Tidigare publicerad i Gränsbrytning men lika aktuell och läsvärd för det.

Fredspriset till Alfred Nobels minne har, i år igen, väckt bestörtning och krav på priskommitténs omedelbara decapitation med efterföljande uppläggning på fat. Den reaktionen har vi sett, och kommer vi att få se, varje gång fredspriset går till någon med verklig makt. Det enda sättet att undvika kontroverser är att dela ut priset till en enskild aktivist eller ideell organisation utan egentlig förmåga att påverka, eller i alla fall någon vars förmåga att påverka är så svag att alla andra kan betrakta ansträngningen som mer behjärtansvärd än hotande. Så måste det vara och det föranleder knappast en artikel. Att EU-förespråkare applåderar valet av pristagare och att EU-motståndare står för de kritiska rösterna är inte heller ägnat att förvåna. Det är också ungefär lika förutsägbart som att fotbollssupportrar har olika uppfattning om vem som rätteligen borde få Svenska Fotbollsförbundets utmärkelse ”bästa klubb” (det finns nog ingen sådan utmärkelse men om det funnes….).

Det som i stället kan vara värt att fundera över är vilken effekt på freden EU haft och i vilken mån organisationen kan sägas uppfylla Alfred Nobels kriterier för ett pris, nämligen att pristagaren skall vara den som har verkat mest eller best för folkens förbrödrande och afskaffande eller minskning af stående arméer samt bildande och spridande af fredskongresser

För att närma oss den frågan måste vi fjärma oss från vår nuvarande föreställning om Europa och om vad unionen ägnar sig åt. Framför allt måste vi ta oss ur den bubbla av självklarhet som omger oss. Det är nämligen en mycket ovanlig, men som det verkar, mycket robust bubbla. Gör tankeexperimentet att du har en gigantisk passare. Låt radien vara 1.500 kilometer, placera spetsen i lite lagom mjuk jord så att den inte flyttar sig och dra sedan, på passarvis, en cirkel. Denna cirkel kommer att omfatta 7 miljoner kvadratkilometer eller en yta i det närmaste lika stor som USA.

Försök sedan hitta en plats på jordklotet där du kan placera passarspetsen och som är sådan att alla människor som finns i cirkeln, varje morgon, år ut och år in, vaknar i en värld där de och deras familjer betraktar fred som ett fullständigt självklart fundament i vardagslivet och där militära förband i huvudsak är en bekymmersam budgetpost eller välkommen hjälp vid översvämningar.

Det finns tre typer av placeringar

Den första är om du sätter passaren på en plats där nästan inga människor bor. Arktis, Antarktis och mitt i världshaven. Det är inte särskilt spännande och nästan självklart.

Den andra är om du sätter passaren mitt i ett av de verkligt stora länderna på världskartan. Mitt i USA, mitt i Kanada, Kina, Ryssland eller i Australien. Det är inte heller särskilt spännande.

Den tredje möjligheten är fascinerande. Det finns en plats, och bara en plats, där cirkeln skulle innefatta uppemot en halv miljard människor, innefatta många olika nationer, tusentals mil av nationsgränser och ändå uppfylla kriterierna. Denna enda plats är mitt i Europa. Vi, som bor innanför den här passarens räckvidd tenderar nog att glömma detta fullständigt unika faktum.

Nå, kanske är det så att vi haft turen att födas i ett område där fred liksom varit ett naturligt tillstånd. Kanske är vår del av världen så rik på naturresurser att vi aldrig råkat i luven på varandra, eller också är vi av arv och ohejdad  vana så flegmatiska, eller rent av vänliga, att vi till skillnad från resten av världen finner det naturligt att bilägga konflikter över ett middagsbord? Nej, det tycks inte vara så. Europas historia, även i relativ närtid, är en historia som är minst lika blodig, krigisk och eländig som någon annan kontinents. Under åren 1800 – 1950 lyckades vi med konststycket att nästan slå ihjäl varandra inte mindre än tre gånger. Napoleonkrigen, första världskriget och andra världskriget innebar ett oräkneligt antal miljoner döda och ett fullständigt obegripligt antal miljoner människor vars liv låg i ruiner.

Vi har alltså inte, såvitt man kan se, några naturliga egenskaper som skulle skydda oss från krig och konflikter, tvärtom verkar vi ha haft ett synnerligen gott öga till militär konfliktlösning – och dessutom en rejäl förmåga att få våra konflikter att bli i det närmaste världsomspännande.

