Dubbelexamina från högskolan, kompetensutveckling på jobbet och påbyggnadskurser i det oändliga. Vi har blivit så kompetenta att vi kanske har kommit till vägs ände?

Mug project: 25 M Yashna
Mug project: 25 M Yashna

Vi har i alla tider delat upp kompetenser i praktiska och teoretiska färdigheter. En praktiker är en person som hanterar och förädlar sin materiella omvärld. Den som i huvudsak hanterar och förädlar immateriella resurser kallas för teoretiker

På samma sätt brukar vi säga att man ”jobbar med händerna” eller ”jobbar med huvudet”. Förr var världen enkel att förstå. En snickare var en snickare och en ingenjör en ingenjör. Det fanns tydliga skillnader.

Nu lever vi i en tid där den här skillnaden inte längre är så tydlig. Orsaken är framförallt tillgång till information. Den tekniska utvecklingen har bidragit men även andra faktorer har påverkat; mobilitet, transparens och kunskapsinflation.

De flesta av oss föddes innan det här skiftet. Vi har vuxit upp i en strukturerad tid där det enkelt gick att skilja ett yrke från ett annat. Men vi har också blivit matade med att skilja på jobb och fritid, vara lärare eller elev, spela gitarr eller piano, vara konsult eller mamma. Vi har helt enkelt delat upp vår värld i olika delar.

Också i företaget eller organisationen gällde samma indelning. Så länge vi tillverkade varor, eller lågt kvalificerade tjänster, var det både möjligt och önskvärt att bibehålla distinkta gränser. Utveckling och produktion låg långt ifrån varandra eftersom det var ett effektivt sätt att producera på. Platsen, rollen och tiden var åtskilda.

Alltså kunde en teoretiker på kontoret utveckla produkten som sedan tillverkades av praktikern i fabriken.

Med ökande informationsmängder kommer ökande krav på förmåga att hantera information i realtid. Det gör alla distinktioner mellan teoretiska och praktiska yrken svårare och så småningom mer eller mindre meningslös. Trots detta uppenbara faktum delar vi fortfarande in både utbildningsinstitutioner, fackliga organisationer och vardagsspråket utifrån föreställningen om att det finns praktik och teori och att dessa två sektorer normalt hanteras av olika personer.

När komplexiteten ökar kommer produktions- och produktutvecklingen mycket närmare produktionen och produkten. Den kommer att utvecklas och produceras samtidigt som den levereras. Då blir det orimligt att göra en arbetsdelning efter principen teoretikern tänker och praktikern gör. Antingen måste teoretikern finna sig i att själv och omedelbart omsätta sin teori i handling eller också måste praktikern finna sig i att skaffa sig så mycket teoretiska färdigheter att hen kan konstruera produkten samtidigt som den levereras. De flesta av oss kommer att mötas i mitten.

Från och med då är det egentligen bara av historiskt intresse att fordonsteknikern uppstod ur ett praktiskt yrke medan medicinteknikern kom från den teoretiska sidan. Nu har de sedan länge mötts halvvägs. Kvar, utan större möjlighet att försörja sig, blir de som fortfarande tror att det finns renodlat teoretiska respektive praktiska yrken.

En annan anledning till upplösande av gränser, av strukturer, har att göra med volymer.  Vad som helst som det finns lite av är det klokt att sortera i förväg. Finns det däremot mycket måste man söka när det behövs.

Tidigare sorterade vi in information i mappar på vår egen dator. Det var ett effektivt sätt att hitta dokument och information för den som döpt mapparna. Eftersom mängden information numera är gigantisk är det snabbaste sättet att hitta i röran att fritextsöka, inte att döpa dokumentet till något jättesmart som bara jag förstår och placera det i en struktur som jag tyckte var begriplig när jag gjorde den. Fördelen med att söka i stället för att sortera är att sökandet i sig själv innebär att systemet kan lära sig. Google är ett bra exempel på det, de föreslår innan jag själv har skrivit mina sökord vad andra har sökt efter som liknar det jag vill söka efter.

Trots att vi vet det här har vi problem med att applicera det på världen utanför internet. Unionen föreslog i våras införandet av att införa en policy om hur arbetstagare skulle hantera jobbmail utanför arbetstid. Deras intentioner är säkert goda, att minska stressen som det innebär att mail kommer 24 timmar om dygnet. Men lösningen är inte att återgå till en tydlig gräns mellan arbetstid och fritid utan att hjälpa var och en att hantera att mailen faktiskt kommer hela tiden. Inte sortera i förväg utan värdera i realtid.

Om vi överför det här resonemanget, alltså gränsupplösningen, på frågan om kompetens så kan vi föreställa oss att allt som krävs i ett visst yrke finns i en mugg. Innehållet i muggen är delat i två skikt, en teoretisk och en praktisk del. Tidigare bestod de flesta muggar av mestadels praktiska färdigheter medan de teoretiska var avsevärt mindre. Några få muggar var fulla med teori och kraven på faktiska färdigheter var i det närmaste noll.

