Svenskars bild av sig själva i förhållande till invandring stämmer inte alls överens med hur våra nordiska grannar ser på oss. Har de rätt, så är vi naiva eller rasister i det fördolda, bara hycklande. Eller kan vi hitta andra förklaringar till svenskars, danskars och norrmäns helt olika syn på invandring?

Wenophobia CC BY malias
Wenophobia CC BY malias

När bilar brinner i Stockholms förorter och den svenska skrivande klassen oroar sig över orsakerna till all ungdomlig ilska, tycks bilbränderna istället väcka skadeglädje bland krönikörer i Danmark och Norge som öppet hoppas att nu ska vi svenskar äntligen komma ut och erkänna SANNINGEN… den att vi har varit rasister hela tiden och nu orkar vi inte dölja det längre.

NRK (norska statliga radion) gjorde också genast inslag som handlade om hur bråket ”hyschades ned i svensk press och politik för att det är socialt tabu att diskutera invandring”.

Den norska journalisten Astrid Meland beskriver för sin del sin häpnad när hon besöker Malmö över att svenska tidningar talar om våldsbrott utan att publicera i vilket land den misstänkte är född.

Norske mediaprofilen Harald Eia bestämmer sig för att göra ett reportage om svensk invandring eftersom han anser sig redan på förhand veta att a) Svensk invandringsdebatt är censurerad för vi svenskar vågar inte säga vad vi egentligen tycker och att b) ”Invandringsproblemet” är större i Sverige än i Norge.

I Danmark dramatiserade den annars nyktra nyhetsbyrån Ritzau nyheten om bilbränderna: ”Stockholm i flammor för femte natten…” De danska krönikörerna är inne på samma tema som de norska. Ledaren i Jyllandsposten lyder: ”Voldsmændene, som i de etablerede svenske medier omtales neutralt som »unge mennesker«, er indvandrerdrenge med muslimsk baggrund helt ned til teenagealderen, der i stedet for at hvile og sove og blive friske til næste dag går på gaden for at rette deres aggression mod andres ejendom og den offentlige orden. ”

Dansk frustration
Den danska irritationen över att svenskar debatterar invandring på fel sätt är flera år gammal och leder till en beskrivning av Sverige som kan vara svår att känna igen. När Sverigedemokraterna kom in i riksdagen 2010 satte Jyllandsposten rubriken ”Svenska väljare trotsade eliten” och berättade på nyhetsplats hur …”in i det sista försökte Sveriges politiske elit att skrämma väljarna väck från Sverigedemokraterna”…

När en självmordsbombare utlöste en bomb i Stockholms julhandeln, löd rubrikerna: Nu måste väl svenskarna till slut förstå?

Berlingske tidendes krönikör skriver Husby-bränderna under rubriken ”När världen kom till Sverige”, möjligen ovetande om att liknande händelser utspelat sig under 2000-talet i Malmö, i Göteborg och Uppsala.
Jyllandspostens krönikör Lars From förklarar: ”Etablerede partier og medier har nægtet at tale om indvandrerproblemer. Nu bliver de tvunget.”

Vad är det då de danska och norska kommentatorerna saknar i vår svenska debatt?

Talar tyst
Alla tidningsläsande och politiskt intresserade svenskar vet att invandring – eller som ämnet lika ofta får heta i alla nordiska länder – integration – är ett av de vanligaste tema i svensk samhällsdebatt.  Det kan inte vara brist på uppmärksamhet eller debattinlägg som grannländernas krönikörer har problem med.

Husbybränderna har också debatterats utan och innan i Sverige. Majoriteten av de som uttalar sig tycks tro att upproret kommer ur brist på jobb och framtidshopp, diskuterar sociala problem och skolans roll.
Den diskussionen är dock inte vad våra grannar vill höra.

Jyllandspostens ledarskribent skriver att de svenska kommentatorerna nu måste säga ”sanningen”, nämligen den att bilbrännande ungdomar i Husby är utlänningar, de kommer från en våldsam och hänsynslös kultur och att invandring alltid kommer att föra med sig våld.

Två återkommande åsikter i den norsk/danska diskussionen om oss, är att vi svenskar är naiva – vi ser inte farorna som utlandsfödda människor utgör – eller att vi är hycklare – vi vill inte erkänna att vi är rädda för utlandsfödda för vi svenskar gillar se oss själva som goda, som icke-rasister.
Stämmer det?

