De svenska ytterkantskommunerna Eda och Årjäng i Värmland skulle inte ha mycket att erbjuda om de enbart hade det egna länet att se till. Men närheten till grannkommunerna i Norge innebär möjligheter - och utmaningar. Den ställer både den nationella statistiken och den kommunala samhällsplaneringen på ända.

Norrmännen tar över och beter sig är budskapet i en nyligen presenterad rapport från Centrum för forskning om regional utveckling, Cerut, vid Karlstads universitet. Studien har finansierats av Vinnova. Det är på många sätt glädjande att en central myndighet väljer att finansiera en studie om vad som händer i de (gräns)trakter som per definition brukar räknas till periferin och således ligger långt bort. Centrums bild av dessa brukar inte kännetecknas av den mångtydighet och variation som de förtjänar. Det som under 2000-talets första decennium har hänt i de värmländska gränskommunerna – Årjäng och Eda – får betecknas som unikt både i tid och rum. Man kan nog påstå att man inte längre kan förstå och tolka statistiska redovisningar över förhållanden och utveckling i dessa på ett riktigt och rättvist sätt utan att ta med Norge i beräkningarna eller förklaringarna. Den nationella statistiken ljuger till exempel när det gäller sysselsättningsgrad och inkomster. Detta har också uppmärksammats av SCB som arbetar med att finna mer stadigvarande former och villkor för den gränsregionala statistiken.

 

Ett värmländskt intresse för Norge är inget nytt. Redan i det norska oljeäventyrets början togs initiativ för att värmländska företag skulle dra nytta av vad som hände på den norska sidan, men utan att ge de resultat som man hade hoppats på. Det som nu händer tar sig andra uttryck: Nu handlar det inte om industriell integration utan om kraftfulla investeringar från norska intressenter i bland annat köpcentra och hotell. Fler och fler norrmän köper hus och fritidshus i Värmland. En femtedel av fritidshusen i Värmland ägs av utlänningar, cirka hälften av dem är norrmän. Inköpsresorna av norrmän ökar och de norska gästnätterna dominerar den utländska turismen i Värmland.

Nu är gränshandeln ingen ny företeelse. Det som har förändrats är riktningen och dimensionen. Gränshandeln har inte längre kvar sin tillfälliga karaktär: De investeringar som nu görs tyder på att man bedömer att skillnaderna i styrkeförhållanden har en långsiktig prägel.

 

 

Den andra dimensionen som belyses i rapporten handlar om gränspendlingen. Utgångspunkten för den särskilda uppmärksamhet som ägnas pendlingen är idén om regionförstoring – det vill säga det faktum att allt fler pendlar och en del allt längre avstånd. Det totala antalet gränspendlare från Värmland till Norge uppgår till cirka 5 000. För Eda är 42 procent av utpendlarna gränspendlare, för Årjäng 62 procent. Gränspendlingen måste räknas med i dessa kommuner. I en enkätundersökning som vänder sig till gränspendlare eller personer som har haft över 50 000 i inkomst från Norge så slås en del myter om gränspendlaren hål på. Ett exempel är att tre fjärdedelar av gränspendlarna är dagspendlare. De flesta har tillsvidareanställning. Man har frivilligt valt att pendla och pendlingen ses som en långsiktig lösning, även om en del självfallet hellre skulle önska sig ett jobb på hemorten. Skälet till pendling över gränsen är huvudsakligen bättre betalt i Norge. En hel del av gränspendlarna utgörs också av norrmän som valt att bosätta sig i Årjäng eller Eda. Dessa pendlar således i någon mening ”hem”.

Kontakter över riksgränsen är inget nytt i de värmländska gränstrakterna. Familje-, släkt- och vänskapsband över gränsen är vanligt förekommande. 18 procent av Årjängs invånare är födda i Norge, i Eda 11 procent. Det finns en lång tradition av kontakter och relationer över gränsen. Det nya handlar om det omvända styrkeförhållanden och dimensionerna i det norska inflytandet. Det är norska intressenter som investerar i gränshandeln. Även om arbetstillfällen skapas så går intäkterna tillbaka till Norge. Inflyttade norrmän driver också upp huspriserna och ”köper upp halva Årjäng”. Enligt lokalbefolkningen beter sig också de handlande norrmännen på ett annat sätt och de nyinflyttade "bryr sig inte om att anpassa sig”. Enligt rapporten finns således ett växande ”vi och dom”, som inte stämmer med vad som kännetecknade kontakter och relationer över riksgräns från förr.

Möjligen är det ungdomarna i Årjäng och Eda som är och ser sig som vinnare i det som nu händer. Sysselsättningsgraden bland personer i åldersgruppen 16-19 år är således dubbelt så hög i Årjäng (34,5 procent) som i Värmland som helhet (17,4 procent). I Eda är den 25,8 procent. De unga i Årjäng och Eda väljer således att tjäna pengar i ställer för att studera. Möjligen ligger det i detta val både en individuell och samhällelig problematik. De ungas psykiska hälsa och framtidstro är också större än för äldre personer (vilket också gäller för länet som helhet).

Årjäng och Eda kännetecknas av låg arbetslöshet i övrigt. De avviker således från den vanliga bilden av kommuner långt från centrum. Gränsen är inte längre en barriär eller hinder för utveckling utan tvärtom. Kanske förtjänar detta faktum större nationell uppmärksamhet. I ett EU-perspektiv finns också genom Interreg-initiativen ett växande intresse för förhållandena i gränsregioner och samarbeten över nationsgränser.

Få omvärldsanalytiker skulle nog på förhand ha kunnat förutse det som har hänt i Årjäng och Eda under det senaste decenniet. Frågan har samhällsplaneringsmässiga dimensioner. De norska investeringarna har påverkat orter och platser i fysisk mening. Man kan nog påstå att den kommunala planeringen i någon mening har kommit på efterkälken. Det är dock lättare att önska sig motsatsen än att i praktisk planering få till det. Självfallet har det också funnits en regional uppmärksamhet av och förväntan på det som har hänt i Årjäng och Eda. Utan tvekan har dessa kommuners regionala roll blivit viktigare.

I rapporten dras slutsatsen att ”de positiva effekterna som den norska köpkraften och den norska arbetsmarknaden skapat överväger”. Det går självfallet att ställa sig frågan om en sådan sammanfattande slutsats av olika storheter över huvud taget är möjlig. Vad ligger i de respektive vågskålarna, vem gör bedömningen och när ska den göras? Rapporten visar att det nog finns delade meningar om kalkylens form och innehåll. I det sammanhanget skulle möjligen också det gränskommunala samarbetet ha kunnat beröras.

Bengt Dahlgren pensionerat planeringsdirektör, Länsstyrelsen Värmland, numer knuten till Cerut Fakta:

Gränslöst liv? En studie av två gränskommuner i Värmland, Eva Olsson, Sune Berger och Hans-Olof Gottfridsson (red). Centrum för forskning om regional utveckling, Karlstads universitet (2011).

Lämna en kommentar