SVERIGE: När mycket i omvärlden rör på sig så gäller det att inte tappa orienteringen. Den utmaningen delar alla regionala aktörer, och inte minst de som med hjälp av den regionala utvecklingspolitiken vill skaffa sig ett försprång gentemot andra regioner. När kursen är lagd så måste man också styra tillsammans. Men då krävs det att man också behärskar den ädla konsten att lära gemensamt.  

Ska man i dag hitta något sammanhang där man strävar efter ett gemensamt lärande så är det inom EU:s regionalpolitik. Med varje nyttjad krona från någon av EU:s fonder följer ett krav på granskning och värdering. Bekymret har hittills varit att utvärderingarna både nationellt och på europeisk nivå inte gett någon större vägledning vad som orsakat vad. Därför lanserade EU-kommissionen ett nytt koncept 2007 kallat ”on-going evaluation” eller följeforskning och processtödjande utvärdering, som ingen då riktigt visste vad det innebar. Men nu har de ansvariga parterna börjat ta de första stapplande stegen.
 
Behov av att säkra kvalitén
Gränsbrytning skrev i nr 9 förra året om de krav som skulle ställas på de konsulter och forskare som vågade kliva på ”följeforskningståget”. Sedan dess har en hel del hänt. Bland annat har det tidigare Verket för näringslivsutveckling, Nutek, i dag Tillväxtverket, tillsammans med Europeiska socialfondens råd (ESF) krokat arm med Linköpings universitet och gett ut en bok om ”Lärande utvärdering genom följeforskning”. Boken används på en högskolekurs som alla följeforskare förväntas gå. Att kasta ut konsulter och forskare till att arbeta med följeforskning utan en förberedande utbildning ansågs väl riskabelt. Det fanns helt enkelt ett behov av att professionalisera och kvalitetssäkra det fortlöpande utvärderingsarbetet.
 
Uppifrån och ned eller vice versa?
Vad får då de hungriga konsulterna sig till livs? I korta ordalag skulle man kunna säga att utbildningen och framförallt boken försöker argumentera för är ett delvis nytt sätt att se på hur enskilda projekt, stora program och ytterst sett en hel region fungerar och utvecklas. Men ska man kunna göra detta synligt så krävs också ett nytt sätt att utvärdera. Verklig följeforskning förutsätter med andra ord en ny utvärderingsgeneration.
När författarna nu tar spjärn så gör man det givetvis mot bristerna i tidigare sätt att utvärdera. Under slutet av 1990 talet och i början av 2000 talet tänkte man sig exempelvis att utvärderingar bara berörde en klick på toppen, de som bestämt programmens utformning och de som genomfört utvärderingen. Övriga skulle granskas. Kopplingar till en epok där regionalpolitiken

styrdes av staten som både fördelade medlen och talade om var tillväxten skulle ske är väldigt tydliga. Men trots imponerande underlag och tjocka utvärderingsrapporter så gav det här naturvetenskapligt inspirerade arbetssättet oftast magert resultat.

 
Ny förståelse – nya granskningsmetoder
Motreaktionen blev delvis ett kast över i andra diket. Kritiken handlade om att regioner faktiskt växer underifrån. Tillväxten kan inte styras från ovan. De granskade måste därför också få vara med och påverka utvärderingsarbetet. Ledorden blev ”underifrån”, ”delaktighet” och ”lärande” där alla berörda skulle med. Denna, enligt författarna, fjärde generationen förde det goda med sig att man försökte möta alla brister som tidigare generationer av utvärderingar bara blundat för.
Men dikeskörning – oavsett sammanhang – är sällan ett framkomligt alternativ i längden. Den fjärde generationens utvärderingar blundade delvis för de problem som legat bakom tidigare generationers käpphästar, nämligen vikten av att hålla distans och ett oberoende till det som utvärderas. Visserligen växer regionerna underifrån men statens närvaro kan bidra till bättre växtvillkor och allt som blommar lokalt hjälper ju inte regionen att komma närmare sina mål. 
 
Komplexa regionala miljöer…
När författarna nu beskriver den femte generationens utvärdering och följeforskarnas villkor så målar man samtidigt upp ett långt mer komplext och sammansatt mönster bakom det vi dagligdags kallar regional utveckling. Man kan nästan höra hur författarna gång på gång upprepar samma fras för varje ny problemställning: ”Det är inte så enkelt att det är det ena eller det andra. Man måste se till båda sidorna”.
Det handlar i korthet om att enskilda projekt i lika hög grad som stora program, och ytterst hela regioner, måste fångas, speglas och värderas på ett nytt sätt. De är både unika och självständiga initiativ med egna syften och samtidigt anpassningsbara pusselbitar i ett större dynamiskt pussel med övergripande mål. Det ena är inte mer eller mindre sant än det andra.

 

…kräver allt flexibla följeforskare!
Den här dubbelheten är en av anledningarna till att författarna försöker ge läsaren/studenterna en rad handfasta råd. Risken är nämligen stor att man hamnar i något av alla bedrägliga diken. Det kan handla om att närheten till projektet leder till att man blir allt för mycket kompis med projektledningen och därmed fast i personliga bindningar. Eller så håller man allt för mycket avstånd och missar händelser som kanske visar sig avgörande i slutänden.
 
För att förklara varför ”lyckade projekt” lyckades så måste det alltså till flexibla och multikompetenta följeforskare. Annars kommer de dolda sambanden aldrig fram i ljuset.
Inget enmansjobb precis, knappast gratis heller, menar författarna. Själva tror de att följeforskarna med fördel borde kunna sluta sig samman i nya flervetenskapliga forskarmiljöer. De som äger projekten och finansiärer behöver också bli bättre på att handla upp rätt utvärderingsinsatser. Alla har nämligen sin hemläxa i den nya regionala läroprocessen.
 
Fakta:
Boken heter Lärande utvärdering genom följeforskning och har följande redaktörer: Lennart Svensson, Göran Brulin, Sven Jansson, Karin Sjöberg
 
Nyhetsbyrån Regional Utveckling Norden: Per Holmström
Lämna en kommentar