Av den nya kostymen blir det, i bästa fall, en fingertutt. Mats Sjöstrand, dåvarande direktör för Skatteverket, fick 2009 i uppdrag att se över den statliga regionala förvaltningen.

I förutsättningarna för uppdraget sa kommun- och finansmarknadsminister Mats Odell att ett viktigt mål för översynen är att skapa förutsättningar för ökad samordning mellan statlig och kommunal nivå inför en ändrad landstingsindelning. 2010 utökades uppdraget till att också innefatta de ansökningar om förändrade landstingsindelningar som då kommit in. Vid det laget fanns tre framställningar om sådana förändringar vilka avstyrkts av Kammarkollegiet men med tillägget att de borde utredas vidare. Sjöstrand fick också i uppdrag att hantera eventuellt nya ansökningar som skulle kunna tänkas komma in.
Nu har ansökningstiden gått ut och vi vet att det inte blir några nya regioner överhuvudtaget inom överskådlig framtid. Vare sig de tidigare ansökningarna, eller de nya försök som gjorts, har varit livskraftiga och vi kommer alltså inte att se någon ny landstingsindelning. Vad händer då med översynen av den statliga regionala förvaltningen? Ja, Mats Sjöstrand har resten av året på sig innan han skall leverera ett färdigt förslag men de grova linjerna är redan väl kända och kommunicerade. Sjöstrand menar att vi har för många länsstyrelser i Sverige. Han är noga med att påpeka att det inte betyder att länen skall slås samman eller försvinna utan helt enkelt att en länsstyrelse kan komma att hantera flera län. Den slutsatsen ligger väl i linje med övriga tendenser i samhället. Några parallella exempel som kan ange riktning och tänkbar destination finns det faktiskt.
Polisorganisationskommittén lämnar idag sitt betänkande över ny organisation av polisväsendet. Polisen är nu organiserad i 21 myndigheter som geografiskt sammanfallit med våra 21 län. Varje polismyndighet har en länspolismästare och en polisstyrelse. Dessa föreslås nu ersättas med en sammanslagen statlig polismyndighet. För att hantera avståndet mellan den statliga och den lokala nivån föreslås en regional mellannivå och det ser ut att kunna bli sex – åtta sådana nivåer i landet.
Trafikverket, som sedan 2010 ersätter bland annat Banverket och Vägverket, är organiserat i sex regioner. Dessa bygger på nuvarande län och heter Nord, Mitt, Stockholm, Öst, Väst och Syd. Mats Sjöstrand är, förutom utredare av regionfrågan, styrelseordförande i Trafikverket så en viss relevans för det kommande utredningsresultatet kan man anta att det finns i Trafikverkets egen indelning.
Den gemensamma nämnaren i de här ansträngningarna är att man helt lämnar frågan om vad som är verkliga regioner eller samverkansområden och i stället skapar en organisation utifrån vad som är administrativt hanterbart. Det finns två skäl till detta – och därmed till att även framtida landstingsindelningar kommer att handla om administrativa områden snarare än regional samhörighet. Det första är att beslutsfattandet är i det närmaste blockerat i de här frågorna. Förutsättningen för att få till stånd en märkbart förändrad regionindelning är att regional identitet och samhörighet blivit starkare än den lokala konkurrensen grannar emellan. Något sådant samförstånd finns ännu inte i tillräcklig omfattning för att på allvar rita om gränser. Det andra skälet är att de naturliga regioner som växer fram i grunden skiljer sig från våra tidigare föreställningar. En naturlig region kan mycket väl vara virtuell i betydelsen att vissa delar av befolkningen på en och samma ort känner sig besläktade med ett område medan andra anser sig höra till ett annat. Beroende på utbildningsnivå, härkomst eller ålder kan en individ betrakta vad som är en naturlig regionindelning med helt olika ögon.
Alltså kan vi se fram emot ett eller ett par årtionde där nya geografiska gränsdragningar inte är särskilt intressanta – och inte heller realistiskt genomförbara. Då återstår administrativ samordning och det perspektivet kommer att leda till centralisering i betydelsen färre och större områden – men baserade på samma grunder som hittills. Detta är inte dåligt för regional utveckling men det innebär en ny utmaning. På samma sätt som den ”verkliga” regionaliseringen pågår utanför Kammarkollegiet och utredarnas kontroll måste den ”verkliga” samverkan och utvecklingen ske utanför länsstyrelser och landstingshus.
Lämna en kommentar