I vår moderna värld har staden fått en framskjuten plats och bilden av staden är en bild som präglas av struktur och av ordning och reda, av utveckling och framsteg. Vi tror att den fysiska planeringen har staden under kontroll och att städer innebär utveckling, när verkligheten framför våra ögon egentligen pekar på det motsatta. Staden har på många håll i världen brutit sig ur planeringens kontroll och växer ohämmat. De expanderande städerna och den krympande landsbygden pekar mot en framtida värld organiserad i städer och megastäder, en värld som skriker efter ökade krav på kontrollerad fysisk planering. Framtidens städer och en hållbar utveckling är avhängiga av att planeringen för dem äger rum idag.

Staden som tankestruktur

I Sverige tenderar vi att tänka på städer som den mest utvecklade formen av civilisation. Städer är något som signalerar modernitet med allt vad det innebär. Staden är en administrativ och byråkratisk enhet som kan kontrolleras. Den är geografiskt bunden med klart definierade fysiska, historiska och spatiala gränser i form av stadsmurar, kvarter, gator och vallgravar. Ju längre bort från stadens centrum man kommer desto ”vildare” blir det. Vi har skapat en tankestruktur där staden är en plats – civilisationens centrum. I denna tankestruktur ingår tanken om att staden som sådan erbjuder den moderna människan allt hen kan önska sig i form av kommunikationer, jobb, nöjen och teknik. Staden är i den här formen en utopi. För i realiteten är det sällan en stad kan införliva det goda livet för alla sina invånare, för alla nyinflyttade, för alla bostadssökande. Staden som (infra)struktur är istället ofta hierarkisk, uppdelad i sektorer som inom stadens gränser skapar grupper av Vi och Dom, av de bra delarna och de lite sämre delarna, av centrum och periferi. Vi vet att staden oundvikligen skapar negativa processer, segregation, hemlöshet, föroreningar och klyftor och att detta eskalerar ju större städerna blir och desto snabbare  expansionen går.

Den växande staden

Bilden av den stora staden och den växande staden är idag synonymt med tankar om framgångsrika regioner och ökad tillväxt. Men växandet i sig medför också en radikal omställning av världen som vi en gång kände den och ett paradigmskifte i den fysiska organiseringen av vår värld. Stefan Edman, författare och teknologie hedersdoktor, påpekade 2009 att:

 ”på två procent av planetens yta, bor redan nu halva jordens befolkning. Städerna förbrukar 75 procent av all energi och svarar för 80 procent av de klimatpåverkande utsläppen.”

För 200 hundra år sedan levde 3 % av världens befolkning i städer, en siffra som idag ligger över 50 % procent och som redan 2030 beräknas ligga på 60 %. Dessa siffror visar på ett storskaligt paradigmskifte av miljön och världen vi lever och rör oss i och som i allt större utsträckning innebär en urban miljö. Det visar också på att folkförflyttningen mellan det agrara och det urbana går i ett alltmer rasande tempo och att vår värld krymper samtidigt som utnyttjandet av resurser ökar och koncentreras till just städer.

Framtidens stad – en megastad

Trots vetskapen om stadens baksidor fortsätter städer, världen över, att växa och ändå fortsätter människor att flytta till städer. Enbart i Stockholm sägs befolkningen öka med två busslaster varje dag och kommer att växa med en halv miljon människor de närmsta 20 åren. Men detta är ingenting emot megastäder, dvs. städer med över 10-20 miljoner människor, som Djakarta, Tokyo och Guangzhou i Kina och så kallade megalopolis som Sao Paulo där megastaden slukar omkringliggande mindre städer. Den moderna stadens gränser är ständigt under förflyttning, både internt genom rivningar, omstruktureringar och expansivt genom att nya stadsdelar byggs, bildas och förorter slukas, vilket leder till att de aldrig blir klart definierade.  Runt städerna växer ”icke-städerna”, kåkstäderna och favelorna. Ytterområden som alltid kommer att vara förvisade till en periferi. Denna globala utveckling visar på att den ökande urbaniseringen oundvikligen betyder expansion. Men det betyder också att städer tenderar att bli mäktiga aktörer som ensamma kan agera på ett globalt plan. Staden har börjat konkurrera med stater. Istället för att vara platser blir städer alltså i allt större utsträckning synonyma med aktörer, organismer och processer. Staden som sådan bryter sig ur kontrollens bojor och lever i allt större utsträckning sina egna liv.

Vi måste planera nu!

Den svenska urbaniseringen går förvisso inte att jämföra med megastäder som Jakarta eller Tokyo, med de problem av kåkstäder och föroreningar som medförs, men tillströmningen av människor måste bemötas med snabbare och effektivare medel. Kontrollen tenderar, som redan visat, att minska i takt med expansionen. Redan idag präglas svenska storstadsregioner av problem när det gäller hemlöshet, men också när det gäller behovet av studentbostäder, ungdomsboenden och lösningar för människor som inte passar in i konventionella ramar. Behovet av billiga bostäder, såväl som behovet av flexibla lösningar (kollektivboenden, modulhus, husbåtar, flerfamiljsboenden osv) kommer att öka och måste planeras för idag. Vi måste planera redan nu för en framtida värld av städer, där redan stora städer blir megastäder, där aktörerna inte längre är stater och länder, och där samhället inte präglas av spridning utan av förtätning.

 

Referenser och ytterligare läsning:

Edman, Stefan  Klimatkrisen avgörs i världens städer

Lewis, Mark Megacities Of The Future

Linton, Magnus Megastäder, urbanisering och postmoderna problem

Webster, Paul och Burke, Jason How The rise of the Megacity is changing the way we live

Lämna en kommentar