Världen digitaliseras. Det påverkar alldeles uppenbart våra arbeten och det vi gör för att försörja oss. Men hur? Vilka arbeten och vilka arbetsuppgifter är det som rationaliseras bort?

digi

I debatten om digitalisering och informationsteknik får vi ibland känslan av att det framförallt gäller de ”enkla” jobben eller kanske de ”enkla” delarna av vårt arbete. Vi skriver ”enkla” inom citationstecken därför att det är i sig en definitionsfråga. Vad menar vi med ”enkla”? Det beror nog på vem vi frågar. Den som jobbar med hårt fysiskt arbete anser det väl enkelt när det krävs lite kraft. Enkla jobb är sådana som kan göras av de som är små och klena. Den som jobbar med kunskapsarbete menar nog att ett enkelt arbete är sådant som kräver lite kunskap, sådant som kan göras av den som är lågutbildad.

I båda fallen ligger yrkesstoltheten i det svåra. Det betyder också att man gärna tror att teknik är något som kan användas för det som är enkelt medan det som är svårt, det man är ganska ensam om att klara, är ohotat.

Alltså:

Den riktigt starke kroppsarbetaren ville säkert tro att energiteknik kunde avlasta de lite klenare kollegorna. Verkligt svåra arbetsuppgifter, de som kräver verklig styrka, skulle dock alltid kräva sin man (bokstavligen i hans föreställningsvärld).

Den riktigt välutbildade kunskapsarbetaren vill säkert tro att informationsteknik kan avlasta de lite okunnigare kollegorna. Verkligt svåra arbetsuppgifter, de som kräver verklig kunskap, kommer alltid att kräva sin akademiker (bokstavligen i hens föreställningsvärld).

I kroppsarbetarens fall vet vi att han hade fel. Det var de tyngsta och svåraste jobben som maskinerna tog över. Inte bara det, maskinerna utförde snart jobb som var så svåra, så tunga, att ingen människa skulle ha klarat dem.

I kunskapsarbetarens fall kan det visa sig vara likadant. Det finns tre skäl till att det inte bara är en spännande tanke utan också sannolikt. De tre faktorerna är ekonomi, ambition och logistik.

Ekonomi

Låt oss börja med ekonomi. En innovation, vare sig den är teknisk, social eller något annat, kostar pengar att utveckla, konkretisera och marknadsföra. Meningen är naturligtvis att den kostnaden skall motiveras av framtida försäljningsintäkter. De, i sin tur, är beroende av vad kunden eller slutanvändaren kan tänkas tjäna på att ersätta mänskligt arbete med, i det här fallet, digitala verktyg eller maskiner.

Både digitaliserat arbete och mänskligt arbete blir dyrare ju mer komplicerat det är. Men i de flesta fall är kurvorna olika branta och har olika form. Den huvudsakliga skillnaden ligger i följande:
Det kostar ungefär tio gånger så mycket att utbilda tio piloter som att utbilda en. Det kostar däremot nästan exakt lika mycket att göra tio autopiloter som att göra en. Det kostar ungefär tio gånger så mycket att ha en pilot i cockpit i tio timmar som i en. Det kostar ungefär lika mycket att använda en autopilot i tio timmar som i en.

Kurvan för vad mänskligt arbete kostar är alltså ganska brant, ju mer vi behöver – desto mer kostar det. Kurvan för vad digitaliserat arbete kostar är ganska flack. Kostnaden är hög i början men därefter kostar det nästan ingenting att öka volymerna. Det här gäller naturligtvis också för outbildad personal i ett flygbolag men eftersom piloten är väsentligt mycket dyrare än den outbildade medarbetaren så blir det, förr eller senare, ännu mer ekonomiskt lönsamt att ersätta piloter med datorer än vad det var att ersätta invägning av väskor med en automat. Det är av samma skäl mer ekonomiskt att köpa GPS-navigator till taxibilar än att förse dem med parkeringsassistans. Förmågan att hitta i en stor stad är dyrare och mer sällsynt än förmågan att fickparkera, alltså ger det bättre avkastning att förse bilarna med GPS-navigator så att man kan anställa personer utan lokalkännedom än att förse bilarna med parkeringsassistans.

