en konferens med EU:s tillväxtstrategi Europa 2020 och hur den ska genomföras i Sverige som tema. Seminarier och föreläsningar gav många exempel på regionala och lokala satsningar som ligger i linje med strategin.

– Jag lyssnade bland annat på Västra Götalandregionen som berättade om sitt samarbete med högskolor och företag för att få fart på innovationsarbetet, säger Carola Gunnarsson.

Hon delar EU-kommissionens uppfattning att regionalfonden under den kommande programperioden också ska användas för att stärka forskning och teknisk utveckling, stärka de små och medelstora företagens konkurrenskraft och stödja insatser för effektivare energianvändning. Det ska prägla arbetet såväl på europanivå som i partnerskapsöverenskommelsen.

Nidbild

Carola Gunnarsson vittnar om att den svenska regeringens krav på en bantad EU-budget ibland ställer till problem när hon deltar i olika möten på internationell nivå.

– Det kan vara svårt att framstå som trovärdig när jag agerar för sammanhållningspolitikens och strukturfondernas betydelse och samtidigt kommer från ett land där regeringen har ett sparsamt förhållningssätt gentemot EU.

Hon tycker att den svenska debatten om sammanhållningspolitiken och nyttan av de pengar som kommer från strukturfonderna ofta är för snäv. Inte sällan målas det upp en nidbild av att EU via fonderna delar ut stora pengar utan kunskap om vilken nytta de skapar.

Carola Gunnarsson önskar att EU-budgeten redan var på plats, men är inte orolig för att medlemsstaternas politiska ledare ska misslyckas helt.

De inser att vi inte kan leva utan en budget, det gäller bara att hitta de minsta gemensamma nämnarna

TORBJÖRN TENFÄLT


Nya tider – gamla grepp

Hösten har präglats av en konstant våg av dåliga nyheter. Den enda bransch som väl egentligen tjänat pengar är väl de som säljer trycksvärta. Löpsedlarna ger oss den ena nyheten mer negativ än den andra; ekonomin i Europa är en katastrof; USA står på randen till en kollaps; klimathotet är större än vi kunde ana; arbetslösheten och varslen duggar tätt. Pengar som vi trodde vi hade på banken visar sig vara på låtsas och egentligen bara toppen på ett skuldberg. Fastigheterna som vi belånade visade sig vara värdelösa när köparna uteblev. Aktierna som skulle säkerställa våra pensioner var inte värda mer än pappret de trycktes på. Thailandsresan som ställdes in för att rädda miljön visar sig inte ha hjälpt alls. En känsla infinner sig.

Trots att vi gör allt vi kan, bättre än någonsin, händer ingenting. Gamla beprövade metoder som har används under tidigare kriser verkar inte fungera.

Förr var världen enkel att förstå. Systemet med guldmyntfot där valutan motsvarade värdet av mängden guld betydde helt enkelt att guld var pengar.  Vi använde sedlar och checker som betalning men beloppet vi betalade motsvarade en viss mängd guld i bankvalvet. Sedlarna hade alltså ett riktigt värde som existerade i verkligheten. En kredit fungerade på motsvarande sätt, dvs en skuld motsvarades av en fysisk säkerhet.

Ett ekonomiskt värde var alltså förr i tiden något som fanns utanför och oberoende av oss människor. Värdet motsvarade resurser som fanns på riktigt såsom guld, skog, vatten t.ex. Nu är världen inte lika enkel att förstå. Systemet, Fractional reserve banking[1], fungerar inte alls på samma sätt som guldmyntfot och visar sig nu vara ytterst sårbart. Systemet innebär i korthet att banken ger ut fler sedlar än vad som motsvaras av guld. De lånar ut pengar som inte finns i verkligheten. Systemet bygger på att de lånar ut nästan alla pengar, utom en liten kassareserv, den så kallade fraktionella reserven. För att banken ska kunna låna ut mer pengar och på så sätt expandera måste tillgångarnas värde där ute också öka. Men tillgångars värde går upp och ner och värdet är inte längre skrivit i guld utan är en subjektiv bedömning av aktörerna på marknaden.

