De senaste åren har allt mer av den allmänna debatten handlat om orters, städers och regioners utveckling och tillväxt. Från landsbygdsutveckling i västra Västerbotten till storstadsexpansion i Stockholm. Gemensamt för alla frågeställningarna är att det på något sätt handlar om att få syn på, och utveckla, de faktorer som gör en plats konkurrenskraftig, eller som vi säger, kompetent.

Som ofta försöker vi placera in även den här frågan i en större förklaringsmodell. Kommunala arenabyggen i all ära men det finns säkert mer övergripande mönster bakom varför vissa platser klarar sig bättre än andra. Vi tror ju dessutom alltid att det finns paralleller mellan olika nivåer i ett system som tyvärr inte syns när man nöjer sig med att använda ett perspektiv i taget. För vår förståelse av geografiska platser börjar vi, som så ofta, med en historisk resa. I en värld där det är ont om energi, d v s Sverige innan elström och förbränningsmotor, blir självklart tillgång på kraft en förklarande faktor. Umeå och Hallstahammar, Avesta och Laholm kan förklaras med det rinnande vattnet. Stockholm och Göteborg är på samma sätt begripliga om man föreställer sig att Göta Älv och Mälaren är två vattendrag som tillåter oss transporter med mindre energiförbrukning än om vi skulle försöka släpa gods och folk över land. Det är inte så märkligt.
Mer spännande är att konstatera att i en värld som inte kan transportera energi blir det ekonomiskt fördelaktigt att befolkningen är utspridd över stora ytor. En handfull människor vid varje litet vattenfall är ett mycket bättre resursutnyttjande än stora befolkningskoncentrationer. Den enkla regeln lyder: ”Ju fler människor på samma plats, desto färre kilowattimmar per person”.
Så småningom lär vi oss att både förädla och transportera energi vilket betyder att receptet på framgångsrika orter radikalt förändras. Billig tillgång på hur mycket energi som helst, var som helst, gör att vi plötsligt kan bo i stort sett hur vi vill – ur energiperspektivet. Det faktum att vi kan bo i städer förklarar dock inte varför vi skulle vilja bo i städer. För det språnget krävs att vi funderar på nästa lager i kompetenstrappan. Efter energi kommer kunskap. Kunskap beter sig inte alls på samma sätt som kilowattimmar, tvärtom. Kunskap gynnas av stora befolkningskoncentrationer. Vare sig det är bildningsförbunden, universiteten eller de stora biblioteken som får manifestera kunskapsresursen så betyder det att ju fler människor som bor på samma ställe, ju större kunskapsresurser kan vi skaffa oss – också per person! Den enkla regeln lyder: ”Ju fler människor på samma plats, desto mer kunskap per person”.
Alltså gäller att innan ångmaskinen är det dumt att flytta till ett ställe där det redan bor många andra. Efter ångmaskinen bör man absolut flytta till ett ställe där många redan bor.
Nu förklaras Uppsala och Lund, Linköping och Karlstad. Högskolan är det nya vattenfallet – med den skillnaden att medan kilowattimmar inte kan förbrukas två gånger så är kunskap möjlig att mångfaldiga nästan oändligt många gånger. Att värma upp människor i en bastu kostar dubbelt så mycket om de är dubbelt så många. Att lära en föreläsningspublik beräkna kvadratrötter kostar däremot nästan lika lite oavsett om de är tio eller hundra i lokalen.
Nu, år 2012, börjar vi gradvis, och i olika takt, inse att kunskapstillgång inte längre ensamt skapar några fördelar – lika lite som energitillgång gjort det på över hundra år. I stället är vår förmåga att hävda oss beroende av vår förmåga att interagera med vår omgivning. Vare sig omgivningen är vår marknad eller det är vår miljö och jorden som helhet kommer vi till samma resultat; kunskapsförsprång är inte längre tillnärmelsevis så viktigt som att vara kompatibel med, och i samspel med, sin omvärld. Alltså kan framgång antas vara beroende av, inte vattenfall, inte högskola utan antalet aktiva, dubbelriktade och informationsbärande relationer.
Det finns också, hur märkligt det än kan låta, ett nyckeltal för livskraftiga och konkurrenskraftiga orter. Läs noga: Om du befinner dig i ett sammanhang där det varje dag sker en miljon unika möten har du ditt på det torra. Annars befinner du dig på en plats som mer eller mindre snabbt går kräftgång.
Vad betyder det? Det enklaste exemplet är en tätort på ca 100.000 invånare. Om vi antar att var och en av dessa träffar i snitt tio olika personer per dag blir antalet unika möten en miljon per dygn. Då är orten kompetent, d v s både bruttoortsprodukten och livskvaliteten är i stigande. Under det är det mycket mer problematiskt. Det här betyder alls inte att en medelstor kommun i Sverige är dödsdömd. Däremot måste man leta efter det större sammanhang man vill och måste ingå i för att vara en del av en miljon möten per dygn. Det är nu vi kommer till vår clou. För första gången är alltså tillväxt verkligen en fråga om det egna agerandet. I energisamhället avgjorde landskapet att Halmstad skulle bli en större och mer välmående ort än Kvibille. I kunskapssamhället avgjorde den existerande domkyrkan och universitetet att Lund skulle bli en större och mer välmående ort än Eslöv.
I förståelsesamhället finns det faktiskt inte några av naturen eller förutsättningarna givna fördelar. Hultsfred och Sölvesborg kan bestämma sig för att bli delar av en miljon rockmöten. Lund och Geneve kan bestämma sig för att bli delar av en miljon fysikermöten. Tällberg blir platsen för en miljon hållbarhetsmöten och Rovaniemi blir platsen för en miljon önskelistor…
Gemensamt för alla de här exemplen är att det faktiskt inte fanns några faktiska fördelar på orten. Varken geografi eller demografi kan förklara de här framgångarna utan de bygger helt på att man bygger – eller underhåller – en uppfattning hos omgivningen. Det egna agerandet är viktigare än de egna förutsättningarna och det är ingen överdrift att säga att vi gått från objektiva konkurrensfördelar till subjektiva dito.
Låt oss flytta fokus lite. I vården har man i drygt femton år jobbat med att subjektifiera patienten. Man har insett att nästa steg i arbetet mot välbefinnande är att människor själv bidrar till, eller rent av tar ansvar för, sitt tillfrisknande. I skolan talar man för första gången på allvar om entreprenöriellt lärande och en syn på eleverna som subjekt – inte objekt för skolans ansträngningar. Anställda förväntas ta ansvar för sin egen försörjning och sin egen omvärldsbevakning och bankkunder skall välja bank och göra en allt större del av administrationen själv.
Västvärlden går således mot en allt större subjektifiering, oavsett nivå! I detta ligger att fördelar och nackdelar, försprång och motgångar, allt oftare är konsekvensen av en rad subjektiva bedömningar – inte av objektiva kvaliteter.
Slutsatsen är att orter, regioner, städer och byar måste bli aktörer och subjekt – på samma sätt som invånarna på dessa platser. Det betyder tyvärr att precis som enskilda människor tvingats att göra en massa val under de senaste två årtiondena kommer städer och kommuner att tvingats till detsamma. Precis som det känns plågsamt för en förälder att tvingas välja en skola – och därmed välja bort en annan – blir det plågsamt för en ort eller region att välja en riktning – och välja bort en annan.
För de människor, orter och regioner som redan ingår i ett kluster med en miljon möten per dag är det här inget problem. För alla andra börjar det bli bråttom att koppla upp sig…
Camilla Hending och Troed Troedson
Lämna en kommentar