Ambition

Det andra skälet till att ”svåra jobb” digitaliseras före ”lätta jobb” är ambitionen hos innovatören. Innovationer och teknik drivs från början av människor med en inre ambition och motivation snarare än av människor med vinstintresse. De och deras omgivning vill förändra något, ofta hela världen. Därför är det mer intressant att göra en uppfinning som placerar människor på månen än att göra en som rationaliserar pendlingstrafik. Den som försöker lösa cancerns gåta sitter uppe längre på nätterna än den som försöker göra en bättre brödrost. Att komma tillrätta med klimathotet är mer stimulerande, och ger mer positiv feedback från omgivningen, än att försöka komma tillrätta med att det ofta saknas mjölk i kylskåpet. Robert Stephenson och Alfred Nobel (som blev berömda för ett ånglok respektive dynamit) hade knappast varit kända om de ägnat sig åt att bygga automatiska dörrstängare eller krossa småsten till makadam. Nej, bara den som vill bygga järnväg eller spränga hela berg kan antas gå till historien. På samma sätt kan vi nog anta att digitaliseringens förgrundsfigurer, och därmed digitaliseringens satsningar, kommer att handla om att lösa stora och svåra uppgifter, inte små och enkla. Oavsett vad som i efterhand kommer att visa sig mest lönsamt.

Logistik

Det tredje skälet till att både vilja digitalisera, eller rent av avhumanisera, svåra jobb före enkla är logistik. Allt sedan Taylor lärde oss att kunskapsarbete vinner på specialisering har vi också föreställt oss att svåra jobb är synonymt med arbetsuppgifter som kräver högt specialiserade kunskaper. För hundra år sedan kunde vilken mekaniker som helst laga en bil på förmiddagen och fixa en plog efter lunch. Allteftersom blev kunskapskraven allt större. Vi mötte det genom att specialisera oss allt mer. Mekanikern blev först bilmekaniker, därefter Volvocertifierad och så småningom expert på tändsystemet på en Volvo 940 årsmodell 92 – 98. Folkskolläraren blev ämneslärare och så småningom specialist på barn med en alldeles särskild form av dyskalkyli. Doktorn blev på samma sätt landets mest erkända, och kanske också enda, expert på von Dechmerters syndrom.
Men nu uppstår logistiska problem. Det krävs ju en viss mängd bilar för att försörja en bilreparatör som bara lagar tändsystem på en enda modell. Det krävs en viss mängd elever för att en specialist på dyskalkyli skall få full tjänst och det krävs en väldig massa patienter för att sysselsätta en expert på von Dechmerters syndrom. Vi har löst det genom att bejaka två olika utvecklingstrender.

Den ena är urbanisering. Genom att vi bor tätare och tätare så kan vi skapa de underlag som krävs. I en storstad med en miljon invånare finns det tillräckligt med Volvobilar, tillräckligt med dyskalkylielever och tillräckligt med spännande patienter. Men urbanisering innebär också att vi lämnar glesare befolkade områden åt sitt öde. Den kvalitet som vi betraktar som nödvändig i Stockholm kan vi helt enkelt inte leverera i Åmotfors.

Den andra trenden är ökat resande. Om nu patienterna i Åmotfors och eleverna i Billinge inte kan få sin rätt till specialiserad toppkompetens tillgodosedd på hemmaplan så får någon resa. Antingen patienten eller läkaren. Antingen eleven eller läraren. Men den lösningen är både socialt, ekonomiskt och ekologiskt ohållbar. Vi klarar helt enkelt inte att kompensera ökande specialisering med ökat resande. Den senaste lärarreformen gör det väldigt tydligt att vi inte kan ha både högt specialiserade lärare behöriga i ganska smala områden – och likvärdig kvalitet i skolor i glesbygd.

Problemet med logistik och tillgänglighet är inte bara geografiskt utan också en fråga om balans över tid. Även i ett storstadsområde kommer efterfrågan på specialistläkare, bilreparatörer och behöriga lärare att variera så mycket från ett år till ett annat att det blir omöjligt att göra motsvarande förändringar i utbudet. Vi kommer att ha undersysselsatta tändsystemsspecialister som byter däck och vi kommer att ha dyskalkylilärare som tvingas ägna sig åt vanlig geografiundervisning.

