För länge sedan var Sverige ett orättvist, segregerat och ojämlikt ställe. Orättvisorna verkar ha varit mer uppenbara för oss sentida betraktare än för de samtida.

Att drängen på gården aldrig kunde bli häradshövding, att pigan hade så mycket kortare förväntad livslängd än prinsessan eller att statarnas ungar svalt betraktades inte alltid som orättvisor utan det var helt enkelt på det sättet livet var inrättat och hade man otur i det här livet så skulle man i bästa fall kompenseras i livet efter detta.

Statare och backstugusittare var i de flesta fall utlämnade till patrons godtycke och det fanns inte särskilt stora möjligheter till ett rättvist och opartiskt skiljeförfarande i de fall man var oense. Inte ens i de fall frågor faktiskt gick till domstol tycks det ha varit särskilt rättvist med våra mått mätt.

Efterhand flyttades vår gemensamma uppfattning om hur förhållandena borde vara och avståndet mellan sakers önskade tillstånd och deras verkliga blev både större och tydligare. Dessutom fick vi en allt starkare känsla av att vi både kunde, och borde, göra något åt den här skillnaden. En grundläggande del i problemformuleringen var att många människor var utlämnade åt några få privilegierades godtycke. Alltså kom de flesta lösningar att handla om på vilket sätt vi skulle kunna minimera godtycket, d v s hur skulle vi gå från ett samhälle byggt på subjektivitet och tyckande till ett samhälle byggt på objektivitet och fastställda spelregler?

Kollektivavtal och lagstiftning inskränkte orättvisa arbetsgivares rätt att hantera folk illa. Andra lagar och normer inskränkte markägares möjligheter att vara orättvisa eller företagares möjligheter att lura sina kunder. Ytterligare regler och strukturer skyddar oss från miljömarodörer, trafikterrorister, bullrande krogar, nepotism, ojuste hantering i domstolar eller orättvist boende nära hav och sjöar.

Vi valde, utan att egentligen prata om det, att bekämpa orättvisa värderingar genom att ta bort utrymmet för värdering överhuvudtaget. Från den mycket problematiska diskussionen om vad som är rättvist och orättvist tog vi oss in i den mycket mer lätthanterliga om vad som är lika och olika. Rättvist och orättvist är alltid subjektiva bedömningar, lika och olika är däremot möjligt att fastställa någotsånär objektivt.

Om vi, vid matbordet i vår familj, har lite mindre efterrätt än vad vi skulle vilja stoppa i oss finns det två fullständigt olika lösningar på problemet. Den ena är svenskt 1700-tal. Husfar bestämmer enväldigt vem som skall ha vad. Det ger möjlighet för väldig rättvisa. Mest glass till den som fick minst i går, den som är hungrigast, den som hjälper till med disken, den som tjatar minst eller något annat. Om vi, runt bordet, dessutom är överens i våra värderingar kommer vi att ha samma uppfattning om vad som är rättvist – allt taget i beaktande. Lösningen ger också möjlighet till väldig orättvisa. Husfar kanske tar all glassen själv eller ger den till sin favoritson. Vi kallar den här lösningen subjektiv och den ger glassfördelaren möjlighet till både rättvisa och orättvisa.

Den andra lösningen är svenskt 1980-tal. Vi väger glassen och ger alla varsin sjundedel. Det betyder i och för sig att Saga (4 år) får en relativ jättebit medan Oscar (26 år) får en ganska liten. Den här skillnaden kan man kompensera genom en regel som säger att man får glass i en andel som motsvarar kroppsvikten men hur vi än reglerar kommer vi att hitta faktorer som inte finns med i formeln – men som vi tycker borde vara där. Om Saga tappar sin glass är det kanske rimligt att hon får en ny medan Oscar bör ta konsekvenserna av att han klantar sig? Vi kallar den här lösningen objektiv och den innebär att frågan om rättvisa och orättvisa hamnar hos den som skriver reglerna, inte hos den som fördelar glassen.

Så småningom glider hela samhället och alla dess frågor över i den senare typen av lösning. Objektiva betyg i skolan (förment i alla fall), objektiva grunder för strandnära bebyggelse, objektiva beslutsmekanismer för upphandling i kommunerna, objektiva uppsägningsregler och objektiva miljöregler, trafikregler, regler för internationell handel och regler för (eller mot) exploatering av arbetskraft, barn, kvinnor eller naturresurser i tredje världen. Överallt ersätts människors möjlighet till subjektivitet – och därmed till både rättvisa och orättvisa – med objektiva strukturer som skall försäkra oss om att frågor hanteras lika oavsett om det upplevs som rättvist eller orättvist faktiskt.

Vi skapade objektivitetssamhället. Ett samhälle där själva frågan om rättvisa eller orättvisa helt överskuggats av frågor om lika eller olika. När kvällstidningarna dumfrågar ”Tycker du det är rimligt att äldreomsorgen skall kosta olika mycket i olika kommuner?” har de glömt att hela meningen med kommuner är att man skall kunna bestämma en sak i Hoting och en annan i Eslöv. För länge sedan menade vi att det är rättvist att människor får bestämma lokalt i frågor som är lokala. Eftersom rättvist nästan aldrig är detsamma som lika så blir det olika i Hoting och Eslöv. Får utvecklingen fortsätta – och det ser det ut som i just det här fallet – så kommer vi också här att gå från subjektivitet till objektivitet. Så småningom kommer äldreomsorgen att kosta exakt lika mycket och se exakt likadan ut i hela Sverige. Det blir lika – men knappast rättvist… Dessutom är det inte bara en lek med ord när man säger att människor i en objektiv värld förmodligen blir just objekt.

Vart leder oss den här berättelsen? Vi har etablerat en bild, om objektivitetssamhället. Bilden, eller tendensen, har motbilder och det finns strategier som skulle kunna driva utvecklingen i andra riktningar än det här skisserade.

Men slutsatsen blir ändå:

Om jag hanterar världen utifrån objektiva kriterier och om jag delar upp den i väldigt små sektorer – då blir det uppenbart att det är framgångsrikt att titta nära. Att ha visioner eller att ha örnblick är ju meningslöst i en värld som mäter fyra meter från vägg till vägg och där alla beslut bygger på yttre struktur – inte på vad jag själv sett eller tänkt.

Alltså leder objektiva utvärderingar av sin verksamhet tillsammans med tydliga avgränsningar av uppdrag och roller till personal och politiker som först inte vill, och så småningom inte kan, se längre än till den egna vardagens små förtretligheter.

Så, den som vill vidga sitt arbetsfält och alltså göra sin del större måste titta utanför sin egen verksamhet, alltså omformulera problemen i större skala, och bli mera subjektiv, alltså arbeta med värdegrund i stället för styrsystem.

Och, den som vill bli bättre på värdegrund och värderingsarbete måste spränga gränserna för vad som uppfattas som den egna verksamheten och utveckla förmågan till visionärt och skarpsynt iakttagande av sådant som ligger mycket längre bort än vad vi är vana vid.

Lämna en kommentar