På samma sätt en löpning är något man gör så länge man springer eller en viskning finns så länge man viskar.

Runner CC BY João Lavinha
Runner CC BY João Lavinha

Ordet värdering är naturligtvis härlett från verbet ”värdera” på samma sätt som löpning kommer av löpa och viskning kommer av viska. Den första iakttagelsen vi gör är att i stort sett alla ”ing-ord” beskriver något väldigt tillfälligt. En viskning finns så länge man viskar men knappast efteråt. En löpning existerar så länge någon springer men om någon påstår att hon har kvar sina gamla löpningar från förra fotbollsmatchen så blir det inte så lite märkligt. Trots att orden löpning, viskning, matlagning och hyllning är substantiv så beskriver de alltså något som görs – medan det görs. Man gör en löpning, hör en viskning och framför en hyllning. Däremot har man knappast vare sig löpningar, viskningar eller hyllningar.

Med värdering har det utvecklats ett språkbruk som faktiskt är något helt annat. Många av våra kunder – och vi själv tills alldeles nyss – säger att ”vi har värderingar”. Ordet värdering har kommit att stå för ett självständigt och tidlöst innehåll, inte något som görs i stunden. Således kan man skriva upp sina värderingar på hemsidan, man kan implementera organisationens värderingar och man kan yvas över att företagets beteende harmonierar med kundernas värderingar. Med det språkbruket blir det också rimligt att tala om långsiktigt stabila värderingar eller värderingar som inte förändras trots lite motstånd i omvärlden.

Det finns en glidande skala mellan dessa två ytterligheter.

En löpning ”försvinner” i samma stund som löparen slutat springa.

En fastighetsvärdering däremot kan betraktas som ett fristående innehåll som finns kvar även efter det att man genomfört själva besiktningen. Det är ändå klart att den är en färskvara och att den snabbt förlorar sitt värde.

Organisationens – eller individens – värderingar slutligen betraktas i det närmaste som konstanter där det, lustigt nog, är önskvärt och beundransvärt med värderingar som lever kvar långt efter det att själva värderandet gjorts.

Vi tror det finns mycket att vinna på att släppa det här sista synsättet. Tänk om en individs, eller en organisations, värderingar är något som görs momentant, d v s en ny uppskattning av situationen och en ny beräkning och prioritering vid varje enskilt tillfälle? I så fall blir en ”värdering” något som händer i stunden precis som en löpning i fotboll eller en viskning i klassrummet. En kompetent medarbetare är i så fall inte en person som har bra värderingar utan en som gör bra värderingar!

Vilka grundförutsättningar behöver en människa för att göra bra värderingar? Egentligen två, oavsett vad som skall värderas.

För det första krävs stor förmåga att ta in företeelser, egenskaper och omvärld. Helt enkelt perception. Att göra en värdering utan att i grunden se och förstå den situation, och de alternativ, som skall värderas är enfaldigt och inkompetent. Det blir direkt komiskt om man tänker sig en fotbollsspelare som ”har sina grundläggande löpningar” och som sedan pinnar på längs vänsterkanten oavsett om spelet pågår där eller inte.

För det andra krävs en värdegrund eller en värderingsgrund. Värderingsgrunden är de prioriteringar, algoritmer och mekanismer som hjälper mig att fatta beslut i en viss given situation. Efter att ha tagit in så mycket som möjligt av med- och motspelares positioner och ambitioner bestämmer sig fotbollsspelaren för att en viss löpning är det som ger bäst resultat. Olika spelare kan mycket väl komma till olika slutsats i samma situation. De som kommer till ungefär samma beslut kan sägas ha liknande värderingsgrunder. På samma sätt är det med värderingar. De av oss som, i likartade situationer, kommer till likartade slutsatser kan sägas ha gemensam värderingsgrund. Själva värderingen är däremot helt unik för just det tillfälle då den görs. Precis som löpningen i fotbollsmatchen. Allt eftersom vi blir mer erfarna och lär oss att tolka situationer och vårt eget beteende förändras vår värderingsgrund och de slutsatser som verkade rimliga för oss förra året bör kännas lite simpla och förhastade nästa år. Vi utvecklar vår värderingsgrund och gör därmed andra värderingar! Några komponenter i vår värderingsgrund är förmodligen relativt stabila medan andra är lättflyktiga och föränderliga. Våra barns väl och ve är ett exempel på en stabil byggsten i vår värderingsgrund, synen på djurrätt och köttätande är en betydligt mer lättrörlig beståndsdel.

Alltså slutar vår första iakttagelse med slutsatsen: Värderingar är något man gör ständigt. Om mina värderingar ger samma resultat i år som för tio år sedan betyder det antingen att världen stått totalt stilla eller, troligare, att jag inte lärt mig någonting alls under den tiden.

Vår andra iakttagelse handlar om värderingsgrunden i sig själv. Vi tänker oss ofta den som en hierarki där några saker är viktigare än andra. Man skulle alltså, tänkte vi, kunna göra en stege eller en kortlek där alla värderingsgrunderna var sorterade i prioritetsordning. Klimatfrågan är viktigare än barnens skolgång som i sin tur är viktigare än ridskoleövningarna som i sin tur är viktigare än utseendet på ett par jeans. Den här synen bygger på att vi är duktiga på att ordna saker. Alfabetisk ordning, viktordning eller kronologisk ordning. Bara det går att sortera från först till sist så blir världen begriplig och hanterbar. Det finns andra modeller dock…

Tänk dig spelet ”Sten, sax, påse”. Det består av en rad värderingar och det finns en värderingsgrund i botten. Den grunden säger att stenen vinner över saxen, saxen vinner över påsen och – mycket irriterande och själva grunden för spelet – påsen vinner över stenen. Det finns alltså inte ett entydigt upp och ner, inte ett viktigast och oviktigast. Trots det har varje situation ett givet utfall (under förutsättning att vi har samma värderingsgrund). I spelet finns det bara sex olika situationer och värderingsgrunden är enkel. Tänk dig ett spel med miljoner olika situationer men utifrån samma grundidé. Vissa saker är viktigare än vissa andra saker men det finns inte något absolut upp eller ner, inte något absolut viktigast och något absolut oviktigast. Då får vi ett komplext spel som liknar de situationer organisationens eller individens värderingsgrund skall hantera – och hanterar – i verkligheten.

Alltså slutar vår andra iakttagelse med slutsatsen: Vår värderingsgrund är inte en skala som talar om vad som är viktigast för oss och vad som är oviktigt. Vår värderingsgrund är i stället en komplicerad uppsättning villkor som talar om vilket alternativ vi föredrar i en viss given situation utan att för den skull behöva rangordna alla tänkbara faktorer från lättast till tyngst. Konsekvensen av en sådan värderingsgrund leder ofta till att A är viktigare än B, B är viktigare än C och C är viktigare än A. Det är inte ologiskt eller inkonsekvent. Däremot är det ett tecken på att värderingsgrunden är något annat än en simpel rangordning.

Lämna en kommentar