Inte hotade
Ett faktum vi kan vara överens om är att vi svenskar i den svenska samhällsdebatten inte uttrycker känslor av att vara så hotade eller så utsatta, som danska och norska krönikörer anser sig veta att vi är.
Det svenska debattklimatet är bevisligen annorlunda från det norska och från det danska. Det visar sig redan i språkbruket där svensk debatt diskuterar ”problemet med att integrera invandrare” medan norsk och dansk debatt talar om ”problemet med invandrare”.

I Sverige talas om problemet med utanförskap i förorterna medan den danska debatten handlar om ”främlingsproblemet” och ”förorter” har döpts om till ”ghetton” – även i officiellt språkbruk, rentav i statliga utredningar.

I Norge framfördes från flera politiker åsikten att de ungdomar som mördades på Utøya av terroristen Anders Breivik var offer för norsk (alltför öppen) invandringspolitik. Ett sådant uttalande hade i Sverige utgjort ett snabbt slut på en politisk karriär.

I Sverige vållade istället migrationsminister Tobias Billström en kritikstorm när han sa att de som gömmer flyktingar i Sverige inte är blonda och blåögda. Han fick en skrapa från statsministern och en varning om att hans jobb var i fara. Billström tog genast tillbaka och bad om ursäkt.

Inte min minister
Det är också svårt att föreställa sig att en svensk kulturpersonlighet skulle skriva som den norske Jon Hustad om Norges kulturminister Hadia Tajik (med pakistanska föräldrar): ”Hon är inte min minister[1].
Det är lika svårt att tänka sig att en svensk statsminister (danske Poul Nyrup Rasmussen, soc dem) offentligt skulle kunna hävda att muslimer i landet arbetar för lite eftersom de ber för ofta.

I Sverige följde tiotusentals svenskar, ministrar och kungahuset den mördade kurdiska tonåringen Fadimes kista vid begravningen och har följt upp med ett förebyggande arbete mot hedersvåld. Samma hederskultur har fått Danmark att stifta lagar som försvårar för invandrare att gifta sig.

Trots förhoppningar från norskt och danskt håll (”Nu måste svenskarna äntligen förstå”) har ännu varken Sverigedemokrater i riksdagen, självmordsbombare i julhandeln eller våldsamma upplopp i förorterna förändrat det svenska samhällsklimatet så att det känns tillåtet med öppet rasistiska åsikter. Beror detta på att vi är naiva och/eller hycklare som våra grannar säger?

Skillnader i Norden
Vem som har rätt i den nordiska debatten om hur svenskarna egentligen är, dolt under sin egen självförståelse, är av naturliga skäl svårbesvarad.
Däremot skulle vi kunna söka skillnader mellan de olika nordiska länderna som kan göra mer begripligt de skillnader i attityd som vi uppenbarligen har.

Förklaringen att ett rikt, politiskt stabilt land som Sverige har lättare att acceptera invandring faller omedelbart på det faktum att alla nordiska länder delar dessa egenskaper.

Internationell vana kanske ger en mer positiv inställning till utlänningar? Sverige är onekligen pro-frihandel, har ett stort internationaliserat näringsliv och är diplomatiskt aktiv långt utanför våra gränser. Men detsamma gäller Norge och Danmark, där skiljer vi oss inte.

Den ytligt sett logiska förklaringen att en stor mängd av invandrare skulle kunna ge en mer främlingsfientlig debatt stupar på att Sverige tagit emot dubbelt så många invandrare som övriga nordiska länder. I Sverige är antalet utlandsfödda 13 procent av befolkningen, i Norge och Danmark knappt 8 procent och i Finland 4 procent.

Nationalkaraktären…
Skiljer sig då svensk, norsk och dansk nationalkaraktär åt?, – vilket är argumentet som debattörerna gång på gång återkommer till.  Hycklar svenskar mer än sina nordiska grannar?

Visst finns det exempel på hyckleri i svensk politik där den stora vapenexporten från vårt fredsälskande land kanske tar priset. Å andra sidan är miljö- och klimathyllande Norge inte långt efter oss i den grenen med sina mångmiljardvinster av olja och naturgas.

