För 3:e  året i rad ordnades konferensen Stora Tillväxtdagen i Stockholm av Tillväxtverket och Tillväxtanalys i samarbete med Sveriges Kommuner och Landsting. Temat för årets konferens var Regional attraktivitet - tillväxtmotor i en global verklighet. Gränsbrytning var sjävklart på plats och lyssnade på bl a Näringslivsministern Annie Lööf som inledningstalade inför 400 tillresta deltagare.

De olika talarna och deras budskap framgår av Tillväxtdagens hemsida som vi länkat till och därför låter vi den här artikeln vara en reflektion och sammanställning snarare än referat av konferensens innehåll. Ministern inledde konferensen med att lansera ”Attraktionskraft Sverige” – Målet är att Sverige ska bli världens bästa land att vistas, verka och växa i, sa Annie Lööf. På Gränsbrytnings uppenbara följdfråga ”För vem?” svarade Annie Lööf ”För alla”

Just ”för alla” var något som återkom flera gånger i diskussionen. Det finns på många håll en uppenbar motvilja mot att konkretisera sig, spetsa diskussionen eller skapa tydliga och realistiska prioriteringar.

Christina Lugnet, generaldirektör på Tillväxtverket hörde till de som bekände sig till ”alla”-föreställningen. Alla regioner har något som attraherar, menade Lugnet, och hävdade att det i huvudsak handlar om paketering och marknadsföring. I grunden är det nog det budskap som gick tydligast fram från scenen. Det finns inte några objektiva skäl att tro att vissa regioner skulle ha bättre förutsättningar än andra utan det blir i slutänden en fråga om kompetensförsörjning och tillgång till arbetskraft.

Som motvikt till den här bilden av tillväxt fanns en rad talare som istället pekade på en mycket mer ”naturgiven” utveckling. Lars-Eric Aaro, VD för LKAB, inledde sitt anförande med att konstatera att LKAB och dess 4.000 anställda lever på i huvudsak en enda förutsättning, nämligen att det finns järnmalm i Norrbotten men inte i Kina.    På samma sätt pekade Charlotta Mellander, docent i nationalekonomi i Jönköping, på att vissa orter befinner sig i en positiv attraktivitetsspiral och andra i en negativ. Kommuner med mindre än 25.000 invånare befinner sig i en nedåtgående kurva och de andra i en uppåtgående. Charlotta berättade att av alla hennes studenter hade inte en enda sagt sig vilja flytta till ”en tråkig stad” alldeles oavsett hur intressanta jobb det erbjöds där.

Fredrik Lindegren, kulturchef i Umeå gav en lysande och karismatisk beskrivning av hur Umeå jobbat för att bli Europas kulturhuvudstad 2014. Det är självklart intressant att konstatera att Umeå också prickats in som en av Europas snabbast växande städer överhuvudtaget. Det är rimligt att tro att det finns gemensamma och bakomliggande faktorer bakom både det goda kulturhuvudstadsarbetet och tillväxten.

Slutligen kan väl Mats Sjöstedt sägas illustrera den yttersta motpolen till ”Allt för alla”. Sjöstedt är regeringens utredare i regionfrågor och ett roligt, spirituellt och engagerande framförande gav oss en trevlig halvtimme – men innehållet kan enkelt sammanfattas i ”Inga kommentarer”. Vi som möjligen trodde att vi skulle få en förhandskoll på den utredning som presenteras i december blev om inte besvikna så åtminstone snuvade på konfekten.

Debatten om tillväxt kan knappast illustreras tydligare. På en politisk och lite lätt ideell nivå finns knappast utrymmer för något annat än ”Allt till alla och alla skall med”. På en utredningsteknisk och intellektuell nivå finns det alltid anledning att vänta lite till innan man blir konkret. Väntan i sig kommer att desarmera varje eventuell kontrovers och när förslaget väl blir beslut kommer det att tilltala den första gruppen. Däremellan finns de som just nu, medan vi andra talar på vinden och i källaren, skapar tillväxt. Där finns alltså de som lever på den egna ortens faktiska meriter och fördelar och som därför också inser att det per definition betyder att andra orter har färre meriter och fler nackdelar. Harald Hjalmarsson, kommunalråd i Västervik, sällade sig till entreprenörerna mitt i samhällsbygget när han konstaterade att det inte finns ”någon annan”. Att lita på stöd från staten är bara att skjuta eländet framför sig konstaterade Hjalmarsson. Han fortsatte också med att peka på vikten av att ”veta vad som händer dag för dag”

Gemensamt för de som förespråkade konkret och omedelbart arbete framför antingen vällovliga tillrop eller långdraget utredande var just att de poängterade vikten av mätning och av att veta exakt vad som fungerar och inte fungerar. Att LKAB vet precis vilka produktionsmetoder som är effektiva och vad de får för resultat är kanske inte så förvånande. Mer imponerad blir man av Fredrik Lindegren som tvärsäkert slog fast att vi först måste bestämma oss för vad som är önskvärt och därefter, ofta och noga, mäta om det händer. Att mäta kulturell tillväxt i Umeå är inte väsenskilt från att mäta uttaget av järnmalm i en gruva. Den sammantagna känslan av konferensen var ändå att de verkligt spännande områdena för tillväxt, liksom de verkligt spännande frågorna om vad tillväxt är, lyste med sin frånvaro. Med LKAB som tyngdpunkt för näringslivets tillväxt är frågorna om tjänsteproduktionen (70% av svensk BNP), hållbar tillväxt, förnyelsebara resurser och svensk konkurrenskraft på kompetensområdet fortfarande lika obelysta som förut. Var konfererar de som just nu växer i alldeles nya riktningar? Gränsbrytning letar vidare!

Lämna en kommentar