Det här systemet är svårt att förstå. Vad är sedlarna värda om de inte är knutna till ett riktigt värde, såsom guld eller någon annan råvara? En värdering är till syvende och sist bara en subjektiv bedömning. Kritiska röster hörs oftare om att åter knyta sedlarnas värde till guld.[2] Det finns en önskan om ett system som går att förstå – och där pengar åter har ett reellt värde.

Står vi inför ett nytt paradigmskifte när det gäller det ekonomiska systemet?

Om det är ett paradigmskifte vi står inför finns det ingen väg tillbaka utan det innebär att vi ger upp en föreställning vi har om ett system till förmån för ett annat, som är bättre. Ett paradigmskifte innebär alltid radikala förbättringar. Det nya systemet och metoderna kommer att vara överlägsna de gamla. Vi kommer dock inte att byta till ett sämre system, utan bara till det bättre som förklarar mer och som bättre passar in i den verklighet vi lever i.

Oavsett vilket befinner vi oss i en omstöpning som saknar motstycke i modern tid. Vi har haft samma system under så lång tid att vi möjligen har glömt att det kan vara på ett helt annat sätt. Utveckling har de senaste århundraden präglats av mer av samma; vi har blivit lite bättre på det vi redan är bra på. Vi är vana vid att morgondagen är förutsägbar, pålitlig och i allt väsentligt likadan som idag. Det är inte längre sant. Mycket tyder på att morgondagen – hur den än kommer att se ut – inte kommer att likna det vi är vana vid.

Det återstår att se hur det nya systemet kommer att se ut men så mycket är säkert att om vi återgår till att knyta pengarnas värde till guld är det inget paradigmskifte utan en tillbakagång till en svunnen tid. Tänker vi större skulle det kunna innebära ett helt annat system än det kapitalistiska där värden, såsom fred och jämlikhet avgör om ett land är rikt eller inte.

[1] Inom ekonomi innebär fractional-reserve banking (förkortat FRB) att banker kan låna ut insatta medel. Alltså att de bara behöver behålla en bråkdel (fraktion) i reserv som kontanter eller andra likvida medel, samtidigt som man vid behov är skyldig att betala tillbaka inlåningar. Då någon tar ett lån skapar banken en kredit (vilken ingår i penningmåttet M1).[1][2][3]

Detta är idag standard inom bankväsendet världen över och har praktiserats länge. Hur stor del, eller fraktion, som bankerna måste behålla bestäms av centralbanker genom reservkravet. En liten andel leder till ökad penningmängd medan en större fraktion leder till lägre.

Reservkrav används ej längre som penningpolitiskt styrmedel av Sveriges riksbank (fr.o.m. den 1 april 1994). Reservkrav för banker och kreditinstitut i form av likvida medel är därmed reducerat till noll.[4]. Istället begränsas bankernas utlåning ytterst av ett kapitaltäckningskrav [5]

KÄLLA:http://sv.wikipedia.org/wiki/Fractional-reserve_banking

[2] I USA klippte man banden 1973

CAMILLA HENDING


Nytt & Kort

Kickstarta tillväxten

Medan politikerna grubblar över hur man får igång tillväxt har Internet hittat sitt eget sätt – Kickstarter. Här kan vem som helst begära finansiella bidrag till sitt projekt. Har du en idé till en ny cool kamera men inga pengar? Vill du sätta upp en musikal om lesbiska rockmusiker? Vill du sätta ihop ett ”paket-för-att-göra-ost-i-ditt-eget-kök”?

Om tillräckligt många människor tror på ditt projekt och är villiga att bidra med en slant, så är du hemma! Kickstarter startade i New York för tre år sedan och har sedan dess fått igång nära 80 000 projekt av olika slag. Finns nu även i Sverige.