…eller historien
Diskussionen kanske hamnar på fastare mark om vi istället ser till konkreta historiska skillnader mellan oss. Då kan vi konstatera att Sverige öppnade för allmän invandring tre, fyra decennier före både Danmark och Norge (och Finland) och alltså har varit ett invandrarland mycket längre än sina grannar.
Redan mot slutet av 1950-talet inleddes en arbetskraftsinvandring till Sverige på bred front. Det kunde faktiskt inte gå fort nog för svensk industri som var nere och rekryterade människor från det krigshärjade Europa.
I Sverige såg man redan från starten invandring som en ekonomisk vinst för landet. Den synen lever fortfarande kvar vilket återkommande opinionsundersökningar visar, där en klar majoritet av de svarande anser att invandring är positivt för samhället.

Till skillnad från Sverige har invandringen till Norge och Danmark (eller Finland) inte skett på ländernas eget initiativ. Båda länder har blivit uppsökta av människor som flyr eller letar arbete (östeuropéer som blivit EU-medborgare) och har genom ”utländska” regelverk (Geneve-konventionen och EU-fördraget) inte kunnat säga nej.
Invandring i större volym är också av ett senare datum –Danmark har betraktat sig som ett invandringsland först sedan 2006, i Norge har det skett ännu senare.

Redan här finns alltså klara skillnader som sätter klara avtryck i språkbruket. I svensk debatt används oftare termen ”invandrare” vilket anger att personen har kommit fram och svensk debatt förs oftare utifrån förståelsen att denna grupp människor är en del av det svenska samhället.
I Danmark och Norge används ofta termen ”främling” eller ”utlänning” vilket ju inte ger samma association.

Ockuperat land…
När det gäller den svenska självbilden (som god, öppen och tolerant) vilken norrmän och danskar förståeligt nog kan reta sig en hel del på, kan möjligen tidigare historia kasta ett ljus över hur den kommit till.
En pusselbit är troligen att Sverige aldrig har varit ockuperat av främmande makt.

Under andra världskriget klarade sig Sverige ensamt i Norden undan ockupation, i inledningen genom att samarbeta med och böja oss för nazisternas krav, mot slutet när den tyska krigslyckan vände, genom att stödja de allierade.
I norsk debatt har tolkningen lanserats att svenskar idag är ”eftergivna” mot invandrare därför att vi skäms över vårt uppträdande den gången. Detta är inte en förklaring som många svenskar känner igen eftersom vi ärligt talat inte växer upp med bilden av att vi var fega under kriget. Vi delges en mer förskönande syn på saken, den att vi neutralt stod utanför och detta lönade sig. Svenskar ifrågasätter sällan denna version.

…eller ockupationsmakt
I ett inlägg i en helt annan debatt (den om att återskapa en nordisk union) påminner den isländske professorn Eirikur Bergmann om att vår gemensamma nordiska historia inte är särskilt harmonisk. Sverige och Danmark har genom seklerna varit kolonisatörer av Norge och Finland. Danmark har i sin tur kämpat under århundraden både för att överleva och för att dominera, ständigt klämt mellan två betydligt större länder,Tyskland och Sverige.

Vår nordiska historia är inte på något vis bortglömd utan dyker t ex upp i förbifarten i ett norskt inlägg (av journalisten Aslak Nore på Verdens Gang) i ett svenskt-norskt gräl om… ja, om hur olika vi ser på invandrare:
”…den kan nok være lettere å føle for folk i den gamle randsonekolonien Norge enn i den forgangne imperiemakten Sverige.”[2]

Det ger oss alltså inget mindre än tre förklaringar att välja mellan: a) Svenskar är naiva och hycklare i invandringsfrågan, eller b) Svenskar är mindre rasistiska än norrmän och danskar eller c) den svenska historien har gjort oss mindre benägna att frukta utländskt inflytande.


[1] Argumentet var att Tajik nekat följa det danska exemplet att skapa en statlig definition av vad norsk kultur består av.  Den danska ”kulturkanon” bestod av 108 konstnärliga verk som fått godkänt som helt danska och oumbärliga. Staten har sedan dragit in offentliggörandet av sin kulturkanon eftersom den blev dyr i copyright.

[2] I citatet ovan invände Nore mot att svensken Martin Asgaard gjort lättvindiga och felaktiga påståenden om norsk kultur.

Lämna en kommentar