Vi har skapat bilder av livet som mest påminner om en tårta där varje tårbit är en alldeles egen liten värld och där antalet tårtbitar växer, växer och växer...

I början av 1800-talet var livet hårt för de flesta av oss. Vi slet och strävade för att få till mat för dagen och i bästa fall något lite att leva på när ålder och krämpor gjorde oss oförmögna att försörja oss längre. Upp tidigt, skaka liv i tuppen, jobba och knega, natta tuppen och somna strax innan det var dags att gå upp igen. Arbetstid och vaken tid var i stort sett samma sak och flexklockan var ännu inte uppfunnen. Dock fanns det ett veckoligen återkommande undantag nämligen söndagen. Den sjunde dagen var vilodag. På söndagen fick tuppen ligga och dra sig, musklerna återhämta sig och det enda jobb som skulle göras var ett ganska avslappat hedrande av Gud. Skälet till en sådan vilodag var förmodligen väldigt pragmatiskt och i väntan på arbetstidslagen och arbetarskyddsstyrelsen fungerade kyrkan och bibeln som en viss regulator på det att vi inte skulle arbeta ihjäl oss i förtid.

Livet bestod av två helt olika sektorer. Vardagen hade sina rutiner, sina ledare, sin mening, sina lokaler och till och med sina kläder. Söndagen hade andra rutiner, andra ledare, annan mening, andra lokaler och andra kläder. Helg var helg och söcken var söcken och nåde den som blandade ihop korten! Det fanns förmodligen bra skäl till att hålla de två sektorerna åtskilda. Vardagen var trälig, grå och tröstlös. Helgen var avslappad, förgylld och full av förtröstan. Den ena förutsatte den andra och gav en sorts legitimitet och mening också åt sin motpol.

Med industrialismen kom en aldrig tidigare skådad produktivitetsökning. Vi fick mekanisering av jordbruket, industrialisering, tåg och bilar, AGA-spisar och tvättmaskin. Under en rad år höjdes vår förmåga att producera varor och tjänster till den milda grad att vi helt enkelt fick tid över. Gradvis blev lördagen ledig, kvällarna blev lediga, sommaren blev ledig, vi uppfann ”mellandagen” som är en dag som ligger mellan lediga dagar och som därför (av lite oklara skäl) också borde vara ledig. Pengarna räckte och blev över och nya märkliga företeelser såg dagens ljus, så till exempel fick vi olika typer av ledighetsersättningar. När man har semester bör man, enligt den nya logiken, ha lite mer betalt per dag än om man jobbar och semesterdagstillägget blev en naturlig del av vardagen.

Vad hände då med all denna tid, avlönad eller oavlönad, som inte längre behövdes för vår försörjning? I efterhand kan man förvåna sig över att inte kyrkan var mer på hugget. Kyrkan borde kanske ha försökt expandera sin bit av vårt liv i samma takt som arbetsbiten krympte men det gjorde man inte. I stället blev den över och blev något som med ett sammanfattande ord kallas ”fritid”. Eftersom vi lever i en värld som på olika sätt skyr tomrum fylldes snabbt denna ”fritid” med nya och intressanta företeelser. Vi fick handbollsföreningar, syjuntor, studiecirklar, politiska organisationer, fler kyrkor (!), föräldramöten, grannsamverkan, bokklubbar, dansställen, fotbollspublikläktare, Skåneleder och köpcenter. Nu händer något som är väldigt intressant. Vi behåller nämligen, tämligen reflektionslöst, föreställningen att de olika delarna av livet bör hållas åtskilda. Det var ju ganska lätt att förstå att livet efter detta och hoppet om evig salighet borde hanteras i särskild ordning och inte blandas ihop med tröskandet eller byggandet av en eller annan gärdsgård. Däremot är det svårt att förstå att spelandet av handboll måste hanteras av andra människor, på andra tider, i andra lokaler, med andra rutiner än exempelvis samlandet av frimärken. Ändå är det precis så vi gör. Antalet sektorer i våra liv växer exponentiellt, från två till fyra, åtta, 16, 32, 64, 128 o s v. Vi är inte bara pappor och mammor, vi är konsulter också – och handbollsledare – och politiker – och släktingar – och grannar – och konsumenter – och, och, och, och så vidare.
Vi skapar en bild av livet som mest påminner om en tårta där varje tårbit är en alldeles egen liten värld och där antalet tårtbitar växer, växer och växer.

