Ett foto, här och nu, som är lika absolut som obsolet i samma stund det tagits. Men kanske ändå lägger grunden för nästa foto. Där och då.

CC BY zeevveez
CC BY zeevveez

Det var oroligt i delar av Stockholm i somras. Det har det varit Malmö och Göteborg också. I Paris och i London. Upplopp. Ilska.

Det är inte nya fenomen men de verkar uppfattas annorlunda nu. På något ängsligt vis betraktar vi bränder som symptom på att något inte är som det ska. Men det kanske är jag som ser det annorlunda för att jag börjar bli medelålders. Medelålders tjänsteman.

Oavsett vilket, min tolkning blir relativ till min förmåga att ta av mina egna glasögon och försöka se vad andra ser och sen ta på dem igen och se vad jag som den människa jag är kan bidra med. Det kommer att bli en tolkning säkerligen full av felaktigheter på grund av min ofullständiga förmåga att verkligen leva mig in i att faktiskt vara femton år och förbannad år 2013. Jag väljer att göra det ändå för jag kommer inte på något bättre sätt. Men först en ögonblicksbild till. I tidningen skrevs om en ung man i Malmö som tar sig till akuten skottskadad. Han är sjutton år gammal. I en kort mening nämns att han inte vill göra någon anmälan eller prata med polisen om vad som har hänt.

I Malmö sitter jag och funderar på det här. På den ängslan som jag uppfattar i anslutning till städers oroligheter och den ledsenhet jag känner när den unge mannen inte berättar. Klart att något är fel när ett barn som blivit utsatt för mordförsök håller det för sig själv! Vad har jag gjort för fel om jag som samhällsrepresentant lite tillspetsat ger mig själv hela ansvaret för att han inte vill, vågar eller kan berätta om vad han varit med om. Är han inte rädd? Eller – vem är han mest rädd för? Vem litar han på? Hur har det blivit så? Vad ska jag göra åt det?

Jag har fastnat lite i begreppet samhällskontrakt och det är kanske lite konstigt, särskilt när jag läser om vad det har betytt historiskt, om den enskildes skyldigheter gentemot det kollektiva (i klartext att följa lagar), eftersom jag inte delar uppfattningen eller tycker om själva ansatsen i vad ett sådant kontrakt kan eller ska innebära. Ändå fängslar begreppet mig som samhällsmänniska i förhållande till de andra människor som bor, verkar och vistas i samhället. Kan jag vända på begreppet och få det att handla om mitt ansvar, som representant för det kollektiva, gentemot den enskilde?  Får jag definiera om det? Eller har det perspektivet även funnits i samhällskontraktets ursprungliga betydelse men varit så självklart att det inte har behövts sägas och därför har vi glömt bort det?  Jag tror att händelserna som uppstår i städerna idag och pojken som inte vill prata med oss kan hänga ihop med ett snett och otydligt samspel och jag gör ett försök att förstå. Jag vet att resultatet inte kommer att revolutionera någonting, men minns en gammal uppsatshandledare som sa till mig när jag våndades att  ”du får ta ett fotografi av dina tankar och leva med att de är både förevigade och förlegade i precis det ögonblicket”.

Känsla av sammanhang för en individ uppstår när världen upplevs begriplig, meningsfull och hanterbar. När den är det, finns en balans mellan vad en människa vet vad den kan påverka direkt och bestämma över i sitt eget liv, indirekt genom möjlig påverkan på sitt närsamhälle (eller glokalt beroende på vad hen vill uppnå eller undvika). Känslan av sammanhang handlar också om att en människa vet vad den svårligen kan påverka för egen maskin.

För samhällsorganisationer inom till exempel offentlig sektor behöver frågan om vad som kan påverkas direkt, indirekt och inte alls, ställas på samma sätt och om svaren silas genom försöket till omvänt samhällskontrakt ovan, går det kanske att förstå såväl händelserna i städerna och vår tysta unge man. Om han skulle tala med någon, vem skulle han då välja, utifrån sin känsla av sammanhang? Uppenbarligen litar han inte på oss. Jag tror det handlar mycket om tillit och det är jag absolut inte ensam om att tro. Hur ökar hans förtroende för oss? Ska det öka? Hur förtjänar vi det?

Tillit till samhällets aktörer kan tänkas växa om och när det märks och uppfattas att samhället gör rätt saker. Och ja, att lösa samhälleliga utmaningar tar olika lång tid att komma tillrätta med och det vet alla. Jag vill nu inte fastna i ett resonemang om hur lång tid olika saker tar att ordna upp eller skapa noggranna distinktioner mellan akut, kort och lång sikt eller mellan operativa eller strategiska åtgärder. Det får jag göra en annan gång.

Vi ser det i stadsdelarna i Stockholm nu. Vi såg det i Malmö. I London. Paris. Hur stort är mitt misslyckande när den unga mannen inte berättar? En klok person som jag träffar ibland sa om just hans tystnad, att vi borde tillsätta en haverikommission för att finna orsakerna till hur det kunde bli så. En kommission med uppdrag att rannsaka. Ska vi tillsätta en haverikommission? Vilka frågor är det ens vi ska ställa? Vem, förutom den tysta pojken vet vilka frågor som behöver besvaras? Vem är vi att be om frågorna? Vem har förtroendet till vardags?

Jag tror att det finns aktörer som har det förtroendet. Aktörer som inte har ansvaret för hur det ser ut som helhet, men som sedan länge påtalat svårigheterna och som organiserat sig självmant för att försöka lösa eller lindra eller protestera. Som finns för att tilliten brister. Som ser bristerna och som träffar våra invånare varje dag. Som bygger upp samhället inifrån. Det är en hel värld. Civilsamhällets aktörer. Som har engagerat sig i en eller flera frågor, ur en eller flera människors eller gruppers behov och möjligheter. Som bygger på att lyssna, göra och förändra. Som på ett självklart sätt bygger på vardagsrelationernas kraft och normer eller åtaganden eller förväntningar och som klarar att bära det akuta, de svåra händelserna när frustrationen rinner över. Samhällets representanter (jag) behöver lyssna på dess aktörer. Ta dem på allvar. Inte styra dem. Lära mig följa dem och se dem som avgörande i arbetet med att börja förändra inifrån och för mig innebär det att på riktigt försöka skapa förutsättningar för civilsamhällets kraft. Inte genom att avsäga mig ansvaret, som är obestridligt men för att lära mig förstå en helt annan slags känsla av sammanhang, kollektiv styrka och närdemokrati på områdesnivå, som bygger på helt egen kraft. Och kanske kan samhällskontraktet 2.0 genom dem formuleras. Om jag vågar släppa kontrollen. Så tar jag ett fotografi över mina tankar här och nu och tycker illa om det för tanken har liksom redan gett sig iväg någon annanstans, till de tysta självskadande unga kvinnorna och till de människor som i tidningarna kallas för EU-migranter kanske, för att se om samhällskontraktet 2.0 och ansvaret för haverier går att använda även för dem.

 

 

Lämna en kommentar