Hållbar utveckling består enligt FN:s definition av tre dimensioner - den ekonomiska, den sociala och den miljömässiga – som samstämmigt och ömsesidigt ska stödja varandra. I dagens samhälle är den hållbara utvecklingen mer aktuell än någonsin - kriser inom hållbarhetens alla tre dimensioner, klimatkris, finanskris och ökade klyftor, manar till handling, problemlösning och förändring. Frågan är dock hur den processen ska se ut? Vilka aktörer ska ta en aktiv del? Vem är det som har det yttersta ansvaret för att arbetet genomförs och utvecklingen går framåt? Den här artikeln handlar om hållbar utveckling generellt och mer specifikt om social hållbarhet och vikten av en sammanhållen problemlösningskapacitet.

Den sociala hållbarhetens två ben

Enligt Sören Ohlsson, professor i socialt arbete, mynnar den sociala hållbarheten ut i två ben. Det första benet är välfärden och dess fördelning. Människor ska kunna leva ett gott liv utan att oroa sig för förlora jobbet eller sitt boende samtidigt ska det inte finnas för stora klyftor inom ett samhälle som exkluderar och stänger ute människor från möjligheten att ta del av välfärden. Det andra benet är samhällets ”problemlösningskapacitet”, dvs. hur väl ett samhälle löser sina problem, i stort och smått, hur social sammanhållning, tillhörighet och trygghet skapas och bibehålls. Enligt Ohlsson sker det här en arbetsfördelning och en gränsöverskridning ifråga om kapacitet och kunskapsöverföring mellan samhällets sektorer – den offentliga, näringslivet, det civila samhället och det privata- och problem löses inte längre enbart inom den egna sektorn utan i samspel med varandra.

Fördelning av arbete och ansvar

På sin hemsida skriver den svenska regeringen att

utgångspunkt[en] i regeringens arbete med hållbar utveckling är individens rättigheter och behov. Medborgare och organisationer måste kunna kräva av sina regeringar att de för en långsiktigt hållbar politik

Implicit betyder detta att ansvaret för den hållbara utvecklingen ytterst ligger hos regeringen samtidigt som det läggs ett ansvar på medborgarna att regeringen faktiskt utför sitt arbete. I det här fallet är alltså regeringen arbetsutförare och folket arbetsledare. Men på regeringshemsidan fastslås också att

[f]ramsteg för hållbar utveckling kräver ett brett engagemang av många olika aktörer: nationella och lokala beslutsfattare, företagare, forskare, innovatörer, ungdomar och civila samhällets organisationer

Det som uttrycks och efterlyses är alltså att andra aktörer tar en aktiv roll i arbetsprocessen. Det går också att tolka som en vilja till arbetsfördelning mellan samhällets sektorer, liksom Ohlsson beskriver. För att den hållbara utvecklingen skall gå framåt måste alla dra sitt strå till stacken. Så långt är allt bra. Lika mycket som den hållbara utvecklingen är ett regeringsprojekt, är det också ett arbete som måste utföras i samhällets alla skikt och lager, i det privata såväl som det offentliga, det är en parallell top-down- och bottom-up process.  Risken är dock stor att det går från en arbetsfördelning till en ansvarsfördelning. Att ansvarsfrågan förskjuts, till aktörer som inte går att ställa till svars. Risken är också stor att subjektet för den hållbara utvecklingen blir diffus när det inte finns en klar ansvarstagare för problemlösningen.

Den sociala hållbarheten – en utopi?

Om den miljömässiga hållbarheten handlar om en klimatneutral värld är bilden av det socialt hållbara samhället föreställningen om den jämlika och välmående staten utan klyftor och orättvisor, ett slags konstant Shangri-La. Till skillnad från den miljömässiga hållbarheten är den social tiofalt mer abstrakt och strävandet efter social hållbarhet mer diffust. Detta därför att hållbarhetsdiskursen strävar efter en utveckling av ett bättre samhälle samtidigt som själva begreppet hållbarhet innebär ett fast tillstånd, ett slag status quo. Det är en process lika mycket som ett mål. Ett tydligt sådant exempel framkommer i hur frågan om integration hanteras. Här är det tydligt att hållbarhet blir abstrakt redan på en problemformuleringsnivå. Vem är det egentligen som ska integreras, i vad, och vem avgör vem som ska integreras? Genom att utgå från statistiska mätningar, ”korrigeras” avvikelser i samhällets idealbild genom åtgärder och insatser. Ett exempel på detta är Framtidskommission rapport Somalier på arbetsmarknaden – Har Sverige något att lära?  I rapporten diskuteras ”problemet med somaliers och en del andra invandrares bristande ekonomiska integration” och som lösning föreslås bland annat ”viss förflyttning av resurser och ansvar” till etniska organisationer. I sina slutsatser slår framtidskommissionen fast att;

”Myndigheterna ska naturligtvis efter bästa förmåga hjälpa somalier och andra invandrare att ta sig in på den svenska arbetsmarknaden och i det svenska samhället. Vår ståndpunkt är emellertid att integration inte bara kan handla om myndigheters välvilja. Invandrare måste få ökad möjlighet att agera. För hundra år sedan organiserade sig svenska arbetare för att slå sig in i samhället. ”Arbetarnas befrielse måste vara deras eget verk”, hette det då. Därefter har kvinnorna följt en liknande väg. Varför skulle det vara så mycket annorlunda för invandrare?”

Här sker alltså en tydlig markering att det handlar om en ansvarsfördelning, som den beskriven tidigare i artikeln, men också att det är specifika grupper som ska anpassa sig till samhället i stort. Samtidigt blir individens rättigheter och behov diffusa när ansvaret för integration sägs ligga på dem själva. Istället för parallella processer tenderar integrationen i det här fallet att bli en ansvarsfördelning i en top-down process, där ansvaret till slut ligger på individerna själva. Samspelet mellan det civila samhället och myndigheter grumlas och blir diffus när arbetsfördelning övergår i ansvarsfördelning. I termer av social hållbarhet är det rimligtvis inte hållbart att lägga över ansvaret för utvecklingen på medborgare och civilsamhälle. Lika lite som att övervikt inte är ett problem Friskis & Svettis har ansvar för, är inte integrationen något som invandrarföreningar har ansvar för. Istället bör kommun, landsting och stat ta på sig detta och istället bjuda in samhällets aktörer till ett gemensamt arbete. En fungerade nationell problemkapacitet går ut på att överskrida sektorsgränser och mötas på mitten, inte att kategorisera grupper och på så sätt bygga upp nya vägar. Integration likaväl som hållbarhet bygger på sammanhållning.

Källor:

Social hållbarhet , av Sören Olsson, professor emeritus i socialt arbete

Lämna en kommentar