Digitalisering av kunskapsyrken är ett sätt att frigöra sig från de här logistikproblemen. Om bilreparatören ”avspecialiseras”, d v s blir bra på att mecka med saker i största allmänhet, kan hen få digitalt understöd i de svåra delarna. Alla de delar som nyss gjorde hen till specialist, felsökningen, lösningen, instruktion i hur reparationen skall göras och verktygen för att kolla om bilen. Alla de delarna ligger ”i molnet” och det spelar ingen roll att reparatören skall laga en Volvo på förmiddagen och en grävmaskin efter lunch. Människan står för det generiska och det speciella är digitaliserat. Läraren blir en person som är vansinnigt bra på att hantera en grupp unga människor. Speciallektionerna för dyskalkylibarn – eller de speciella verktyg som krävs för att hantera barn med koncentrationsstörningar – ligger i molnet.

Det som då händer är att vi digitaliserar det vi hittills betraktat som de svåraste delarna av varje yrke och använder människor för att göra det vi betraktat som lätt. Men det är naturligtvis också en definition i förändring. Så småningom kommer vi att omdefiniera ”lätt” och ”svårt” ännu en gång.
Vi har nog redan förstått att taxichaufförens ”lättaste” del är att hitta i stan. Den ”svåraste” är att möta kunder. Så var det faktiskt inte tidigare.

Några konsekvenser:

Den första är att den del av urbaniseringen som sker av kompetensskäl kommer att avstanna. När svåra yrken digitaliserats finns det inte längre någon anledning att bedriva arbete i storstädernas centrum där både resor, lokaler och omkostnader är mångfalt högre än i periferin.

Den andra är att den ständiga jakt på mer och längre utbildning som hittills betraktats som en förutsättning för att sysselsätta befolkningen kommer att upphöra. Just de jobb som kräver den där långa utbildningen är de som det blir mest ont om.

Den tredje är att den status som väldigt många anser vidlåter, eller bör vidlåta, yrken med högt kunskapsinnehåll sjunker snabbt. Den hamnar i stället i de yrken som innebär interaktion med andra människor och förmågan att utnyttja den digitaliserade högkunskapsekonomi som finns inom räckhåll.

Den fjärde är att vi gradvis förändrar vad vi menar med ”enkla” och ”svåra” jobb. Den som jobbade i skogen år 1900 tyckte säkert att urval, gallring och försäljning var de enkla delarna av skogsarbetet. Det svåra var att hugga, kvista, barka och släpa fram. Den tidens mekanisering tog, precis som nutidens digitalisering, sikte på de svåra delarna. Motorsågen och skotaren förstörde värdet, och sänkte lönen, mer hos den starkaste skogsarbetaren än hos den klenaste. Effekten blev att vi numera betraktar urval, gallring och försäljning som de svåra delarna av skogsbruket. Huggning och leverans är enkelt. Begreppen byter faktiskt plats och det kommer vi att se effekter av också i digitaliseringsrevolutionen.

Slutsatsen är att i varje organisation och hos varje anställd bör vi flytta perspektivet. Det är inte dina eller organisationens rutinuppgifter och enklaste sysslor som kommer att påverkas av digitaliseringsrevolutionen. Det är de delar av ditt jobb som du betraktar som verkligt unika, svåra att köpa på arbetsmarknaden och riktigt värdefulla i löneförhandlingen.

En kommentar till Om att det nog inte är de ”enkla” jobben som digitaliseras…

  1. Jag tror att ni även behöver titta på vad skillnaden mellan jobb och arbete är. Annars träffar analysen bara den ena sidan av det som vi tror att människor kommer att sysselsätta sig med i framtiden. Det är jobben som sakta rationaliseras, inte själva arbetsinsatsen som mänskligt humanekologiskt fenomen. Människan har alltid arbetat och den aktiviteten har sällan varit särskilt intressant att värdera i t.ex. pengar.

    Svara

Lämna en kommentar