Många organisationer är eller har genomgått någon form av sammanslagning. Några har blivit köpta av andra företag, några har köpt, andra har slagits samman som en följd av omorganisationer eller fusioner högre upp i hierarkin. Alla brottas med samma fråga:

Fusion CC BY aMused Creations
Fusion CC BY aMused Creations

Hur får man två tills nyligen självständiga komponenter att smälta samman till en ny?

Eller egentligen:

Varför får vi i stort sett aldrig ut de vinster och synergier som borde finnas i ett samgående?

I de allra flesta fall kommer vi därefter omedelbart in på resonemangen om människors tröghet, ovilja till teambyggande, strävan efter revir och allmänna omöjlighet. Det är trevligt, oavsett vilka vi är runt bordet når vi fort samstämmighet om dessa brister hos våra medmänniskor och –arbetare. Vi har alltså svarat på den andra frågan ovan. Däremot har vi ju inte kommit ett dugg närmare svaret på den första. Det är till och med på det viset att om människor verkligen är förändringsobenägna, revirbevakande och ointresserade av den stora bilden så finns det inget bra svar på den första frågan. Med det låter vi oss nöja, dricker lite mer kaffe och övergår sedan till att lösa krisen i Syrien eller frågan om klimathotet. Något som vi faktiskt förstår oss på.

Nu tänkte vi ta diskussionen till en annan nivå och fundera lite kring hur systemen är byggda och om det överhuvudtaget är realistiskt att ”slå ihop två enheter”. Först vill vi introducera tre tankemodeller. De går utmärkt att konkretisera hemma i det egna köket och experimentet är inte ens farligt. Please try this at home.

Den första modellen får illustreras av två iskuber, för tydlighetens skull har vi färgat den ena röd och den andra blå (karamellfärg gör att isen fortfarande går att använda i en drink). De två kuberna är två sjukhus i ett landsting, två avdelningar på ett företag eller två företag i en koncern. De skall slås samman. Det går inte. Det finns ingen som helst möjlighet att få de två att bli ett. Med lite fukt kan man få dem att sitta ihop längs en sida, det blir en dubbelt så stor kub men sammanslagna är de fortfarande inte.

Den andra modellen innebär att vi krossar iskuberna, var för sig. Vi får en liten hög med rött iskross och en liten hög med blått. Nu kan vi faktiskt blanda isen och få en större hög som ser lila ut på lite håll. När vi tittar närmare kan vi ändå konstatera att varje liten isbit fortfarande är antingen röd eller blå.

Den tredje modellen innebär att isen helt enkelt får smälta först. Vi har alltså en liten kopp med rött vatten och en liten kopp med blått. Blanda dem, rör om lite, och det kommer aldrig mer att finnas något rött eller blått, bara lila vatten.

De här tre experimenten är ju nästan naivt självklara. Vad händer om vi försöker överföra resonemanget till mänskliga grupper eller organisationer? Den stora skillnaden mellan iskuber, iskross och vatten är en skillnad i viskositet eller hur lätt de flyter. Termen är inte alldeles korrekt använd, fasta föremål flyter inte men det fungerar bra för det här resonemanget. Vi kommer också i det fortsatta resonemanget att förenkla en del fysikaliska begrepp bortom vad som är hederligt men syftet är gott och pedagogiken är i det här fallet viktigare än terminologin.

Vatten skvalpar i ett glas, iskross kan skvalpa om man skakar ordentligt och iskuber skvalpar inte alls. Du kan alltså bära iskuber på en bricka, iskross på en flat tallrik men för vatten krävs det ett glas om du inte skall spilla. Ju högre viskositet, desto trögare flyter materialet och desto svårare är det att blanda det. För att komma ytterligare lite närmare en vettig parallell kan det vara bra att fundera över vad viskositeten beror på.

Den första faktorn är ämnet i sig själv. Olja flyter trögare än vatten och beck flyter trögare än olja. Aceton däremot flyter mycket lättare än vatten, det har alltså lägre viskositet.

