Den 12 mars 1886 grundar äventyraren tillika ingenjören August Andrée Svenska Uppfinnarföreningen i Stockholm. Exakt 127 år senare lanserar samma förening, som nu har 3000 medlemmar över hela landet, rapporten "Uppfinningars betydelse för Sverige – Hur kan den svenska innovationskraften utvecklas och tas tillvara bättre?" Gränsbrytning har pratat med Malin Mohr på Svenska uppfinnareföreningen om uppfinnarnas situation idag, deras potential och framtid.

Svenska Uppfinnareföreningen

Svenska Uppfinnareföreningen är idag intresseorganisationen för svenska uppfinnare och drivs som en ideell förening, med ett 30-tal lokalföreningar runtom i Sverige. Trots den långa traditionen av uppfinnare i landet finns det idag inga andra nätverk än just Svenska Uppfinnareföreningen, utanför akademin, för fristående uppfinnare. Detta har i sig medfört en situation där idéer och innovationer riskerar att fastna på ett tidigt stadium i ett slag vakuum. Malin Mohr, projektledare och informationsansvarig, beskriver en vardag för svenska uppfinnare som många gånger upplevs som svårnavigerad och präglad av brister i finansiering, rådgivning och samverkan. Som ensam ideell aktör är Svenska Uppfinnareföreningen begränsad och ser en stor svårighet i att kunna skala upp sin verksamhet för att verkligen kunna hjälpa till.

Våra lokalföreningar bidrar med ett starkt lokalt nätverk som uppfinnaren kan omge sig med och dra nytta av och få viss hjälp, men oftast brister det i att man har svårighet att hitta kapital, det kan vara brister i den kvalitativa rådgivningen, det kan vara brister i när man kommer till nästa aktör och får göra om mycket av samma process som man upplever att man redan gått igenom, för alla har sina modeller. Vi uppmärksammade under flera år att det inte fungerade. Man är inte prioriterad när man håller på med uppfinningar som inte är kopplade till akademin.

Behovet av en förändring var således stort, men inget hände och under 2010 tog föreningen därför beslutet att själva sätta sig i position och leda arbetet mot förändring genom startades projektet Innovation för Regional Tillväxt med nionde innovationskontoret – IRT 9i som Malin sedermera blev projektledare för. Projektet gjorde att man kunde formulera sina tankar kring hur man tyckte att en resurs för uppfinnarna skulle utformas samtidigt som behovet av detsamma kunde påkallas på bred front:

Vi menade ju på att Sverige missar en stor potential här, eftersom 80 procent av nya idéer som kommer fram, dom kommer faktiskt fram utanför akademin och där gör vi minimala insatser. Man har faktiskt inte gjort någon satsning på fristående uppfinnare eller organisationer runtomkring uppfinnare på uppemot 20 år, beroende på hur man räknar.

Under 2011 nappade också Tillväxtverket på föreningens pågående arbete:

De hade också insikten ”Vi är medvetna om att här finns mycket att göra och att vi går miste om stora potentialer”. Med Christina Lugnet som draglok fick vi också med oss Vinnova och Almi i att sponsra en sån här studie som vi ville genomföra.

I ljuset av detta är det förståeligt varför Svenska Uppfinnareföreningen på sin hemsida beskriver lanseringen av rapporten, Uppfinningars betydelse för Sverige – Hur kan den svenska innovationskraften utvecklas och tas tillvara bättre? som är skriven av forskarna Per Frankelius och Charlotte Norrman vid Linköpings Universitet, som en ”viktig milstolpe”. Milstolpen är en av många på en resa mot skapandet av ett nionde innovationskontor vars syfte är att ta tillvara på uppfinnare och uppfinningars potential att bidra till tillväxt och utveckling och innovation.

Uppfinningars betydelse för Sverige – Hur kan den svenska innovationskraften utvecklas och tas tillvara bättre?

Rapporten som sådan utgick från Svenska uppfinnareföreningens tankar kring skapandet av ett nionde innovationskontor, med samverkan mellan olika aktörer i fokus och en rad frågor och ingångsvärden:

  • Hur ser uppfinnarsituationen ut?
  • Vilka möjligheter ges?
  • Vilka är utmaningarna?
  • Vilka är problemen?
  • Hur kan man åtgärda dom?

Enligt Malin var det viktigt att fokusera på den tillämpade aspekten, snarare än återigen måla upp problembilden, att leverera lösningar på och strategier för problemen var således centralt. Den färdiga rapporten konstaterar och lyfter därför fram att fristående uppfinnare tenderar att hamna utanför befintliga stödsystem men slår också fast att:

Uppfinningar och principiellt nya idéer är grunden till innovation och därför betydelsefulla för Sveriges ekonomiska utveckling.