Oväntad tillväxt

Anrika varuhuset Stockmann i Helsingfors har börjat acceptera ryska rubel som betalningsmedel. De ryska turisterna är helt enkelt så viktiga att varuhuset väljer att tillmötesgå dem maximalt.
Den starkt ökande strömmen av ryska konsumenter (30 procent fler än förra året) består till stor del av Moskvabor som gör en helg i Helsingfors och det gäller att välkomna dem så de inte föredrar närbelägna Tallinn eller exotiska Stockholm.

Sjukfrånvaron kommunalt problem

I Danmark lägger regeringen ansvaret på kommunerna att lösa problemet med hög sjukfrånvaro. En pilotstudie i Köpenhamn visar att med ett nära samarbete mellan kommunen, sjukhusen, psykologer gick det att på två år få ned sjukfrånvaron med 17,4 procent.

Arbetsmarknadsminister Mette Frederiksen (s) uttalar sin tillfredsställelse med att man ”äntligen har knäckt” den sega frågan om sjukfrånvaro och vill se till att alla kommuner inrättar liknande tvärfackliga team.


EU:s kollapsade budgetförhandlingarna ger mer utrymme för euroreformer.

Nationella diplomater och journalister hade ställt in sig på att det särskilda toppmötet om EU:s långtidsbudget skulle hålla på i flera dagar. Men efter bara ett dygn havererade förhandlingarna och stats- och regeringscheferna åkte hem igen med löftet att sätta sig vid förhandlingsbordet igen om några månader.

Var sjunde år slår EU-länderna fast det budgetramverk som sedan styr all unionens verksamhet. Den här gången sker förhandlingarna mot bakgrund av eurokrisen och en hätsk anti-EU-debatt i Storbritannien.

Sedan början av eurokrisen har EU:s ekonomiska politik reformerats i grunden: På plats finns nu en permanent nödfond, ESM, som krisande euroländer kan låna ur, samt en ny uppsättning regler för ökad budgetdisciplin och central kontroll från Bryssel över ländernas utgifter. Näst i pipelinen ligger skapandet av en gemensam tillsynsmyndighet för euroländernas banker, den så kallade bankunionen.

EU-kommissionen har också föreslagit en särskild budget för euroländerna och inrättandet av euroobligationer, det vill säga att euroländerna garanterar varandras skulder. Även om inte alla förslag går igenom (Tyskland motsätter sig euroobligationer) så pågår just nu en enorm maktförflyttning från nationell nivå till EU, för länderna som har euron som valuta. Dessa beslut kräver en konstruktiv stämning.

När det stod klart att ländernas positioner var oförenliga valde EU-ledarna att avsluta budgettoppmötet, hellre än att riskera att bråket spiller över på det toppmöte om två veckor då man ska klubba bankunionen.

För de stora euroländerna Tyskland, Frankrike, Italien och Spanien är euro-reformerna mycket viktigare än en snabb kompromiss om långtidsbudgeten. Blir det ingen budgetuppgörelse under nästa år så kan, i värsta fall, det gamla ramverket fortsätta gälla i ett år till.

Storbritannien hotade med veto

Före toppmötet var det upplagt för en konfrontation mellan Storbritannien och resten. Premiärminister David Cameron hade tidigt hotat med veto om han inte skulle få igenom sina krav: Dels att EU:s utgifter fryses jämfört med den förra perioden, och dels att Storbritannien får behålla den rabatt på EU-avgiften som Margaret Thatcher förhandlade till sig på 80-talet.

På hemmaplan pressas Cameron av sina EU-kritiska partikamrater att ställa tuffa krav. Samtidigt börjar tålamodet med Storbritannien att tryta i Bryssel. När Cameron i fjol vägrade låta den så kallade finanspakten (mer central kontroll av euroländernas budgetar) upprättas inom ramen för de befintliga fördragen, tolkades det som ren obstruktion av de desperata euroländer som till varje pris vill rädda sin valuta.

