När världen blir för stor, blir regionen för många människor ett alternativ där de fortfarande kan utöva sina demokratiska rättigheter. På flera håll i Europa ser regionerna nu nationalstaten som ett hinder men EU som en allierad.

Scotland

Om två år håller Skottland (med brittiska regeringens tillstånd) en folkomröstning om att lämna Storbritannien.

I katalonska Barcelona marscherade i september över en miljon människor för självständighet från Spanien.

I Flandern är flamländarna så trötta på samexistens med vallonerna att de häromåret lyckades hindra Belgien från att bilda regering under 500 dagar.
De regionala självständighetsträvanden i Europa har vind i seglen.

Många av Europas nationalstater bildades sent, Tyskland och Italien så sent som 1860-1870. Men inte ens de regioner som fördes in i en nationalstat långt tidigare har glömt sin kulturella identitet. Skottland har varit brittiskt i 300 år, Katalonien spanskt i 600 år, Flandern har varit belgiskt i 200 år.

De kulturella identiteterna har visat en mäktig styrka inför nationalstatens centraliserande kultur. En stark känsla av sär-skild identitet har överlevt och uttrycks i språket eller dialekten, i självförståelsen, i mat och musik.
Vi har sett våldsamma uttryck för detta från Korsika, Baskien och Nordirland och betraktat det som atavistiska rester av en försvinnande värld. Men skillnaden mellan denna nya och den traditionella separatismen är stor.

Skottland, Katalonien och Flandern är alla tre stora ekonomier med miljonbefolkningar – i klass med Danmark eller Portugal.

De är rika, välmående regioner – faktiskt är ett tungt vägande skäl för deras separatism just att de är trötta på att skattevägen betala för det övriga landet.

De har institutionerna på plats för att klara självständigheten – parlament, administration, till och med egen representation i utlandet. Skottland och Wales bedriver t ex separat biståndspolitik i Afrika.

Krisen separerar

Den globala finanskrisen har vässat separatisternas argument. Labordominerade Skottland upplever sig politiskt ligga närmare de nordiska länderna än konservativa England och har – med en begränsad budget – fört en stimulanspolitik, istället för den brittiska åtstramningspolitiken.

Katalonien har i många år betalat in mer till den spanska staten än man fått tillbaka och skyller dagens regionala underskott på den centralregeringens politik. Flanderns retorik om att de 40 flamländska procenten av belgiska befolkningen betalar 60 procent av centralutgifterna, har aldrig fått så stort gehör som nu. Den här trion för sina resonemang om utträde ur nationalstaten utifrån en styrkeposition.

Den brittiska regeringens medgivande till en skotsk folkomröstning 2014  gör det mycket svårt att tvärt neka ett utträde om det skotska folket överväldigande skulle säga ja. För Storbritannien skulle emellertid ett skotskt utträde inte bara innebära en ekonomisk försvagning utan också en politisk.

Med en mindre befolkning förlorar Storbritannien rent formellt antal röster i EU:s beslutande institutioner och man får ge upp antal höga chefsposter i EU vilka fördelas efter länderstorlek. Platsen i FN:s säkerhetsråd går troligen förlorad. Informellt kan förlusterna i inflytande bli ännu större när Storbritannien inte längre är ett av EU:s tre största länder. Det kan finnas skäl att förhandla med skottarna för att förmå dem att stanna kvar.

Allt förändras

Styrkepositionen förstärks av att utvecklingen har gått separatiströrelsernas väg. Globaliseringen har förändrat förutsättningarna för stora regioner. Här är det i första hand EU som gett regionerna nya kort på handen.

Nationalstaten var på många sätt en rimlig lösning för regioner när Europa industrialiserades. En ekonomisk arbetsfördelning inom nationalstaten var lönsam, det fanns stordriftsfördelar att hämta när järnvägar och telefonlinjer drogs fram, att ingå i en större enhet gav tyngd i de viktiga relationerna med yttervärlden – mycket talade för centraliseringen. Det kostade dock många regioner rätten till sin kultur, ibland sitt språk.

EU förändrar allt detta. I ekonomiska frågor och i handelsfrågor är det EU som sköter européernas relationer med omvärlden- med stor tyngd, utifrån sin storlek.

EU har alla instrument för att sköta utrikespolitiken (en gemensam utrikesminister, diplomater, möjlighet att ställa upp soldater) och om utrikespolitiken ändå sällan är samordnad på europeisk nivå så är det för att de stora nationalstaterna sätter sina nationella intressen först.

