Vi vet att tjänsteproduktionens andel av BNP ständigt ökar. Vi vet också att i stort sett alla yrken kräver större inslag av kunskaper och lärande. Men hänger de här två tendenserna ihop - och i så fall hur?

Leverans

I nationalekonomin skiljer man sedan urminnes tider på varor och tjänster.  Inte minst i de olika reglerna för fri rörlighet inom EU anses det viktigt att avgöra om en handelstransaktion innefattar en vara eller en tjänst. På samma sätt anger SCB den svenska produktionen, utrikeshandeln och konsumtionen uppdelad i de två huvudkategorierna; varor och tjänster. Alla dokument, läroböcker och statistiska tabeller har sina egna definitioner men summan av resonemangen tycks vara något i stil med det här:

Alla varor och tjänster innebär någon form av bearbetning eller förädling. Om denna bearbetning i huvudsak sker före leverans, och på ett helt annat ställe, så är det en vara. Om den sker i samband med, eller rent av samtidigt med, leveransen så är det en tjänst. Är bearbetningen relativt enkel och av liten omfattning talar vi om varor med lågt förädlingsvärde respektive okvalificerade tjänster. Är bearbetningen komplicerad kallar vi det varor med högt förädlingsvärde respektive kvalificerade tjänster.

All produktutveckling, både för varor och tjänster, går mot allt mer komplicerade produkter. I stort sett varenda vara eller tjänst du köpt det senaste året är oerhört mycket mer bearbetad och har ett oerhört mycket större ”informationsinnehåll” än sin motsvarighet för hundra år sedan. Kanske ser en banan fortfarande ut som en banan? Ja, på ytan. Men det du betalar för inkluderar numera miljöhänsyn både där den odlades och där den säljs, social påverkan, klimateffekter av transporter och anseende hos dina grannar. Allt sådant som våra föräldrars föräldrar i stort sett slapp väga in i prislappen. På samma sätt vet jag att elektrikern jag betalar för att byta ett vägguttag har både mer komplicerad utrustning och en bättre utbildning än vad hens föregångare i branschen behövde.

Det här är självklart, varor får högre förädlingsgrad och tjänster blir mer kvalificerade. Det som inte är självklart – men nödvändigt – är att det också innebär att i stort sett alla varor förskjuts mot att bli allt mer tjänster. Ju mer komplicerad en vara är, desto närmare kundens behov måste man vara när man konstruerar och producerar den. Blir varan tillräckligt komplicerad måste den både konstrueras och produceras hos kunden och detta i stort sett samtidigt som den levereras. Varan har blivit en tjänst. När bananen, i exemplet ovan, ingår i en färdig och levererad matkasse med recept avpassade för just min familj har den kommit så nära en tjänst att det känns meningslöst att försöka definiera den som det ena eller det andra.

En påtaglig och summerad effekt av den här glidningen är att tjänsteproduktionens andel av vår BNP ökar. I år uppskattas den till hela 70% och även om andelen kan vara olika mellan olika länder så är tendensen densamma, i takt med ökande välstånd ökar blir det vi konsumerar mer komplext och därmed ökar graden av tjänsteproduktion. I en framtid som vi faktiskt kan se vid horisonten är de renodlade varorna i stort sett borta ur statistiken och indelningen i ”varor” och ”tjänster” har spelat ut sin roll. En intressant illustration av de här mekanismerna får i alla fall jag av 3D-skrivarna. Om jag får en skrivare som, hemma hos mig och utifrån mina behov, skriver ut en ny plastpinal utifrån ritningar jag betalat dyrt för på nätet; har jag då köpt en tjänst eller en vara?

Parallellt med den här upplösningen av gränser finns en annan, och närbesläktad, historia. Vi har nämligen också, i alla tider, delat upp våra yrken i ”teoretiska” och ”praktiska”. Den som i huvudsak hanterar, manipulerar eller förädlar immateriella resurser kallas för teoretiker och den som i huvudsak hanterar sin materiella omvärld kallas praktiker. Vi delar fortfarande in både fackliga organisationer och utbildningsinstitutioner utifrån föreställningen om att det finns teori och praktik och att dessa två i mångt och mycket bör hanteras av olika personer.

Så länge vi tillverkar varor, eller lågt kvalificerade tjänster, är det möjligt. Då ligger ju, definitionsmässigt, utveckling och konstruktion långt ifrån – och långt tidigare än – produktion och så småningom konsumtion. Alltså kan en teoretiker på kontoret skapa förutsättningar för en praktiker i produktionen. Det är två personer på var sin plats på tidslinjen. Men när komplexiteten ökar kommer alltså produktutveckling och produktion allt närmare varandra. Till slut utvecklas produkten/varan/tjänsten samtidigt som den produceras/levereras. Då blir det orimligt att göra en arbetsdelning efter principen teoretiker tänker och praktiker gör. Antingen måste teoretikern finna sig i att själv, och omedelbart, omsätta sin teori i handling eller också måste praktikerna finna sig i att skaffa så mycket teoretiska färdigheter att hen kan konstruera och manipulera produkten samtidigt som den tillverkas.

De flesta av oss kommer att mötas i mitten och det är bara av historiskt intresse att avgöra ifall fordonsteknikern uppstod ur ett praktiskt yrke medan medicinteknikern kom från den teoretiska sidan. Kvar, utan större möjlighet att försörja sig, blir de som fortfarande tror att det finns teoretiska respektive praktiska yrken.

Här finns en tydlig parallell i orsakerna till de två historierna. Med ökande informationsmängder kommer ökande krav på förmåga att hantera information i realtid, alltså just nu. Det i sin tur förvandlar alla varor till tjänster och det gör distinktionen mellan teoretiska och praktiska yrken mer eller mindre meningslös.

 

Lämna en kommentar