För en tid sedan skrev Ann-Sofie Jeppson om social konsekvensbeskrivning i den kommunala planeringen. Nu griper hon sig an en närliggande problematik: frågan om vem som bär det slutliga moraliska ansvaret.

Rättvisa och rimlighet finns med som en självklarhet i allt vi gör, säger du och har förmodligen till viss del rätt. Men som i den populära fixeringsbilden med två siluetter kan man ställa om blicken och istället se en annan bild. Om man koncentrerar sig på de tre hållbarhetselementen ekonomi, ekologi och social hållbarhet då ser man inte ansvarsfrågan som en egen del av planeringen. Den blir inte tydlig för betraktaren.   Ansvar handlar om genomförandet. Om att ta konsekvenserna av det vi gör. När man arbetar med översiktlig planering tvingas man gång på gång konstatera att det är mycket vi inte styr över på den här planeringsnivån. Vi kanske inte heller har makt över det på nästa, detaljerade, planeringsnivå. Det som skissas upp vad gäller mark- och vattenanvändning måste säkerställas i driftbudgetar, bostadsförsörjningsprogram etc. Och det måste bevakas i tillståndsprövningar av olika slag.   Ska Länsstyrelserna vara ansvarets väktare? Eller åligger det kommunpolitikerna? Här har vi ett dilemma. Enligt Montesquieus maktdelningsprincip ska den lagstiftande, dömande och verkställande makten vara åtskild. Det kommer den inte att vara om vi ska ge uppdraget till våra kommunpolitiker att så att säga fixa det i efterhand. Det är tillräckligt svårt att rekrytera till dessa poster som det är.   Låt oss ta ett par aktuella exempel: Ett kemiföretag lämnar den mark där man bedrivit verksamhet i snart hundra år. Företaget har bytt ägare vid flera tillfällen och inriktning vid än fler. När man nu lämnar området, vad har man då för skyldigheter? Förgiftad mark är en skuld som ska betalas. Är det skattekollektivet som ska bära saneringskostnaderna för det som skedde under den äldsta tiden. För framtiden bör vi beskriva sådana scenarier vid markförvärv och tillståndsgivning. Vi släpper fram bebyggelse där service idag saknas. Som planerare vet vi att om ett år kommer familjen önska dagisplats och om sex år en bänk i skolan och en möjlighet att ta sig dit. Är detta försvarbart om man inte har för avsikt att avsätta pengar för cykelbana eller kollektivtrafik? Och tänk er att man kungör stora projekt och når överenskommelser. Alla tar del av samrådshandlingar och illustrationer. Sedan skärs successivt bort delar av exempelvis gestaltningen, sådant som gjorde att man kunde acceptera intrånget i sin närmiljö. Med vilken rätt får man ta bort det vi enats om i en demokratisk process? Var finns lagutrymmet för att beivra ett moraliskt bedrägeri?   Mitt förslag är att kommunala planeringsåtgärder åtföljs av en konsekvensbeskrivning avseende ansvar som fungerar som ett beslutsunderlag och en del av samrådshandlingen. Idag görs genomförandebeskrivningar av mycket olika omfattning i våra kommuner. Ofta har de fokus på investeringskostnaderna. Men vad händer med de mjuka frågorna vid genomförandet? Vem äger frågan om att uppföljning sker? Kan invånare lita på att åtaganden fullföljs? Detta visar också på att det finns saker man som invånare inte har rätt att räkna med. Ett klarspråk. En konkretisering. Informationen finns där oftast i alla våra underlag. Det svåra är att lyfta fram det. Att byta fokus från silhuetterna och till vasen i mitten.   Ann-Sofie Jeppson Planeringsenheten Göteborgs stad  

Lämna en kommentar