Det är i denna kontext man måste se den Europeiska kol- och stålgemenskapen. Utifrån föreställningen om att kol och stål är de viktigaste komponenterna för vapentillverkning och utifrån den erfarenhet man hade av två världskrig beslöt sig sex länder, med Frankrike och Tyskland som de stora aktörerna, för att ställa produktionen av stål och kol under gemensam kontroll. Gemenskapens syfte var alltså inte i första hand frihandel, inte ursprungligen valutaharmonisering, inte ens avskaffandet av gränskontroller utan väldigt specifikt – kontrollera den resurs i Europa som med störst sannolikhet annars kommer att vara orsaken till ett nytt världskrig.

Det finns ingen kontrafaktiskt historia. Vi vet inte om gemenskapen faktiskt avstyrde nya krig eller om vi haft fred i vilket fall som helst. Det är tyvärr (eller inte) sant om alla fredsskapande projekt. Däremot vet vi att det man eftersträvade faktiskt hände. I skuggan av grekiska finanskriser, snusbataljer, Schengenavtal och hårdnande yttre gränser ligger själva poängen fortfarande kvar. Europa, och i det här avseendet måste vi då begränsa begreppet till att innefatta EU, blev ett område helt i avsaknad av militära konflikter, nästan i avsaknad av rustade och beväpnade gränskontroller och ett område där inte ens aldrig så allvarliga meningsmotsättningar eldas under med lite vapenskrammel. Någon hävdar att det beror på att EU ”exporterat” sitt krigande och att vi alltså låter människor utanför EU betala för den fred vi njuter av på insidan. Det är säkert sant i viss utsträckning men även det argumentet klingar ju lite svagt när man ställer det i historisk belysning. Den export av krig och elände som utgick ifrån Europa under framförallt det andra världskriget har självklart ingen motsvarighet under de sista sextio åren. Man kan med rätta vara kritisk mot Europas stängda gränser om man sitter i Marocko eller Algeriet men det är fortfarande en förbättring jämfört med de år då Rommel och Montgomery betraktade stora delar av Nordafrika som lämplig terräng för europeisk pansarkrigföring.

Att processen, som började med att försöka förhindra ett tredje världskrig, så småningom, oundvikligen, leder till upplösta gränser och gigantiska finansiella omställningsproblem är en annan historia. Den kanske inte berättigar till Nobelpris i vare sig ekonomi eller litteratur – men det pris som EU nu fått måste nog ändå betraktas som välförtjänt.

5 kommentarer till Om gränser och fredspris*

  1. Hej Troed
    Grattis till en välskriven och bra artikel. Jag skickar den vidare till mina söner, som just nu är i åldern ”det är tråkigt med fred, och roligare med battlezone2″ . Alternativet att vistas i ett verkligt krig, går de förhoppningsvis miste om. Och fortsätter ta vara på möjligheten att gå till skolan utan att bli skjuten.

    Svara

  2. Bra artikel,
    Stämmer väl med min uppfattning. Viktigt att gång-på-gång upplysa och informera om EU:s historiska bakgrund. Detta är speciellt viktigt till de som endast talar om m ett misslyckande med maktförskjutning, böjda gurkor eller havererad valuta som argument till varför man vill skrota EU eller varför vi inte skall vara med etc. Lättköpta argument, men man missar helt bakgrunden och det ursprungliga syftet. Därmed är riskerna med ett uppdelat eller uppbrutet EU något som vi måste fundera på och beakta när frågan med dess vara eller inte vara diskuteras lättvindigt.
    LARS

    Svara

  3. Väl argumenterar, tycker jag. Jag tycker också det är viktigt att hålla isär frågan om ekonomi- och valutasamarbetet från fredsprojektet – något som jag tycker allt för få gör, inte minst EU-ledarna själva.

    Däremot skulle jag önska en större problematisering av vad ”fred” innebär idag, jämfört med på Nobels tid. Är det bara frånvaro av traditionell krigföring, ja då har EU lyckats rätt väl, åtminstone inom sina egna gränser. Men om fred och förbrödring mellan folk är något vidare, så tycker jag nog att dagens problem i EU är relevanta, liksom EUs oförmåga att ta ställning i krig på Balkan, Irak, Afghanistan, Libyen, Syrien, m.m.

    Att de fd kolonierna åtminstone har det bättre än förr – det är säkert sant, men är väl knappast grund för priset.

    Svara

  4. Välformulerat, gav mig nya tankar om fredspriset. Och om makt och ickemakt!

    Svara

  5. Hej, läste din artikel med stort intresse. Även jag irriteras lite av den bristande insikt som råder allmänt i Sverige om EU som ett fredsprojekt på barkgrund av Europas turbulenta historia. Jag anser att EU mycket väl är lämpat för att få fredspriset i år och skrev nyligen en artikel om detta. Den finns här: http://goo.gl/4DedF

    /Göran Hansson, Eslövs kommun

    Svara

Lämna en kommentar