Den andra faktorn är temperaturen. Genom att tillföra energi, alltså höja temperaturen, sänker man viskositeten. Varm olja flyter lättare än kall olja osv. Vatten flyter lättare än slush och slush flyter lättare än is.
Vad är viskositetens motsvarighet i en organisation? Kan man tala om att en organisation är mer eller mindre lättflytande? Ja, det menar vi att man kan, och att man bör. Som så ofta innehåller vårt vardagsspråk många ledtrådar också för abstrakt tänkande. Sedan något årtionde tillbaka har vi talat om flödessamhället. Vi har fått ett ökande fokus på logistik, inte bara för fysiska transporter utan också för att förstå organisationers prestanda. Vi har blivit allt bättre på att förstå skillnaden mellan kunskap och lärande och vi har definitivt kommit att betrakta innovationsförmåga som den kanske allra viktigaste konkurrensfaktorn framöver. Gemensamt för alla de här företeelserna är att de använder beskriver världen i termer av rörelse och flöden i stället för stabila egenskaper och platser. Till och med när vi försöker ersätta ordet ”organisation” med ”organisering” är det en övergång från stabilitet till volatilitet, från fast till flytande.

Vi kommer så småningom tillbaka till fusioner och sammanslagningar men även dessförutan är det alltså rimligt att tro att organisationer, föreningar och företag måste fundera över sin viskositet. Om samhället vi verkar i börjar beskriva sig själv som mer flytande än fast måste rimligen de flesta aktörer i det samhället också bli något mera flytande, få något lägre viskositet. Hur mäter man det? I fysiken finns mer eller mindre komplicerade mätinstrument men det enklaste är naturligtvis att skaka flaskan. Så länge behållaren står alldeles stilla är det nämligen svårt att avgöra om den är fylld med is eller med vatten. Om vi däremot skakar den aldrig så lite så blir det uppenbart. Vi ser att vätskan flyttar på sig medan isen inte gör det. För att tydliggöra experimentet ännu mer kan vi fotografera den skakande flaskan två gånger med en sekunds mellanrum. Ju mer lättflytande vätskan är, desto större kommer skillnaden mellan de två fotografierna att vara. Kan man skaka en organisation? Nej, kanske inte men som tur är lever vi i en föränderlig värld. Det betyder att alla flaskor skakar oavsett om vi vill det eller inte. Alla organisationer befinner sig på en plats som rör sig. Det betyder också att vi kan ta två ”fotografier” med lite tid emellan och sedan avgöra organisationens viskositet. Det spelar inte så stor roll om vi ”fotograferar” kundregistret, lagret, personalförteckningen eller kontorsmöblemanget. Vi kommer att få olika stor skillnad på bilderna i olika organisationer – även om tiden mellan dem är densamma.

Vad betyder då det här för den som vill skapa en organisation av två tidigare? Den viktigaste reflektionen är att även om de två är väldigt lika så kommer det att misslyckas om de har hög viskositet, alltså om de är väldigt ”trögflytande” eller rent av stela. Två lättflytande eller flyktiga organisationer kan lätt fusioneras och om den ena av de två är lite trög så blir det väldigt mycket mer framgångsrikt om den andra är desto flyktigare.

Nästa reflektion är att en organisation kanske kan vitaliseras, eller rent av agiteras, om man tillför energi. Genom att sätta sprätt på enheterna, avdelningarna eller företagen redan innan man försöker sig på någon form av samgående kan nog vara ett klokt drag.

Den tredje reflektionen är att en organisations flyktighet förmodligen bara är ett annat sätt att beskriva dess innovationsgrad. Innovation, lättrörlighet och brist på stela strukturer är naturligtvis tre egenskaper som är varandras siamesiska trillingar. Liksom tradition, stabilitet och institution är siamesiska trillingar i andra hörnet.

Nästa gång du deltar i diskussioner om sammanslagningar, fusioner eller kanske bara djupa samverkansformer så kan det väl vara fruktbart att fundera på om det är två isbitar, två skålar med slush, två glas med vatten eller rent av två ångmoln som skall blandas? Och är det möjligt att förvandla isen till slush, slushen till vatten eller vattnet till ånga innan själva fusionen?

Lämna en kommentar