Sverige står också utanför euron och är, liksom Storbritannien, en budgethök i EU-sammanhang. Men i motsats till Storbritannien har Sverige gång på gång gjort klart att man inte kommer att blockera euroländerna i deras vilja att lösa krisen.

En konfrontation över långtidsbudgeten skulle kunna tvinga en pressad Cameron att spela ut vetokortet, och göra att de andra EU-länderna kör över Storbritannien. Landet skulle kunna hamna i en situation där ett EU-utträde blir den logiska följden.

Omodernt kompromissförslag

Långtidsbudgeten är notoriskt svår att enas kring. Flera av EU-ledarna kommenterade att det brukar ta två, om inte tre, förhandlingsomgångar innan man landar.

Inför förhandlingarna har det varit ett mantra från EU:s nettobetalare (de som betalar in mer till kassan än de får ut) att budgeten måste krympa. När staterna sparar så kan inte EU:s utgifter samtidigt svälla, lyder det principiella argumentet. Länderna som tjänar på de olika EU-programmen, framför allt i Öst- och Centraleuropa, argumenterar i stället för att satsningarna just leder till tillväxt.

På toppmötet lade EU-ordförande Herman Van Rompuy fram ett kompromissförslag, där budgeten totalt sett var mindre än förra gången. Däremot skulle mer pengar gå till bönder och fattiga regioner, medan gemensamma infrastrukturprojekt och utlandsbistånd bantades kraftigt. The Economists EU-krönikör skrev att EU, sorgligt nog, bara verkar kunna bestämma sig för att spendera mindre eller spendera bättre – men inte båda samtidigt.

Litet reformutrymme

Van Rompuys förslag kommer inte att ligga till grund för de fortsatta förhandlingarna. Men det gav en försmak av var en tänkbar kompromiss kommer att landa. Trots allt tal om att spendera klokt, att göra budgeten mer modern och tillväxtskapande, så är det inget EU-land som verkligen försvarar den principen.

För att kunna satsa på tillväxtprojekt måste antingen jordbruksbudgeten, som idag står för 40 procent, att krympa, eller hela budgeten öka. Men gruppen nettobetalare består både av hårdnackade budgethökar som Sverige och Storbritannien och jordbruksivrare som Frankrike och Italien. Tyskland står och väger däremellan.

Utrymmet för verkliga reformer i nästa långtidsbudget är alltså mycket litet. Det faktum att förhandlingarna har skjutits upp till våren kommer inte heller att öka reformviljan. Nästa år går Tyskland och Italien till val, vilket krymper manöverutrymmet för deras ledare. Och inget tyder på att anti-EU-stämningarna i Storbritannien kommer att mildras.

SIGRID MELCHOIR


Den digitala revolutionen, en romantisk framstegssaga?

På väldigt kort tid har förutsättningarna för hur vi lever våra liv förändrats. På drygt ett decennium har den digitala utvecklingen med internet och sociala medier, med smartphones och läsplattor, inneburit en digital revolution. Men det här är inte ännu en artikel om teknikutvecklingens, digitaliseringens och de sociala mediernas förträfflighet. Istället handlar det om hur revolution utöver omvandling också innebär omstörtning.

Det sker just nu ett bryskt paradigmskifte där det fysiska samhällets aktiviteter i allt större utsträckning tar sig en digital form. Allt från pengatransaktioner, till politisk påverkan, allehanda möten, tidnings- och bokläsande, undervisning och folkrörelser ompaketeras och slår ut sina traditionella diton, ibland oerhört hastigt och brutalt.  Jag vill diskutera hur den digitala revolutionen i mångt och mycket framställs som en romantiserad berättelse som är präglad av teknikdeterminism och framtidstro. Frågan är vad som egentligen händer om vi sätter likhetstecken mellan teknikutveckling och framsteg? Frågan är också vad som händer när paradigmskiftet i vissa delar visar sig vara en illusorisk mimik av det traditionella samhället snarare än faktisk verklighet?

