Om ett problem beskrivs som byggnadstekniskt blir det rimligt att söka en byggnadsteknisk lösning. Ett socialt problem leder tankarna mot sociala lösningar och medicinska problem bearbetas av en läkare. 

Självklart finns det undantag. Ibland, om än ganska sällan, når man längre genom att försöka lösa sociala problemställningar med stadsplanering, byggnadstekniska bekymmer med pedagogiska metoder eller rent av psykologiska problem med medicin.
Oftast är det inte alltså inte så. Själva undertexten i meningen ”detta är ett ekonomiskt problem” är ”denna fråga bör lösas med ekonomi” eller enklare ”vi måste antingen spara eller skaffa mer pengar”.  Definitionen av problemet pekar ut i vilken riktning vi skall söka en lösning.
Dessutom kan man ganska enkelt avgöra om den som talar vill ta hand om problemet eller inte. När en läkare säger – med emfas – ”detta är ett medicinskt problem” menar han/hon oftast ”så det skall inte kvackare lägga sig i, det är mitt”. Säger däremot en socionom – med samma emfas – ”detta är ett medicinskt problem” menar han/hon oftast ”så det tänker inte jag lägga mig i”. Med den här funderingen i bakhuvudet blir det spännande att läsa dagstidningarna. Vad betyder det till exempel när någon säger ”jämställdhet mellan könen är ett strukturellt problem” eller ”orättvisorna på arbetsmarknaden är ett strukturellt problem”? Min första slutsats är att utsagan betyder ”vi måste leta efter strukturella lösningar”.
Strukturella lösningar handlar rimligen om organisation, styrsystem och arbetsmetoder. Detta är en märklig, om än förståelig, inställning. Just de här två exemplen förtjänar väl ett bättre öde. Om jag tycker att vi handlar orättvist är det, i min föreställningsvärld, mer framgångsrikt att beskriva det som ett kulturellt problem än som ett strukturellt. Låt mig utveckla resonemanget.
Det är svårt att hitta lösningar över organisationsgränser
Om det är ett strukturellt problem söker vi en strukturell lösning. En sådan är att försöka slå ihop två organisationer eller två geografiska områden. Vi säger alltså ”eftersom vi misstänker att människorna i våra organisationer prioriterar sin egen enhet framför resultaten skall vi göra en organisation där deras usla helhetssyn inte spelar någon roll längre”.
Om det i stället är ett problem som har med kultur att göra söker vi en lösning i den riktningen. Vi måste se till att våra medarbetare delar de prioriteringar vi antar ligger bakom hela verksamheten.
Min andra slutsats är att om den som säger att något är ett strukturellt problem inte är professionell inom områdena organisation, styrsystem och arbetsmetoder så betyder det att ”någon annan borde ta hand om det här för det är inte mitt personliga bekymmer”.
Min tredje slutsats är att om den som säger att något är ett strukturellt problem faktiskt tillhör den lilla minoritet som arbetar med just strukturförändring så betyder det ”håll fingrarna borta, det här är mitt bord.”
Alla tre slutsatserna talar för att vi borde byta perspektiv och – om du så vill – paradigm.
Jämställdhetsfrågor, integrationsfrågor, rättvisefrågor, försörjningsfrågor och många andra är inte strukturella – de är kulturella. Oavsett om det är den grekiska krisen eller det faktum att flickor i för liten utsträckning blir forskare. Eftersom kultur är all mänsklig utveckling som inte är biologisk så skulle det tankesättet ge oss möjlighet att leta efter mer spännande lösningar och det skulle dessutom tvinga var och en av oss att säga ”det är mitt problem”.
Lämna en kommentar