I Södertälje möts kommunal grundskola och kulturaktörer inom kultur- och fritidskontoret just nu i ett projekt som har som mål att stärka lärandet, förbättra elevernas skolresultat och samtidigt öppna dörrar till samhället utanför skola och hem till ett rikt fritidsliv.

Kvantitativa mätetal får, i sann LEAN-anda, fungera som katalysatorer för kvalitativa samtal, möten och analyser. En enkel excelstatistik över antalet besök och samverkanstillfällen mellan skolan och de olika kulturaktörerna under en termin fungerar alldeles utmärkt som utgångspunkt för möten i speed-datingformat mellan rektorer och kulturaktörer, med fokus på rektorns analys; “vilka utmaningar har jag på min skola?”. Samtidigt får nämnda rektorer också pröva dansmatte – eftersom lust är en så viktig beståndsdel i tänkandet och lärandet, alldeles oavsett ålder och position!

Det finns svår- eller omätbara dimensioner i tillvaron – estetiken, den konstnärliga gestaltningen, upplevelsen. Södertälje kommun har sedan många år arbetat med ett program för både scenkonst, det skrivna ordet, bildkonst och kulturarv. Grundat i en övertygelse om värdet av att göra världen större och mer tillgänglig genom att möta professionell konst, och att besök på teatrar, i konsthallar, konsertlokaler och museer är en värdefull del av socialiseringsprocessen.

I mötet mellan behovet att stärka skolresultaten (och som en förlängning skapa goda förutsättningar för eleverna att möta vuxenlivet), och övertygelsen om att konst och kultur kan bidra till inlärning och språkutveckling i de mest skilda ämnen, prövar vi tillsammans nya sätt att mäta eller förstå effekterna av mötet mellan kultur och skola.

Om man betraktar den politiska skoldebatten och lyssnar på diskussionen kring införandet av fler Nationella prov och betyg längre ner i åldrarna, är det inte förvånande att en ständigt närvarande fråga i skolan är; mäter vi rätt saker? Klarar de många avstämningssystemen att fånga den kunskap och de förmågor vår växande generation behöver – i dag, i morgon, om tio år? Och hur mycket vi än pratar om formativ bedömning och kunskapsprogression, är det inte ändå det där betyget i slutet av terminen som är den enda värdemätare av lärprocessen som verkligen räknas?

Skolvärldens motstånd mot mätandet uttrycks ofta i en upprördhet över att vi mäter, värderar och kategoriserar barn efter alldeles för trubbiga måttstockar (“är du lönsam, lille vän?”) och skapar individer som blir duktigare på att anpassa sig efter givna mallar snarare än på att bli just individer, men handlar säkerligen också om ångesten över att vi inte vet vilken sorts kunskap vi behöver ge framtida generationer. Skolan ska vila på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet. Samma vetenskaplighet och erfarenhet upprepar gång på gång att estetiska lärprocesser, skapande aktiviteter och kulturella uttryckssätt är framgångsrika nycklar till lärande i alla former. Likväl är den traditionella ämneshierarkin, där de teoretiska ämnena ligger i toppen och de praktisktestetiska i botten, en tyst maktfaktor i skolsystemets vardag, och det är samma hierarki som styr också mätandet. Vi vet alla värdet av att skapa förståelse för de större sammanhangen, att detaljer i en lärprocess kan bli meningsfulla när de sätts in i en större berättelse. Här har konsten en roll i lärandet, och därmed i skolan!

Men systemet är som det är. Skollagen är tydlig. Och de som arbetar i skolan har att förhålla sig till det. Så kan allt detta mätande faktiskt till och med vara av godo? Kan vi använda mätetalen för att värdera effekten av skolans insatser, snarare än som kategorisering av den enskilde eleven?

Vad mätande är, hur och vad som ska mätas och vad det berättar diskuteras därför intensivt just nu mellan skola och kulturaktörer. Hur värderar vi en konstnärlig/estetisk dimension i skolans ibland tämligen fyrkantiga lärande? Hur värderar vi de dimensioner som barn och unga möter utanför skolans väggar?

De strukturerade samtalen mellan grundskolan och kultur- och fritidsförvaltningen skapar också ett större sammanhang. Skolans dörrar och fönster öppnas mot andra världar, och de kulturella verksamheterna ställs inför den mycket konkreta frågan om vad man bidrar med på både individ- och samhällsnivå.

I Kultur i förskolan/skolan möter över 30.000 barn i Södertälje årligen professionella teaterföreställningar, konstpedagogik, vandringsutställningar, skrivarverkstäder och författarbesök, samt besöker platser av kulturarvsvärde. Likvärdigheten, alla barns rätt till erfarenheter av konst och kultur, ligger som en stadig byggsten i organisationen, men kan man mäta ett konkret värde av detta? Ska man?

Vi utmanar oss själva och prövar därför nya former för att förena erfarenheter och behov från skolans och kulturens världar. För att möta de utmaningar Södertäljes skolor står inför och för att rusta eleverna med kunskaper och förmågor inför vuxenlivet. Språket i dess många skiftande former rymmer förmågan att uttrycka sig, att sätta ord på tankar och känslor, att förstå och relatera till begrepp för att omfamna både sig själv och omvärlden.

Konst är just detta. Gestaltning, uttryck och nycklar till förståelse för det som vi inte alltid når med intellektet.

Men hur mäter man det?

Anders Lerner och Ingela Netz

Lämna en kommentar