Teknikutveckling = framsteg?

I berättelsen om Den digitala revolutionen finns många ljusglimtar. Den enskilda människans väg till resten av världen har blivit betydligt kortare, informationsspridning och informationsinsamling har blivit snabbare, kommunikationen är mer mångfacetterad. Ökningen av så kallad ”citizen journalism” och att det talas om ”bloggsofären som den fjärde statsmakten” visar på att utvecklingen innebär såväl maktfördelning som maktförskjutning. Den Arabiska våren och spridandet av mobiltelefoner i tredje världen visar på såväl demokratisk som mänsklig utveckling. Att fler tillgång till den digitala arenan är naturligtvis ett framsteg sett till tidigare där makt koncentrerats till enskilda samhällssektorer och samhällsskikt. Men sett ur ett större perspektiv innebär teknikutvecklingen också att människor i större utsträckning än tidigare kan övervakas och kontrolleras av staten. Att staten får insyn i tidigare privata sfärer, och som idag digitaliserats. Runtom i världen kontrolleras och manipuleras sociala medier och nätverk. Åsikter och budskap kontrolleras och styrs. I allt större utsträckning innebär avsaknaden av kunskap om och tillgång till det digitala ett oundvikligt utanförskap.

Utanförskapet hotar också såväl företag som organisationer och föreningar. Med digitaliseringen formuleras en slags existentiell diskurs som sätter ett likhetstecken mellan att vara en trovärdig aktör och att finnas, synas och bedriva verksamhet på nätet. Diskursen tar sig uttryck i de berättelser som såväl individer som grupper berättar för varandra inom olika sociala medier och genomsyrar varumärkesbygge, marknadsföring, kundanalys och rekrytering. I en sann Focauldiansk anda (efter filosofen Michelle Focault) har internet blivit en arena där vi kontrollerar varandra. Företag rankas på olika konsumentsidor samtidigt som företag förelägger rekryteringsprocesser till framtida medarbetares olika profiler och hemsidor. Diskursen innehåller även en stor portion teknikdeterminism, det vill säga att tekniken i sig själv frammanar framsteg och utveckling.

Ett sådant exempel är den senaste tidens debatt om läsplattor, där argumentet om att plattans förträfflighet i sig själv är nyckeln till varför den bör använda. I detta argument ses tekniken som en slags magisk kraft och motargumentet är att plattan är ett verktyg, som vilket annat, som bör användas i en passande pedagogisk kontext, annars blir det poänglöst. Ett annat exempel är användandet av social medier inom organisationer och på arbetsplatser i syfte att öka samarbetet och engagemanget hos sina anställda/medlemmar. Liksom i exemplet med läsplattan tros det sociala komma genom användandet av tekniken.

Men liksom ett torg inte per automatik blir en mötesplats, så innebär inte heller införandet av en social medieplattform att en arbetsplats blir mer social.

Båda dessa exempel är ett tecken på att digitalisering i vissa avseenden helt tar övertaget, istället för att kombineras med det traditionella.

Ett illusoriskt engagemang

Den digitala revolutionen tenderar istället att klippa banden med det traditionella, eller snarare mimikera, dvs. efterlikna det traditionella och radikalt omforma betydelsen av detsamma. Den digitala revolutionen innebär därför i revolutionens rätta bemärkelse en samhällsomvälvning och rentav en samhällsomstörtning. Sociala medier är till att börja med i många fall långt ifrån sociala. Vi har en känsla av att vi är omgivna av människor, att vi får erkännande, men det är ett poänglöst erkännande om det bara innebär ett tryck på gillaknappen eller en kort kommentar istället för aktiv handling. I det traditionella, fysiska samhället, har engagemang inneburit att man på ett eller annat sätt varit engagerad i sin omvärld. Engagemang kan här sägas innebära individens inblandning och delaktighet i ett givet socialt sammanhang och bygger på principer om utbyte, självuppoffring och bekräftelse.

