Kring 3 miljarder kronor passerar genom Tillväxtverkets händer årligen men ger myndighetens hantering av skattepengarna oss en ökad tillväxt? Svaret på frågan tycks gömd i i hur utvärderingar genomförs och läses.

När Statskontoret under 2011 genomförde en granskning av Tillväxtverkets verksamhet, var den oro som medarbetarna framförallt gav uttryck för, hur de skulle kunna kommunicera utåt vad de faktiskt gör.

Det sägs att man ska vara försiktig med vad man önskar. Tillväxtverket nådde sommaren 2012 ut mer än man någonsin drömt om, när svenska massmedia gjorde sin egen genomgång och hittade notor för restaurangbesök, spavistelser, skoterturer och vinprovning för totalt 16 Mkr sedan 2010.

Nu är massmedia inte kända för att ägna sig åt objektiva utvärderingar av myndigheters verksamhet. Statskontoret letade 2011 inte efter krognotor och hittade heller inga, även om man såg att myndighetens ekonomihantering var problematisk. Frågan som Statskontoret ställde i sin granskning var hur Tillväxtverket klarar statens uppdrag att stödja entreprenörskap och regional tillväxt.

Positivt svar

Svaret på frågan blev övervägande, men inte odelat, positivt.  Tillväxtverket har i stort sett de styrsystem och de resurser som behövs. Om regeringen – beställaren av granskningen – läste den noga skulle det vara svårt att hitta anledning till oro.

Gles- och landsbygdsfrågorna hade visserligen inte ännu integrerats riktigt i tillväxtarbetet och det fanns en motsättning mellan å ena sidan Tillväxtverkets egen ambition att framstå som en samordnad aktör med ett främjandeuppdrag och å andra sidan statens krav på att vara en effektiv utförarorganisation.
Värre än så blev betyget inte.

Men Tillväxtverket hamnade som bekant därefter i den offentliga skottgluggen vilket lett till  att även Skattebetalarnas förening har gjort en granskning av verksamheten. Frågan som ställs är betydligt bryskare:  Var finns samhällsnyttan i det Tillväxtverket gör?

Med utgångspunkt i verkets årsrapport sorteras befintlig verksamheten i tre kategorier: Uppdrag som föreningen anser vara offentlig kärnverksamhet (t ex upplysning om regler och lagar), EU-bidrag och
diverse regionalpolitiska stöd samt till sist verksamhet som föreningen anser att verket bör upphöra med eftersom den är svår att motivera
samhällsekonomiskt.

Konkurrensproblem

I den sista kategorin finns direkta stöd och bidrag till privata företag som
inte har regionalpolitiska motiv och ofta är tveksamma ur konkurrenspolitisk synpunkt. Att stötta företag som vill utveckla en viss produkt, hör till avdelningen tveksamheter, anser föreningen:

Den utvärdering som genomförts visar dels att företag som får pengar genom programmet anser att detta varit hjälpsamt, dels att företag som får avslag på sin ansökan presterar sämre över tid. Vilka slutsatser som kan dras av detta är dock tveksamt, då selektionseffekten (företag med bättre produkter har av naturliga skäl större möjligheter att beviljas stöd) och den direkta konkurrenssnedvridande effekten (företag som får stöd har bättre konkurrensmöjligheter än de som inte får stöd).

En grupp tveksamma stöd innehåller t ex 55 mkr för att stödja kvinnors
företagande vilket emellertid visat sig omöjligt att systematiskt utvärdera
resultatet av.

Skattebetalarnas förening anser att svaret på deras fråga
därmed blir att Tillväxtverket lägger mellan 3-500 miljoner årligen på
verksamhet som inte har någon bevisad samhällsnytta. Mot den bakgrunden blir det naturligt att föreningen valt att helt lämna åt sidan tvisten om några miljoner till eventuella utflykter eller personalfester.

