Politiken borde bekymra sig mer om elevers motivation än lärares löner, menar Oscar Semb.

WrongWay CC BY Jerryonlife
WrongWay CC BY Jerryonlife

Det pratas mycket om att skolpolitiken inte hörsammar den omfattande pedagogiska forskning som finns. Det är delvis sant men framförallt tolkar jag det som att man visst lyssnar till forskningen i sina uttalanden om läsförståelse, lärarskicklighetens betydelse, skolans kompensatoriska funktion med mera.

Man ser utvecklingsområdena från politiskt håll och vi har i stort kunnat enas om vilka de är, både över partigränser och i opinionen i stort. Det som inte hänger ihop är vad vi kan göra för att svara upp mot utmaningarna.

I alldeles för stor utsträckning kretsar de politiska förslagen kring lärares arbetsvillkor och elevernas beteende, vilket har en slags nostalgiskt skimmer över sig alltihopa. I den här artikeln lyfter jag fram några av de vanligaste politiska förslagen och försöker påbörja en diskussion om varför skolpolitiken så ofta verkar skjuta över målet.

Studiero och motivation eller?

Alliansen menar att eleverna har haft för mycket att säga till om och att sena ankomster, skolk, facebookande och ordningsproblem är en konsekvens av detta. För att komma till rätta med dessa utmaningar vill man utöka lärares befogenheter till sanktioner och ett ordningsomdöme.

Själv ser jag på nära håll varje dag att det är en social och pedagogisk utmaning, inte en disciplinär. Det strider även mot läroplanen och det vore bättre om riktiga politiska ansträngningar gjordes för att “undervisningen ska anpassas till varje elevs förusättningar och behov” (Skoverket, LGR11). Min mening är inte att framskriva alliansens skolpolitik som illasinnad på något sätt. Återigen är det nog så att man framgångsrikt har uppmärksammat viktiga utmaningar, men de lösningar man föreslår håller inte samma nivå.

Det komplexa med utbildningsfrågor idag är att lärande i mycket större utsträckning än tidigare drivs av inlärarens motivation och förståelse och mindre av plikt och lydnad. Det är därför de flesta förslag som nu är på tapeten riskerar att bli ganska verkningslösa, eftersom de inte tar i beaktning hur man ska arbeta för att höja elevers studiemotivation.

Både morotens och piskans tid är, om inte över, på väg att utvecklas till något mycket mer komplext. Det beror på en mängd saker. Dels beror det på att eleverna i högre utsträckning, enligt den nya läroplanen, ska utveckla förmågor i samband med rent innehållsmässig kunskap och dels på grund av att lärandet idag måste ske mot en mer osäker framtid där utvecklingen från att vara tonåring till vuxen inte är lika spikrak.

Personaltäthet, kvalitet och likvärdighet

Vissa frågor vill politikerna helst inte ta i och om frågan dyker upp så föreslår man alltför enkla lösningar, till exempel ett förstatligande. Skolan analyseras som om den vore en enhet och att alla verksamheter är ungefär likadana.

För att börja förstå frågan om likvärdighet behöver vi dels prata om skolor som enskilda verksamheter med olika förutsättningar och dels behöver vi titta på hur en ökad bostadssegregation och tilltagande urbanisering har påverkat olika skolors möjlighet att rekrytera kompetent personal.

Något som är gemensamt för den forskning som gjorts på området lärarkvalitet är att vi ska titta mindre på allmängiltiga egenskaper för läraryrket och mer på den påverkan lärare har på elevers lärande.

Enligt Eric Hanushek, amerikansk utbildningsforskare, borde man ägna sig mindre åt vem som kommer in på lärarutbildningen och mer åt att titta på vem som får fortsätta undervisa. Detta skulle betyda att man vänder på processen och öppnar upp möjligheterna för vem som kan undervisa, men skärper tillsynen på vad undervisningskvalitet är.

Det tycker jag hade varit en spännande framtid istället för att enbart prata om att höja löner och minska klasstorlekar.

Socialdemokraterna går till val på att man behöver “göra upp med vänta och se-mentaliteten”. Det är möjligen lite knepigt uttryckt, men det handlar nog mycket om en kultur vi har odlat under en lång tid. Där normen har varit att åtgärdsprogram och kosmetika-liknande åtgärder har satts in alldeles för sent.

Att istället utgå från att alla elever ska ha ett utvecklingsprogram från början är klokare. Det är bland annat en av skillnaderna mellan den finska och svenska skolan, att särskilda insatser är betydligt vanligare i tidig ålder för eleverna i Finland än i Sverige. Detta handlar antagligen mer om en kultur som behöver byggas om än om att vi behöver ha mer resurser rakt av.

Slutligen vill jag skriva att politiken borde ägna sig mer åt att främja det som innebär kvalitet för elevers lärande och mindre åt hur barn borde bete sig. Det har de väldigt lite reellt inflytande över ändå.

Lämna en kommentar