Nu flyttas gränsen i båda muggtyperna och efterhand består de flesta muggarna av en större del teoretisk och en mindre del praktisk kompetens.

Ett exempel på den övervägande praktiska muggen är en rörläggare. Yrket innehöll till stor del praktiska färdigheter och en liten del teori. När gränserna flyttas minskas kraven på praktiskt kunnande, en klämkoppling är lättare att göra en än lödning. Jag behöver inte stor erfarenhet av rörmontage för att kunna koppla rör utan att de läcker. Å andra sidan har kraven på energikunnande, flödesberäkningar och kalkylering ökat.

Exempel på den övervägande teoretiska muggen kan vara en ekonom. Hens färdigheter bestod i stor utsträckning av matematikkunskaper. En växande del av denna professionalism finns nu i kalkylprogram och simuleringsverktyg. Avkastningen på en investering räknas automatiskt ut av programmet utan att hen behöver kunna formeln. Hen behöver alltså inte ingående teoretiska kunskaper om matematik längre. Däremot behöver hen applicera i, och ta intryck från, en praktisk värld som hens företrädare ofta kunde bortse ifrån.

Ekonomen kommer säkert fortfarande att tycka att hon har ett teoretiskt yrke medan rörläggaren bär med sig sitt praktiska. Men vid närmare påseende är de mer lika varandra än någonsin.

Vad som händer är att gränsen mellan teori och praktik, gränsen mellan de två skikten i våra muggar, helt löses upp och vår kompetens kan närmast beskrivas som Teorik. En sammanblandning. Precis som ett glas som från början innehåller både blå och gul is men där färgerna är tydliga var och en för sig. När det smälter blandas färgerna och vi får en grön drink.

Inte bara gränsen mellan praktik och teori i enskilda yrken suddas ut utan det gör också också gränsen mellan yrket och omvärlden. Nu blir också själva muggen transparent, genomsläpplig och inte lika avgränsande.  Ekonomen kan nu ansluta rör med en klämkoppling och rörläggaren kan göra en offert i ett Excelprogram.

Det här får en del obehagliga konsekvenser. Både ekonomen och rörläggaren har varit vana vid att skyddas från konkurrens genom sitt ovanliga och överlägsna kunnande – teoretiskt eller praktiskt.

Nu utsätts båda för en rejäl kalldusch – liksom läkaren, läraren, politikern, snickaren och fotbollstränaren. De upptäcker plötsligt att världen utanför kan konkurrera på ett sätt som var helt orimligt bara för några år sedan.

Taxikunden som med telefonens GPS i handen fullständigt gör bort taxichauffören är lika obehaglig som kunden i byggvaruhuset som just sett den arge snickaren förklara varför man inte skall använda den produkt handlaren försöker prångla ut. Patienten hos doktorn och väljaren hos politikern är andra som visar att kunskapsmonopolen har brustit.

Kunskapen finns således i större utsträckning utanför, i verktyget, i produkten, i tjänsten och det är i dessa själva teorin kommer att finnas. I roboten, i GPS:en, i chipet. Det är både billigare och enklare att reproducera kunskap i en produkt än i en människa. Det kommer att i framtiden att leda till färre trafikolyckor eftersom bilen kör sig själv, färre sjukdomar då vi kan monitorera våra värden genom chip och iPads osv.

Det betyder att en däckmontör inte längre har monopol på kunskapen om vilka däck som är bäst.

Det betyder att tränaren i en idrottsförening inte längre har monopol på träningsfeedback utan den finns på många andra ställen, tex. Runkeeper eller i pulsklockan.

Det betyder att TV-producenten inte längre har monopol på att producera TV-serier eller program. Det sker på många ställen, på Netflix, på YouTube, på Bambuser.

Det betyder att allmänläkaren inte längre vet mest om en specifik sjukdom.

Det som alla dessa exempel har gemensamt är att tillgången till fakta och information finns i allt större utsträckning utanför muggen än inuti den.

Det finns två tänkbara vägar framåt. Antingen tävlar man, alltså söker kompetens, genom att skaffa en mugg som är ännu större än de andras. Dubbelexamina från högskolan och påbyggnadskurser i det oändliga – eller också inser man att kompetens, och konkurrensfördelar, numera handlar om min förmåga att förstå, bearbeta och förädla världen utanför min mugg, utanför mitt yrke och utanför min bransch.