Exempel på sådana sammanhang kan vara alltifrån förhållandet mellan två människor, till anställda i ett företag, medlemmar i en frivilligorganisation eller ett parti en idrottsförening.   Engagemanget blir här en slags drivkraft för individens behov att tillhöra och/eller identifiera sig med sammanhanget och utgår alltid från individens behov av bekräftelse i förhållande till gruppen. Men engagemang inom sociala medier tenderar istället att innebära den enklaste formen av engagemang, nämligen ett stöd som präglas av passivitet och ibland likgiltighet. Mången aktivism är i själva verket snarare ”slacktivism”.

Människor går med i grupper till höger och vänster och har ingen egentlig koll på vad de är med i, de anmäler sig till events som de sedan aldrig går på.  Samtidigt efterliknar de sociala medierna traditionella former av social sammanhållning, liksom klubbar, föreningar, arbetsplatser. Men den digitala sfären tenderar att bli en isolerad sfär. Dels isolerar vi oss ifrån varandra och dels isoleras handlingskraften.

Den digitala revolutionen är trots sina många fördelar också i många fall en romantisk framstegssaga. Den förenklar vår tillvaro, på gott och ont. Problematiken med digitalisering är att den också underlättar för negativa krafter, att kontroll och manipulation ökar. Problematiken med sociala medier och digital nätverksaktivism är att de många gånger ger oss känslan av att vi engagerar oss i vår omvärld, men vi missar att den faktiska handlingen och förändringen ute i den fysiska världen.

Lösningen på problemen är att kritiskt granska och problematisera de berättelser som vi omger oss med. Att vi inte förskönar en utveckling som ännu är i sin linda. För att komma framåt måste vi kombinera det traditionella och det digitala, både på ett individuellt, samhälleligt och socialt plan istället för att begränsa vår verksamhet och vårt engagemang till antingen eller. För det är i mellanrummen mellan de två som vi finner mer genuina former av social sammanhållning, aktivism, möten och samarbetsformer. Revolutionen av den digitala revolutionen har bara börjat.

RICHARD EDBERTSSON


Ett hållbart samhälle förutsätter ett ändrat tankemönster

Allt liv som vi känner till finns inom ett tunt skikt på cirka två mil runt vår planet, från bottnarna på djuphavsgravarna till vår atmosfärs yttersta gräns. Det är lika kort som avståndet mellan Lund och Malmö. Människan kan utan konstgjorda hjälpmedel leva inom en fjärdedel av det, från havsytan upp till fem kilometers höjd.

Den sträckan går de flesta av oss på en timme. Den längre sträckan cyklar vi på samma tid. Vi kan cykla oss igenom hela livets utrymme på en timme. Den tunna hinnan av luft och vatten är förutsättningen för allt liv.

Det är några miljarder sedan livets första gnista tändes, i en varelse som för länge sedan är försvunnen och bortglömd. Människan är av de allra yttersta grenarna i det stora myllrande evolutionsträd som sett livsform efter livsform utvecklas, och i de allra flesta fall försvinna.

Efter oss kommer något annat. Evolutionen är en obändig kraft. Varje enskild egenskap hos varje enskilt liv idag har vi något tillfälle inneburit en evolutionär fördel. Det har dock aldrig hos någon art utvecklats en egenkontrollerad hämmare av överpopulation eller omvärldsbelastning. Den delen har alltid yttre faktorer som sjukdomar, födotillgång, predatorer, tekniska hinder eller populationstäthet tagit hand om. Människan är den första art som i större skala förmått upphäva begränsningarna för överbelastning av livsmiljön.