Vi var alldeles nyss på besök i Matfors, en liten ort i Sundsvalls kommun. I Matfors bor drygt 3.000 invånare och i samma Matfors finns 85 föreningar. Matfors är nog inte vare sig mer eller mindre tårtbitigt än någon annan del av Sverige utan ett ganska typiskt exempel. Till de 85 föreningarna kan man lägga ett hundratal små företag och en handfull offentliga organisationer. Var och en av dessa små tårtbitar har sin egen agenda, sina egna rutiner, sin egen ledning och förmodligen, i många fall, egna lokaler och egna kläder.

Till den här bilden kommer en övergripande diskussion som förstärker och fördjupar tårtbitssynen. TCO har varumärkesregistrerat begreppet ”Livspusslet”, d v s en föreställning om livet som handlar om att det består av en massa små bitar som man måste försöka få ihop. Hur kombinerar man pusselbiten ”pappa” med pusselbiten ”konsult”? Hur får man de två pusselbitarna att passa ihop med pusselbiten ”Skyddsombud”?
Således befinner vi oss plötsligt i ett samhälle som tycks bestå av en oändlig massa pusselbitar utan annat sammanhang än att de skall passas ihop i kanterna. Mina ansträngningar att få ihop det här pusslet blir allt svårare och så småningom omöjligt. Det beror på två mekanismer:

För det första:

Eftersom varje tårtbit har sin egen ledning, sin egen logik och sin egen agenda tenderar den att bli större, ambitiösare, mer krävande och mer omfattande för varje dag. Trots att det finns fler idrottsföreningar i Sverige än vad det någonsin funnits har varje förening för sig större ambitioner och större krav än vad de någonsin haft. Vi har större krav på oss i föräldrarollen, i rollen som medarbetare, i rollen som konsument och i roller som väljare än vad vi någonsin haft. Vore det en riktig tårta skulle bitarna bli mindre i samma takt som de blir fler men i stället blir de alltså fler och större.

För det andra:

Eftersom varje tårtbit, år ut och år in, kan utveckla sin egen kultur och sitt eget sätt att vara blir de allt mer olika varandra. De blir efterhand så olika att det är nästan omöjligt att passa ihop dem. Den ena tårtbiten bygger på strikt tidspassning, fasta rutiner, förutsägbarhet och struktur. Den andra tårtbiten utvecklar en rakt motsatt kultur med realtidsanpassning, flexibilitet och beredskap. De här två bitarna blir nästan omöjliga att passa ihop…
Vägen in i tårtbitssamhället var ganska enkel, logisk och rak. Vägen ut är lite krångligare. Några förespråkar att vi skall försöka backa tillbaka samma väg vi kom, d v s att sänka kraven, dra ner på takten, minska våra ambitioner och helt enkelt bli sämre på allt vi gör. Det är helt orimligt naturligtvis. Inom vilka områden skulle vi kunna tänka oss att medvetet bli sämre, mindre och otillräckligare? Föräldraskap? Skola? Sjukvård? Vägverkets satsningar på att minska trafikdöden? Så fort man försöker ”sänka kraven” upptäcker man att det får orimliga konsekvenser.

En mycket intressantare lösning bygger på att man helt gör sig av med alla bilder som bygger på detaljer, pusselbitar och tårtsektorer. Avspecialisering, avsektorisering och avsnuttifiering skulle tillåta oss helt andra lösningar och om detta återkommer vi!

Lämna en kommentar