Problemet med den första strategin är att muggen faktiskt inte kan bli hur stor som helst. Muggen är full. Och muggen är ju hjärnan. Vi har nått ”Peak Brain”

Att förstå yttervärlden är något annat än att förstå den inre världen. Snickaren, läraren eller växtodlaren, kan prova sig fram, se vad som fungerar och dra lärdom av tidigare generationers försök, missgrepp och framgångar så länge det gäller den inre världen, alltså det vi hittills kallat yrket. Så länge utmaningen för en snickare handlar om att få till en riktigt snygg fog kan vi använda vår gamla föreställning om hur utbildning går till.

Den yttre världen, däremot, handlar om miljöpåverkan, modetrender, rättvisefrågor, hållbarhet och handelshinder. De här utmaningarna är för det första genuint nya. Det hjälper alltså inte att gå tillbaka till äldre generationer eller till branschens samlade erfarenhet. Under den kursen lär man sig ingenting som hjälper oss att förstå global uppvärmning eller en ny syn på djurrätt.

För det andra är den yttre världen så stor och så komplex att ingen av oss kan lära genom ”trial-and-error”. Världen kommer att påverkas av vad vi gör och hur vi gör det – men inte en enda av oss har tillräckligt stor påverkan för att vi skall kunna testa och se vad som händer. Alltså måste vi alla göra rätt – men vi kommer inte att få något verkligt kvitto på att det vi gör fungerar förrän det är för sent.

När vi började odla upp arealer jordbruksmark för att kunna producera etanol i ett gott syfte insåg Angela Merkel att det skulle slå hårt mot matförsörjningen i utvecklingsländerna. Försöken, som krävs för att göra världen bättre, kommer med nödvändighet att vara så stora att effekterna blir lika stora och då gäller det att veta vad som är bra eller dåligt i förväg. Det kräver en förmåga till omvärldsförståelse och omvärldsanalys som ingen av våra föregångare har behövt för att göra sitt jobb.

Självklart påverkar den här samhällsutvecklingen även utbildning. I den gamla världen var en utbildning antingen praktisk eller teoretisk. Var den praktisk bestod den av fyra dagar praktik och en dag teori varje vecka. Var den teoretisk var förhållandet naturligtvis tvärtom.

En utbildning som syftar till att göra deltagarna kompetenta i teoriken är förmodligen, i en snar framtid, två dagar teoretisk, två dagar praktisk och en dag kontextuell kompetens.  Den kontextuella kompetensen handlar om mönsterigenkänning, omvärldspåverkan, att se sammanhang och att avläsa kontexter.

Kan man förstå och förädla sin omvärld kan man också:

  • försörja sig på att vara möbelsnickare eftersom man kommer att veta när det är dags att sluta med läder eftersom världen där ute inte längre tycker det är hållbart med läder.
  • leva på att vara vvs-montör, eftersom man vet var värmen kommer ifrån och vad kunderna kommer att ställa för krav på framtida miljöbelastning.
  • vara framgångsrik i blomsterbranschen eftersom man vet när det är dags att sluta sälja snittblommor från Holland då det inte är hållbart miljömässigt att lägga så mycket resurser på något som håller i 2 veckor.

En av paradoxerna är att det här affärskritiska kompetenserna faktiskt är svårare att skaffa sig än de tidigare var. Oavsett om de var praktiska eller teoretiska.

Hur ser då den framtida arbetsmarknaden ut?

Ja, den är rimligt nog fördelad på samma sätt. I ett samhälle med låg kunskapsnivå är fyra av fem ”praktiker” och en av fem ”teoretiker”.

I ett samhälle med hög kunskapsnivå är förhållandet det omvända.

I ett samhälle där kunskap, d v s kompetens inuti muggen, är trivialiserad kommer en av fem att vara praktiker och en av fem att vara teoretiker. De kommer att ha allt mer blandade arbetsdagar men kommer ändå att definiera sig själv och sitt yrke som antingen praktiskt eller teoretiskt. I själva verket lever de alla i gränslandet – alltså i teoriken. Resten, d v s de flesta av oss, kommer att arbeta med och mot sin omvärld.

Vi kan skratta åt alla dessa marknadsförare, opinionsbildare, analytiker, hårfrisörer, modebloggare och klimatalarmister – men de är de första exploatörerna av det vi lite respektlöst kallar subjektivitetssamhället. De kommer att leva på att tillgodo se vårt behov av att vara miljöhjältar, våra behov av att vara snygga, våra behov av att vara rättvisa och – sammanfattningsvis – vårt behov av att förbättra världen utanför vår egen mugg.

Det talas mycket, i IT-sammanhang, om molnet. I molnet förväntas vi så småningom både hitta allt vi behöver och förvara och spara allt vi har skapat. Om molnet är en bra bild av platsen utanför muggen så kan väl visionärt himmelsblå få vara en bra färg för allt det arbete som handlar om att förädla världen utanför oss själva. Vi är på väg in i ett samhälle där den ljusblå näringen kommer att vara den i särklass största.

Lämna en kommentar