Idag lever ungefär sju miljarder människor på jorden. Befolkningen beräknas växa till nio miljarder de kommande decennierna innan den kanske minskar igen.   Den mentala bilden  blir lätt att vi varit lika många under lång tid. Men föreställ dig: för tvåtusen år sedan var vi i ungefär trehundra miljoner människor. Befolkningen ökade sedan mycket långsamt fram till trettonhundratalet. Digerdöden i Europa gjorde att antalet människor minskade och det tog några hundra år innan en ny ökning kunde skönjas. Den första miljarden passerades för drygt etthundrafemtio år sedan. Den andra miljarden för mindre än ett sekel sedan. Nu är vi mer än tjugo gånger fler än för tvåtusen år sedan, sju gånger fler än för etthundrafemtio år sedan och mer än tre gånger fler än för hundra år sedan. Bara mängden människor innebär en ökad belastning på livsmiljön.

Den moderna människan har lyckats upphäva många av de faktorer som för tidigare generationer och alla andra arter och varit hämmande för populationsökningen och omvärldspåverkan. Hur förhåller vi oss till denna för hela evolutionen helt nya situation? Utvecklingen har inte givit oss något medfött sätt att hantera det. Jo, kanske – några av de artunika egenskaper människan utvecklat är förmågan till abstrakt tänkande, intelligens och kreativitet.  Vi har som många andra varelser också en möjlighet till empatiskt handlande och solidaritet även utanför individens eller flockens gränser

Under utvecklingens gång har vi skapat begreppen människa OCH naturen och skiljt ut oss från vårt ursprung.  En verkligt stor gränsbrytning vore att åter betrakta oss som blott en del av den stora livsprocesssen, och samtidigt kunna hävda vår egen arts självklara livsutrymme.

Det finns möjligheter för de förväntade nio miljarderna människor att leva ett gott liv tillsammans med våra andra medvarelser på jorden. Idag beräknas t.ex upp emot hälften av jordens livsmedelsproduktion gå till spillo utan att ätas upp.  Enbart det ökade antalet människor som lever på jorden medför samtidigt en större belastning på alla system. Det betyder inte att vi måste bli färre men att vi behöver ompröva hur vi lever, och vad vi värderar om vi vill att alla människor ska uppleva livskvalité och om den biologiska mångfalden och en frisk miljö – förutsättningen för livet – ska bevaras

Grundvärdet behöver vara att våra handlingar ska åstadkomma en så liten belastning på vår livsmiljö som möjligt. Allt liv lever av annat liv och påverkar omgivningen. Frågan är bara i vilken grad. Det finns mängder av exempel på hur aningslöshet och okunskap orsakat närmast irreparabla skador. Allt från översaltningen av jordarna i Mesopotamien, Aralsjöns försvinnande, avskogningen runt Medelhavet till användandet av kvicksilver och miljögifter i jordbruket.

En hållbar utveckling förutsätter ett skifte av tankemönster och värderingar. Ett större användande av den kreativitet som är en av människans unika egenskaper. Ett övergivande av föreställningar om att vi är särskiljda från den övriga skapelsen och att vi är evolutionens mål skulle innebära en förutsättning för en mer hållbar framtid. Att fullt ut förstå människan som en biologisk varelse bland andra, i en känslig och tunn hinna av liv.

Det finns enorma utvecklingspotentialer och affärsmöjligheter i det som brukar kallas grön teknik. Om vi förmår att ta steget från föråldrade lösningar och teknik – släppa greppet om gamla föreställningar – och ta steget över till en ny dimension kommer vi att överleva, både ekonomiskt och med livskvalitet. Som alltid vid avgörande förändringar kommer det att knaka rejält och det gamla kommer att hålla emot hårt. Men skiftet är nödvändigt, liksom många av de tidigare i historien. Hur många hävdar numera om att jorden är platt?

ANDERS LERNER

Lämna en kommentar