Valet gav oss rörigt politisk läge i Sverige. Vi kommer tydligen styras av en rödgrön röra i minoritet eller - fortfarande möjligt - en blågrön röra i minoritet. Det behöver inte vara ett problem, det kan tvärtom visa sig vara en styrka.

Sverige har inte styrts av en regering byggd på ett majoritetsparti sedan Tage Erlanders dagar. Faktum är att vi mycket sällan under efterkrigstiden ens har haft en koalitionsregering med majoritet.
Detta är inget ovanligt i västdemokratier, tvärtom. Att dela på makten är t ex regel i Europa.

26 av 28 sittande EU-regeringar är koalitioner. Ett enda land, Malta, har ett politiskt parti som rott hem egen majoritet.[1] I bara ännu ett europeiskt land regerar ett parti ensamt (konservativa Partido Popular i Spanien) men som en minoritetsregering.
Detta tycks fungera utan att leda till handlingsförlamning eller kris.
Sverige till exempel, kommer som bekant ut på topp i alla internationella jämförelser över ekonomisk tillväxt, sysselsättning, konkurrenskraft, stabilitet, trygghet, välfärd, sjukvård och så vidare.

Italien har haft 65 regeringar på 69 år men har under samma år erövrat platsen som världens åttonde största ekonomi och EU:s fjärde största.
Belgien, både samhället och ekonomin, går som tåget trots att landet gick igenom den globala finanskrisen och hot om bankkollaps utan regering. Valet 2010 ledde till 19 månader med en expeditionsministär (för övrigt världsrekord i att leva utan regering) därför att politikerna inte kunde enas.[2]

USA och Washington kan visserligen göra en europeisk åskådare rent bestört. Den politiska förlamningen tycks total mellan de två maktfalangerna, demokraterna och republikanerna. Inga politiska beslut av vikt har tagits på mycket länge, inga reformer kan genomföras och kongressen röstade i juli för att dra president Obama inför domstol för att ha tagit beslut själv, i form av ”exekutiva orders”.
Å andra sidan – livet rullar på. Landet fungerar som det ska, trots att politikerna har hållit varandra i ett strupgrepp sedan januari 2009 ungefär.

O-europeiska parti-röror

När västvärlden försöker införa demokrati i andra delar av världen och det inte fungerar, tenderar förklaringen bli att dessa länder – dessa befolkningar – är politiskt omogna.

USA, stödd av ”alliansen av villiga”, kastade ut diktatorn Saddam Hussein ur Irak och tillsatte regeringen al-Maliki som efter åtta år vid makten fortfarande inte hade lyckats genomföra några märkbara förbättringar för sitt folk[3].
USA, stödd av ungefär samma allians, bekämpade talibanerna i Afghanistan och tillerkände president Karzai makten. Tolv år senare har hans regim inte heller fått samhällets hjul att rulla för afghanerna[4], ens i de ”befriade” delarna av landet.
Är då amerikaner och belgare politiskt mogna men irakier och afghaner omogna?

En avgörande skillnad mellan Irak och USA, mellan Afghanistan och Belgien är att demokratierna i väst vilar på en stabil förvaltning.
Starka och välfungerande myndigheter – i vissa länder också på starka delstater eller regioner (t ex i USA, Belgien Tyskland och Spanien) – fortsätter att sköta det praktiska arbetet med gemensamma angelägenheter oavsett politiska dödlägen.

Hur viktig en fungerande förvaltning är för ett land blir tydlig i den rapport som OECD gjorde från Grekland sedan den globala finanskrisen avslöjat landets totala bankrutt.
Här fanns inget regeringskansli som samordnade mellan departementen utan varje minister skötte sitt eget fögderi – med egen budget – som han hade lust. Regeringen hade inte ens kontroll över de statliga myndigheterna som för sin del – med egen budget – gjorde som generaldirektören tyckte.
Det togs många vettiga beslut i det grekiska parlamentet, många sparpaket röstades igenom, men de genomfördes inte av administrationen.