Föreningen har inte heller tagit ställning till om regionalpolitiska stöd är
samhällsnyttiga och lämnar därför även dessa åt sidan, tillsammans med
EU-stöden. Det har däremot Riksrevisionen gjort men bara ur en enda aspekt; byråkratin. Riksrevisionen konstaterar att Tillväxtverket (liksom ESF-rådet) inte använt de möjligheter som finns att förenkla EU-stöden, framtagna i Bryssel. Därför går onödigt pengar till administration.

Granskar också

Tillväxtverket självt har däremot låtit utvärdera de strukturfondsprogram i Sverige som utgör så stor del av myndighetens verksamhet. Den externt genomförda granskningen publiceras på Tillväxtverkets hemsida där den presenteras den med den positiva rubriken:

Utvärdering av EU-insatser: Ökad konkurrenskraft i regionerna

Rubriken följs upp av en lika glädjande inledning och en uttalad framtidsvilja:

EU-investeringarna i Sverige har lett till ökat företagande, fler samarbeten och bättre infrastruktur. Men satsningar på växande företag skulle kunna öka tillväxten ytterligare i regionerna.

Den externa granskaren, Oxford Research, som sett över de åtta svenska
programmen kan glädjande nog meddela att strukturfondsmedlen hanterats korrekt och effektivt, de har följt statsmaktens vilja och EU:s intentioner.

Men om man ställer frågan på ett annat sätt, om man använder Skattebetalarföreningens mer grova mått ”samhällsnytta”?

Det visar sig då vid en närläsning av vad granskaren Oxford Research egentligen säger, att slutsatserna måste bli betydligt beskedligare:

Programmen har börjat utveckla verktyg som på sikt kan medverka till att nå målen om regional konkurrenskraft, entreprenörskap och innovation.

Sagt på ren svenska – man har påbörjat något som möjligen i framtiden kan vara till hjälp.

Så sant

Precis som Tillväxtverket lyfter fram, anser Oxford Reseach
att de svenska programmen har något att lära övriga Europa. Men vilken är den lärdomen? Jo, att…:

Regioner som under längre tid haft god samverkan och rätt verktyg
har lyckats bättre än andra med att förändra strukturer.

Så långt känns det faktiskt inte som att 1,6 miljarder kronor i strukturfondsmedel har kommit till en imponerande samhällsnytta. Sanningen är att det finns åtskilliga goda insatser dolda bland programmen. Skåne-Blekinge rapporteras t ex ha arbetat oerhört
effektivt och målinriktat med näringslivet, med goda resultat,
Stockholmsregionen likaså.

Återigen – använder vi ”samhällsnytta” som mått måste vi konstatera att både Stockholm och Skåne är starka tillväxtregioner av egen kraft så möjligen är det inte just där samhället ska skjuta till regionalstöd.

För övriga Sverige återger utvärderarna något dystrare insikter.

* Den största tillväxtutmaningen för landsbygds-Sverige återfinns i stort sett inte alls inom programmen (i Norrland i planen men inte i utförande), nämligen den minskande befolkningen och därmed tillgången på arbetskraft med rätt kompetens.

* Flera av programmen arbetar framgångsrikt med infrastrukturen – dock inte Mälardalen och Småland där behoven tycks vara som störst ur tillväxtperspektiv.
I Norra Mellansverige går samarbetsprojekt inom regionförstorande infrastruktur framförallt över kommungränser när samhällsnyttan säger att de borde gå över länsgränser.

* Vad gäller företagandet går större delen av de regionala medlen till att starta nya företag – företrädesvis av kvinnor och invandrare – medan den kategori företag som med lite hjälp verkligen skulle kunna åstadkomma regional tillväxt här och nu – nyetablerade företag med unga entreprenörer – ganska mycket ignoreras.

* Regionernas samarbete med den akademiska världen får beröm men samtidigt tycks det den akademiska världen ta över och styra in på projekt i deras forskningsagenda och därmed sällan leda till kommersialisering.

Utvärdering är helt klart ett utmärkt sätt att följa upp hur det går för en
verksamhet – så länge man håller i minnet att granskningen svarar som bäst bara på den frågas som granskarna ställt.

Lämna en kommentar