Civilminister Attefall må ha skrinlagt regionreformen - i brist på politisk samling om regioner, lär samhällsutvecklingen ge oss regionkommuner över hela landet ändå.

CC BY Håkan DahlströmHåkan Dahlström
CC BY Håkan DahlströmHåkan Dahlström

Det var med stor besvikelse från de flesta håll som nyheten togs emot, att regeringen har bestämt sig för att inte heller genomföra det senaste förslaget till nedbantad regionreform.

Så var vi tillbaka till 1634 års geografi

suckade Håkan Brynielsson, regiondirektör i Kalmar län. Det var EU-medlemskapet som 1995 påtvingade Sverige nyheten att börja utforma regionala utvecklingsplaner ute i landet, istället för att det gjordes centralt. Detta blev den första svenska regionalreformen sedan regionalpolitiken införts tidigt 1960-tal för att hantera utflyttningen från skogslänen.

Istället för att använda tillfället till en genomtänkt regionreform, har saker som bekant fått utveckla sig planlöst vilket resulterat i dagens smått förvirrande flernivåstyrning över svensk regional utveckling. Ansvaret för regional utveckling ligger i vissa län hos kommunala samverkansorgan, i andra län hos staten via sin länsstyrelse och i några län i landstingen som döpts om till regionkommuner.

Kommunsammanslagning

Det (för en utomstående) ganska uppenbara alternativet till lösning – att slå samman mindre kommuner till större – kommer inte ens på tal. Kommunsammanslagning blev ett fult ord under 1970-talet och har aldrig återkommit på den politiska scenen som en möjlighet.

Men samhällsutvecklingen sedan dess har bland annat inneburit att statsmakternas krav på kommunerna har ökat, på att medborgarnas förväntningar har stigit samtidigt som möjligheter till kommunal finansiering har begränsats.

Den lokala nivån har försökt klara av utmaningarna så gott de kunnat. Några delar av Sverige har som bekant gått samman i starka regioner (Västra Götaland och Skåne) som lyckats bända en hel del självstyre ur händerna på statsmakterna. I resten av Sverige har kommunerna uppfunnit en uppsjö av samarbetsformer med grannar för att kunna klara sina många samhällsuppdrag.

I en doktorsavhandling från 2006 visade skribenten, Markus Gossas, hur en liten mellansvensk kommun deltog i runt 350 samarbeten. Det kan handla om allt från nätverk, kommunalförbund, interkommunala avtal och gemensamma nämnder till samägda aktiebolag eller inköpscentraler.

Demokratiunderskott

Det finns nackdelar med det mesta och med kommunal samverkan går det att hitta en lång rad. Demokratin – insynen och närheten till den som beslutar om din lokala vardag – går ofta förlorad. I de rader av samarbeten som din kommun deltar i är det svårt för kommunalpolitiker att urskilja var, när och hur beslut reellt fattas. För kommuninvånaren är det i stort sett omöjligt.

När en översyn av 18 års erfarenhet av kommunalförbund skulle göras för fem dalslandskommuner våren 2013, kunde de fem små kommunerna inte berätta för utredarna hur många kommunala samarbeten de själva deltog i.

Ingen hade den överblicken.

Kommunerna spelar därmed bort sitt starkaste kort: Närheten till medborgaren.

Lag och rätt

Juridiken är krånglig trots att staten hjälpsamt ändrat ett antal lagar på senare år för att underlätta det kommunala samarbetet. När två eller flera kommuner ingår avtal om IT – vem äger egentligen resursen? När en kommun på detta sätt delar med sig av uppgifter om sina invånare till utomstående – bryter man mot persondatalagen? Vet medborgarna om att deras uppgifter delas vidare?

Minst 100 svenska kommuner deläger avfallsbolag. När dessa kommuner avtalar att leverera avfall till det gemensamma bolaget – är man medveten om att detta är ett lagbrott? Avfallshämtning är en tjänst som ska upphandlas, inte avtalas bort.

Och när verksamheter rör sig över kommungränserna, vad sker med den lagstadgade ”lokaliseringsprincipen”?

Ekonomisk vinst

Den starkaste drivkraften för kommuner att ingå i samarbeten är effektivitet. Man vill spara pengar. Men gör kommunerna det? Ingen forskning har ännu visat att så är fallet.

Rapporten från Dalslands kommunalförbund pekar på problemet:

ALLA vi har intervjuat och alla rapporter vi har studerat är helt entydigt överens om den avgörande betydelsen av ökat samarbete för att klara inte minst de mindre kommunernas stora utmaningar. Samtidigt ser vi endast få exempel på att samarbete på ett avgörande sätt har fått de positiva effekter som man eftersträvar.