Tjänstemannastyre

Kan vi låta politiken vara rörig och förlita oss på duktiga tjänstemän? Antagligen inte.
Ännu ett avslöjande som svallvågorna av den globala finanskrisen gett oss, är priset för uteblivna politiska reformer.

Italiens ledande politiker har i decennier gynnat ett politiskt och näringslivs-etablissemang genom att bromsa all modernisering. Resultatet är ett Italien på efterkälken som dyrt får betala sin konkurrensförlust gentemot övriga Europa och världen.
I USA har uteblivna politiska reformer bland annat försatt landet i djup skuld – 17,7 triljoner dollar närmare bestämt – inte minst till ärkerivalen Kina. Delstaterna är lika skuldsatta som nationen USA och samtidigt kan ingen lågavlönad överleva med ”bara” ett heltidsjobb.

I USA diskuteras den politiska förlamningen intensivt. Teorin från 1980-talet dominerar inte längre de politiska samtalen, den bekanta teorin som säger att om några tillåts bli rika kommer deras välstånd droppa ner på de  mindre rika och på sikt utjämna välståndet.

Istället står den franske ekonomen Thomas Pikettys forskning om välståndsklyftan i centrum. Han har visat hur denna klyfta vuxit lavinartat de senaste decennierna i väst men framförallt i USA[5], där gapet mella de som har och de som ingethar, är lika stort nu som det var vid förra sekelskiftet.
Allt fler ekonomer och samhällsvetare för nu fram teorin att en djup välfärdsklyfta – ett samhälle där grupper har fundamentalt olika intressen – ger oss politiker som representerar olika grupper och alltmer sällan vill mötas i mitten för att kompromissa om beslut som gynnar hela samhället.
Det amerikanska institutet APSA som 2001 satte upp en Task Force on Inequality and American Democracy” uttrycker det så här:
”Senare års tillväxt av ekonomiska klyftor tycks koncentrera makten i händer på en liten grupp individer vilka har mycket lite incitament att stödja reformer som reducerar klyftorna.”

Drabbar ekonomin

I sin bok ”Why nations fail” tar samhällsvetarna Daron Acemoglu och James A. Robinson resonemanget ännu längre. De hävdar att samhällen där makten koncentrerats i en liten grupps händer, inte bara ska räkna med sociala spänningar utan  också med att förlora ekonomiskt på detta förhållande.
De beskriver hur en grupp som tillåts dominera makten, kommer att försvara den rådande ordningen (som ju gynnar dem) mot både entreprenörer och nytänkande eftersom nyheter hotar det etablerade. Så småningom stagnerar samhället såväl ekonomiskt som politiskt.

När samma debatt fördes på europeisk botten i somras[6] visade Nobelpristagaren Joseph Stiglitz i sitt tal ”Why capitalism is failing”, att författarnas teori kan tillämpas på USA idag. Politikerna,sa Stiglitz, har lika stort ansvar för den globala finanskrisen som marknaden har. Politiska beslut skapade öppningarna för kapitalisternas girighet.

Överfört till USA: Republikaner och the Tea Party i USA tror på teorin om ”trickling down” och gynnar därför i sitt politiska arbete de Mycket, Mycket Rika. De rika ser till att få republikanerna valda och återvalda till kongressen med hjälp av generösa donationer.
(Blir det ändå svårt att vinna val tar många av dem till tricket att rita om valkretsens gränser för att med valsystemets hjälp slå ut konkurrerande politiker.)
Att det amerikanska folket valt en demokrat till president två gånger hjälper inte för att bryta upp den republikanska dominansen – presidenten kan idag effektivt blockeras av kongressen.
Både den ekonomiska och den politiska makten hamnar på så sätt i samma grupps händer.
Ska vi tro Acemoglu & Robinson blir resultatet med nödvändighet ett ekonomiskt stagnerande samhälle.