Regioner som Skottland, Flandern och Katalonien har ingen egen talan i brittisk, belgisk eller spansk utrikespolitik och har således inte mycket att förlora på att byta London, Bryssel och Madrid mot EU som sin förespråkare externt. EU:s existens har till stor del omintetgjort stora regioners fördelar av att ingå i en nationalstat.

En fråga som inställer sig är om EU egentligen vill ha fler medlemsländer. Redan i början av 2000-talet var en djup trötthet uppenbar bland EU-regeringarna inför tanken på utvidgning. Man hade några år tidigare gått från 12 till 15 länder med viss växtvärk. Nu skulle Öst- och centraleuropas tio länder anslutas.

Så snart de kommit in, motsvarade dessutom de nya länderna på alla sätt veteranernas farhågor genom att ta stort utrymme i EU-cirkeln med egna, högljudda krav på särbehandling. Ett EU på 27-28 länder där alla viftar med veto är trögrörligt och svåröverskådligt.

Utsikten om ännu fler små länder från periferin – Kroatien i sommar, därefter står ytterligare åtta länder i kö – väcker den här gången inget egentligt motstånd i det ”gamla” EU men inte heller entusiasm, snarare apati. De gamla länderna är inte roade.

Nya cirklar – nytt utrymme

Men den ledan är på väg att tona bort nu när eurozonens 17 länder har börjat utforma en inre, stark kärna som på egen hand kan fatta de viktiga besluten. 17 länder innebär en gruppstorlek som känns hanterbar, länderna känner varandra väl och har på många sätt liknande intressen.

Med tio icke-euroländer placerade i en yttre cirkel som på sin höjd behöver informeras efter avgörande beslut, har livet på många sätt blivit lättare för den gamla EU-gruppen. Ytterligare tre, fyra eller rentav tio-tolv länder i den cirkeln spelar ingen roll.

Bakom trion separatister nämnd härovan finns fler stora och rika europeiska självständigt agerande regioner som i framtiden kan intressera sig för separatism: Tyska Bayern eller Baden-Württemberg, italienska Padani eller Lombardiet är några uppenbara exempel.

Och så har röster återigen höjts för att skapa en nordisk union. I höst kommer utspel från den svenske historieprofessorn Gunnar Wettermark som föreslår en nordisk förbundsstat och från finländske filosofie doktorn Johan Strang som tänker sig ett EU-liknande, ”gemenskaper” mellan de nordiska länderna inom bestämda sakområden.

Ännu fler möjliga varianter av nordisk union föreslås av en rad svenska, danska och finländska politiker i en kommande bok. [1]

Även dessa nordiska förslag har väckts till liv inför det drama som eurokrisen visat upp de senaste åren, ett försök att skydda vad man har i en föränderlig värld.

En avgörande skillnad som de nordiska idealisterna tyckas bortse ifrån är emellertid att flera av de nordiska länderna har varit ockuperade av sina grannar och ser med stor misstänksamhet på allt unionsprat från de gamla ockupanterna. Det gäller inte minst Island, Norge och Färöarna.

Inga raka vägar

Därmed inte sagt att de europeiska separatisterna ska vänta sig en enkel väg mot självständighet. Tror skottarna att Storbritannien tänker avstå från Nordsjöoljan? Tror katalonerna att Madrid stillatigande tänker ser 9 procent av landets inkomster försvinna ur statskassan? Inbillar sig flamländarna att de kan lägga beslag på inkomsterna från landets industri?

Nationalstaten är knappast villig att ge upp det slags tillgångar.

Men i denna nya globala värld upplever många medborgare helt tydligt att de får mindre och mindre att säga till om, något de inte tycks uppskatta alls.
Inte många tror dock att de kan stoppa eller få bukt med globaliseringen. En stor del av befolkningen i Katalonien, Flandern och i Skottland tycks däremot uppfatta en regional självständighet som en motkraft, en nivå för demokratisk styrning som känns mer gripbar och i bättre överensstämmelse med deras självuppfattning om identitet.

Om denna kraft leder till regelrätta regionala utbrytningar eller att vissa huvudstäder tvingas förhandla bort delar av sitt inflytande över nationens regioner, får tiden utvisa.


[1]

*Nordic voices on the euro crisis, Global Utmaning. Utges januari 2013.

Lämna en kommentar