Spelar det då någon roll hur Sverige delar in sig regionalt? Det tycks i alla fall medföra vissa praktiska nackdelar att ha så många nivåer.

OECD hävdar i ett antal rapporter att skillnaderna mellan regioner inom ett land är så stora, att det inte är meningsfullt att i nationella termer diskutera avgörande samhällsfrågor som bostadsbrist, arbetslöshet, invandring, utbildningsbehov och näringslivssatsningar. Bara på regional nivå blir utmaningarna synliga.

Teori och praktik

När det gäller enskilda politikområden agerar den svenska staten som om man håller med OECD. Ett första exempel är den demografiska utvecklingen vilken regeringen är vaksam på. Problemen ser förstås olika ut i Norrlands inland eller i Stockholm och regeringen har logiskt nog dragit slutsatsen att insatserna för att hantera problemen bör ligga på regional nivå. Tillväxtverket har därför fått i uppdrag att ”utveckla strategier för regional kompetens- och arbetskraftsförsörjning.”

Tillväxtverket konstaterar dock i sin rapport att:

En av de kanske viktigaste förutsättningarna för regionernas arbete är en fungerande flernivåstyrning. Regionerna upplever dock brister i hur flernivå-styrningen fungerar, vilket innebär att det finns ett behov av att skapa en tydligare struktur för samverkan.

Eller med andra ord: En bra regional struktur vore användbart för att lösa utmaningen.

Ett andra exempel är fysisk planering – avgörande för svensk utveckling, för näringslivet och arbetskraften, anser regeringen. Även detta område betraktar regeringen som alltför viktigt för att kommunerna ska tillåtas utforma sina översiktsplaner utan anpassning till den regionala nivån.

Tillväxtverket har fått uppdraget att utreda och rapporterar tillbaka:

Ett allmänt intryck från de tre fallstudierna indikerar dock ett tämligen svalt intresse för frågan om att integrera de regionala utvecklingsprogrammen närmare de kommunala översiktsplanerna, möjligen med undantag av Skåne.

Innovationspolitiken är ett tredje exempel som enligt regeringen är ”av central betydelse för att lösa de samhällsutmaningar som klimatförändringar, resursbegränsningar, energianpassningar och en åldrande befolkning innebär.”

Här är OECD, EU och den svenska staten överens om att alla regioner måste involveras. I genomförandet av utvecklingsplanen Europa 2020 har fokus i sammanhanget därför lagts på regionerna.

Ett fjärde och alldeles dagsfärskt exempel på hur regeringen betraktar den regionala nivån som oumbärlig för utvecklingen, är bostadspolitiken. Civil- och bostadsminister Stefan Attefall (samme minister som just skrinlagt regionreformen) föreslog i dagarna att regionerna ska ta över kommunernas ansvar för bostadsförsörjningen.

Attefall tillsätter en parlamentarisk kommitté för att utreda ”och vid behov föreslå sådana förändringar i de regelverk som styr fysisk planering och framtagande av planeringsunderlag på regional nivå.”

Regionkommunen vinnare

Trots en tydlig ovilja till regionreform har regeringen alltså själv problem med att ”1634 års geografi” helt enkelt inte är en praktiskt fungerande indelning av Sverige.

En enig riksdag har dessutom uttalat att regional utveckling ska komma nedifrån, inte dikteras från Stockholm. Mycket talar därför för att lösningen i slutändan blir regionkommunen.

Attefall tänker föreslå riksdagen att ytterligare fem län får bilda regionkommun (Gävleborg, Östergötland, Örebro, Kronoberg och Jämtland) förutom de fyra som redan finns (Gotland, Halland, Skåne och Västra Götaland).

Riksdagen kan förväntas kräva att de tre norrländska län som också begärt att få bilda regionkommun inte ska nekas (även om Attefall är emot av okänd anledning). Därmed är mer än halva landet täckt av regionkommuner och återstoden lär följa efter.

Fördelen, ur regeringens synpunkt, är att regionkommunerna åtminstone i de flesta fall (Gotland med 57 000 invånare är ett lysande undantag) får en storlek och en geografisk yta som gör det möjligt att lägga ut statliga uppdrag om samhällsutveckling på en någorlunda effektiv nivå.

En annan fördel är att såväl kommunerna som landstingen – omdöpta men annars intakta – blir kvar vilket innebär att inga tjänstemän i offentliga sektorn behöver sparkas under ett valår och de politiska partierna får behålla ett minst lika stort antal politiska uppdrag som idag.

Nackdelen är förstås att de svenska väljarna dels får leva med en regionalpolitisk röra ännu ett tag framöver, dels får fortsätta att betala löner till ett okänt antal offentliganställda tjänstemän som gör ett dubbelarbete, från sina olika placeringar i den vildvuxna organisationen.

Lämna en kommentar