Valsystem som går fel

Vad som tycks förstärka situationen är valsystemet. Det amerikanska valsystemet bygger upp en konfrontation genom att göra det praktiskt taget omöjligt för fler partier än de två största, att ta sig in till makten. Antingen demokrater eller republikaner kommer alltid att regera.

Att samarbeta eller kompromissa över partigränsen blir i ett sådant system svårt, eftersom det vore att slå sig samman med sin dödsfiende och värsta rival.

Valsystem som skapar detta slags konfrontation finns också i Europa. Det italienska valsystemet har sedan andra världskriget gjort det möjligt för en opposition att blockera och omöjligt för en regering att regera. Resultat: 65 regeringar på 69 år och uteblivna reformer av samhället. (Ekonomin har bevisligen drabbats när valsystemet gjort det möjligt för etablissemanget att blockera nytänkande.)[7]

Frankrike är ytterligare ett exempel på ett land där valsystemet gynnar konfrontation med som resultatet en ständig växling mellan en blå eller en röd regering som gärna river upp vad föregångaren infört.

Även det brittiska valsystemet skapar konfrontation och utestängande av alternativ. Sedan första världskriget har Tories och Labour kunnat turas om vid makten tack vare ett valsystem som gör det nära nog omöjligt för andra partier att komma fram.[8] Det har också skapat det bisarra förhållandet att Skottland kan rösta nära nog 100 procent Labour men ändå styras av Tories.
Den största välståndsklyftan i Europa finns för övrigt i just Storbritannien, ett land som varit i i djup lågkonjunktur sedan 2007 och fortfarande kämpar för att få huvudet över vattenytan.

Samlas i mitten

Vi hittar däremot i många andra europeiska länder valsystem som tillåter många partier att finnas, att växa och att ta sin tur vid makten.
I detta slags valsystem blir det inte en ödesfråga att samarbeta över partigränser eller blockgränser – spelet står inte mellan två ärkerivaler så ingen är på riktigt dödsfiende.
Finland är inget dåligt exempel som tidvis har haft koalitioner med i stort sett vartenda riksdagsparti som finns. Tyskland, Belgien, Nederländerna och inte minst är Sverige är andra exempel på att en mångfald kan få plats..

När inget parti får egen majoritet i dessa mångfalds-demokratier, samlas makten i mitten, där kompromisser är möjliga.
Detta.gynnar ett pragmatiskt samarbete i sakfrågor och undviker att landet stagnerar eller kastas mellan ytterligheter.

Vi behöver nog inte frukta vare sig rödgröna och blågröna röror, ens om de regerar i minoritet. På kort sikt har vi i Sverige en stark förvaltning som klarar oss igenom. På längre sikt löser det sig så länge våra partier samlar sig i mitten och tar beslut som gynnar samhället i sin helhet.

Vad vi däremot troligen inte kan tillåta oss, är att luta oss tillbaka och lita på att demokrati fungerar helt av sig själv – utan ständig översyn och förnyelse.

[1]Maltas arbetarparti. De turas om med det konservativa NP att inneha regeringsmakten.

[2]Här råder en ”etnisk” konflikt – valloner och flamländare kan inte samsas.

[3] Världsbankens värdering.

[4] Världsbankens värdering.

[5]In 2012, the top 1 percent of U.S. households received 22.5 percent of the nation’s income, the most since 1928.

[6]17 nobelpristagare i ekonomi och 450 ekonomistudenter diskuterade välståndsklyftorsa inverkan på samhället i tyska Lindau.
[7]Nye premiärministern Matteo Renzi har lovat förändringar och han har klokt nog inlett med en reform av valsystemet – först därefter lägger han fram sina ekonomiska reformer.

[8]Som bekant är förändringar på gång –  Tories tvingades 2010 ta in några enstaka Liberaldemokrater i sin regering för att få majoritet, missnöjespartiet Ukip stångar sig fram och Skottlands agerande kan skapa ett helt nytt läge.

Lämna en kommentar