Sverige behöver innovationer som leder till nya och växande företag – som tar vid där de gamla avvecklas eller flyttar sin verksamhet utomlands.

Enligt rapportens huvudförslag krävs en kraftsamling kring en ny typ av nationell resurs med regionala noder. Dess fokus är att stödja människor med uppfinningar som befinner sig i hypertidiga faser av sina innovationsprocesser. Syftet är att finansiellt och kompetensmässigt säkerställa uppfinnarens möjlighet till kompetent rådgivning och ekonomiskt stöd för verifiering av sin idé fram till det affärsmässiga förverkligandet. Ett sådant exempel är näringslivet där befintliga företag, i och med ett nionde innovationskontor skulle ha en enorm fri källa till att hitta produkter och tjänster.

Nätverket av uppfinnare och uppfinner skulle enligt Malin kunna ses som en produktutvecklingsverkstad:

Alla uppfinnare har inte för avsikt att bli företagare och driva sin idé till kommersiell framgång själv. Det finns därför verkligen en koppling gentemot befintligt näringsliv och nya företag också. Man måste förse uppfinnaren med det kompletta och det kompetenta teamet som gör att man inte kan tvingas in i saker som man inte vill eller är lämpad för. Företag i Sverige idag behöver ju nya produkter för att vara konkurrenskraftiga. Det är det nionde innovationskontoret en källa för. Det är ett sätta att få upp det i skyltfönstret som inte finns idag.

Malin förklarar att gensvaret för rapporten har varit överväldigande positivt och att resultaten tas emot som ett sätt att nå en optimering av verksamheten snarare än ett ifrågasättande. Samtidigt lyfter hon fram forskningen som framburit rapporten som en optimering i sig.

Frankelius och Norrman har verkligen lyckats med att bredda vårt förslag och fått till en spännande lösning. Dom har jobbat fram en blomma som beskriver regionala noder, kunskapslyft, kompetens och resursbank, projekt, finansiering, problem- och lösningsbörs. Skulle en sån bli verklighet då skulle faktiskt en uppfinnare ha betydligt bättre förutsättningar än vad som finna idag. Det vi säger nu när vi uppmanar uppslutning kring det här, där är; ”Vad har Sverige egentligen att förlora på att testa det här?” 

Resan mot Framtiden

Enligt Malin är det först nu som det egentliga arbetet för föreningen börjar och som grundar sig i uppdraget att se till att rapportens förslag faktiskt blir verklighet och på ett vettigt sätt. I detta förtydligar Malin att det handlar om samverkan, det nionde innovationskontoret är inte en fysisk plats utan ett nätverk, det är inte ännu en organisation, eller en del utav en större organisation, utan ett samarbete mellan befintliga aktörer:

Jag tror också att det är säkert bra om någon ställer sig som huvudman bakom det här, men den huvudmannen får inte bli för dominant. Ska det här lyckas så vill det till att man ger utrymme för flera spelare så att säga att samverka. Och det är också viktigt att det här måste formas utifrån det individuella projektet, alltså du måste kunna sätta till både expertis och generalister utifrån ”Vad behöver det här projektet?”

Malin och Svenska Uppfinnareföreningen uppmanar alltså till en kraftsamling som samordnar, synliggör och tillvaratar kompetens hos befintliga aktörer. För att det ska bli lyckosamt menar man att det krävs eftertanke, insikter, anpassningar och öppenhet med bryggor mellan olika aktörer som tillsammans ska fungera effektivt och kunna möta uppfinnare.

En viktigt del i det hela det är just den regionala möjligheten. Det här är ingenting som ska ske ifrån Stockholm utan det här måste kunna ske ifrån där uppfinnare finns och verkar. All den kapacitet och all den erfarenhet som finns hos våra uppfinnare som är verksamma idag, den tas inte tillvara. Och just erfarenhet, egen vunnen erfarenhet, den är guld värd för nya uppfinnare. Där skulle vi ha otroliga vinster att kunna koppla på såna resurser. Det kan vara i form av coachning, mentorskap, finansiering. Det finns i Sverige, men vi använder oss inte av den.

Malin tilIägger att det krävs en insats från politiker och departement för att bana vägen för det nionde innovationskontoret. Det riskerar annars att hamna i långbänk.

I ett samhälle som präglas av en allt större komplexitet och fragmentering är behovet av hängrännor överordnat stuprännorna. Upprätthållandet av systematiska mellanrum där kompetens, idéer och individer riskerar att gå vilse måste åtgärdas genom att tvinna nätverk mellan dem. I det samhället är ett nionde innovationskontor inte en möjlighet utan en nödvändighet. Resan har bara påbörjats, nu måste den fortsätta.

Rapporten finns att ladda ned eller beställa via Vinnovas rapportserie: Uppfinningars betydelse för Sverige

Lämna en kommentar