”Om någon kom in och sa att zombies har startat ett uppror här utanför, vad gör du då?” Det låter som det slags diskussion ett gäng 14-åringar kan tänkas ägna sig åt men ingår i anställningsintervjun för en av de mer eftertraktade arbetsplatserna just nu. Förbereder vi våra ungdomar på detta?

Leaning Tower of Pisa CC BY Andy Hay
Leaning Tower of Pisa CC BY Andy Hay

Pisa-resultaten har skakat om svenska politiker som kastat sig ut i nya utredningar för att reformera skolan. Igen.
Behövs det?

Ett sätt att bedöma detta vore att undersöka om vi med hjälp av Pisa-testets resultat kan förutsäga vilka barn som det kommer att gå bra för
barn och vilka som det riskerar att gå illa för i vuxenlivet. I så fall är Pisa relevant och rätt underlag att bygga på när vi överväger att
reformera skolan.

Vi har alla läst intervjuer med framgångsrika personer som avslöjar att de inte klarade sig alls i skolan, ibland varken klarade läsning eller räkning.
Istället hade de tydligen en ihärdighet och oräddhet som inte betytt något i skolan men desto mer i samhället.

Vad säger akademisk forskning om saken? Den amerikanske Nobelpristagaren i ekonomi, James Heckman vid Chicago-universitetet, hävdar i flera studier att Pisa blir missvisande eftersom den inte ser de icke-kognitiva egenskaper hos elever som visat sig avgörande för framgång i arbetslivet.

Professor Henry Levin från Columbiauniversitetet la 2012 fram för svenska Skolverket sin genomgång av forskning på området som pekar på att förmågor som koncentration, ihärdighet och samarbete ger en säkrare
fingervisning om vilka barn som kommer att klara sig bra som vuxna – vilka som kommer att skaffa sig en högre utbildning, ett välbetalt jobb och bli socialt framgångsrika.

Egenskaper som förmåga att fokusera och att hålla ut ger framgång medan inlärda resultat säger ganska lite.

Lämnar vi forskningen och går ut i verkligheten, till rekryteringen av
medarbetare på dagens arbetsmarknad, verkar professorerna ha hittat rätt.
Min tonåriga dotter fick aldrig visa sina betyg när hon sökte ett sommarjobb nyligen, däremot blev hon ombedd att ange bästa och sin sämsta sida. Min kusin sökte ett jobb före jul och efter ett allmänt småprat kom frågan: Vilken är din största motgång i livet?

Vi ser alla direkt att det inte finns ett rätt eller ett fel svar på sådana
frågor. Arbetsgivaren vill höra ditt svar för att bedöma din personlighet. Har
du självinsikt? Är du medveten om dina brister (att vi alla har brister)?

De coolaste amerikanska arbetsgivarna har länge funnits i Silicon Valley.
Google gjorde sig tidigt känd för att vid anställningsintervjuer kasta ut frågor som: ”Hur många kor finns det i Kanada?”
Andra amerikanska storföretag har följt efter i samma stil: ”Om du var en kartong med flingor, vilken sort skulle du vara?”
Framgångsrika Dropbox driver just det hela till sin spets med: ”Om någon kom in just nu och sa att en rymdzombie-revolt har just startat utanför – vad skulle du göra då?”

Larvigt, kanske men vad företagen söker är en idé om vilken sorts person de har framför sig. Det handlar inte om goda betyg, de vill veta hur du fungerar.

Föregångaren på området rekrytering, Google, är numera en väldigt stor arbetsgivare som söker många medarbetare. De småtokiga frågorna var bra för att identifiera rätt folk till det lilla, kreativa företaget. Bolagsjätten ställer idag frågor i sitt anställningsformulär som: Har du någonsin tjänat pengar på att gå ut med en hund? Har du startat en icke-vinstgivande klubb eller organisation?

Google letar efter förmågor som ”spirande ledarskap” (en person som tar ledning när gruppen haltar men inte annars), läraktighet, ödmjukhet (framgångsrika människor slutar ifrågasätta sig själva) och ”ägarskap” (ansvar).

De senaste råden i den svenska rekryteringsbranschen är för övrigt att småprata istället för att bombardera en person med frågor – de kommer avslöja mer om sig själva. Av samma skäl tillråds företagen att inte fråga arbetssökanden: Hur skulle du lösa följande kris? Istället ber man personen beskriva hur de löste sin senaste kris. Deras berättelse säger mer om vem de är.

Och så ännu en trend i rekryteringsmetoderna; Google, liksom många andra arbetsgivare, låter de arbetssökanden intervjuas av sina blivande
arbetskamrater. Om arbetet ska löpa väl, ska det ju helst vara en person de kan fungera med.

Den goda nyheten här är förstås att företagen inte är ute efter en bestämd typ av personlighet och ratar alla som råkar ha ”fel” läggning. De söker en person som passar in i teamet.

Slutsatsen som forskarna har dragit så här långt (den akademiska striden om kognitiva eller icke-kognitiva förmågor är inte slutgiltigt avgjord) är inte
att barn kan slippa lära sig läsa, skriva och räkna. Däremot att skolan ska vara försiktig med att se de akademiska resultaten som enda testen på barnets förmåga.

I Storbritannien har en interparlamentarisk grupp tagit forskningsresultaten
som en anledning att söka metoder för att förstärka och utveckla dessa icke-kognitiva förmågor hos skolelever. Idén är förbättrade icke-kognitiva förmågor ska hjälpa eleverna med inlärningen.

Kanske skulle de börja med att göra ett studiebesök i svenska skolor.
Den svenska skolan tycks nämligen ha kommit något på spåren när den numera tränar våra mindre barn i att lösa konflikter, våra äldre barn att utöva demokrati i olika elevfora, våra högstadie-elever i det nya ämnet ”livskunskap” och ständigt envisas med att de ska grupparbeta.

För professor James Heckman är Pisa-resultaten ingenting att luta sig mot för att skapa en bra skola. Om Pisa blir underlag för en svensk skolreform, finns risken att vi spolar ut barnet med badvattnet.

Lämna en kommentar