När välfärdsstatens legitimitet krackelerar och EU:s valutasamarbete knakar i fogarna så finns det mer än någonsin tidigare skäl till att verkställa livskraftiga regioner över hela Sverige. Det menar Göran Hansson, fri debattör ifrån Marieholm.

Enligt Failed States Index har över 30 procent av världens stater inte längre full kontroll över sitt territorium och än mindre förmåga att leva upp till rimliga förväntningar vad gäller välstånd, rättssäkerhet och mänskliga rättigheter.

Men omvärlden kryper närmare. Greklands situation är bara toppen på ett isberg. De s.k. PIIGS-staterna (Portugal, Irland, Italien, Grekland och Spanien) har levt över sina tillgångar och har svårt att betala sina skulder. Storbritannien, Frankrike, Danmark och kanske några till står på kö. Valet blir att skruva ner förväntningarna på staten eller beskatta befolkningen ytterligare. Båda alternativen får folk ut på gatorna i protest. Man luftar sitt missnöje och bristande förtroende för det politiska etablissemanget. Vi har nyligen sett detta i Aten och London.

Hur har det kunnat bli såhär? För att få en förklaring kanske man måste gå tillbaks i historien och den moderna statens tillkomst. Med ”moderna” menas en statsbildning med ett centralt statsstyre, en militär, ett skolsystem, ett juridiskt system, en valuta, mm. Denna statsbildning är ett relativt nytt fenomen sett ur ett historiskt perspektiv. Den dök upp först efter den franska revolutionen 1789 och implementerades i Europa så sent som under andra hälften av 1800-talet.

Den unga staten saknade folklig legitimitet. Folket tvingades under hot att svära trohet till kungen eller staten – ”fosterlandet”. Under de två senaste världskrigen agerade staten garant för försvar och säkerhet.

Men efter andra världskriget blev det uppenbart att de gamla lojalitetskriterierna inte längre fungerade. Nya verktyg behövdes för att legitimera statens existens. Man började köpa lojalitet. Staten lovade välfärd på flera områden.Men det har visat sig att staten sannolikt har lovat mer än den kan hålla. Välfärden knakar i fogarna – pengarna räcker inte till. Man lånar till mellanskillnaden.

Detta förhållande torde inte vara obekant för statsmakternas ledare. Det är därför märkligt att man i debatten om den europeiska skuldkrisen inte ifrågasätter statssystemets brister och legitimitetsproblem. Detta skulle kunna öppna upp för en fruktbar diskussion om en mera hållbar framtidslösning. Staten har helt enkelt blivit för dyr att driva och det är dags att hitta alternativ.

När bankerna kollapsade under senaste bankkrisen myntades uttrycket: ”Staterna räddar bankerna men vem räddar staterna”?  FN har inga medel att använda i sådana sammanhang. EU har bara de medel som statsmakterna själva skjuter till – flera av dessa stater har egna stora hål i 

 

kassan. Finns det andra högre makter att vända sig till? Knappast.

Den enda realistiska räddningsplankan för staten i det längre perspektivet är självstyrande regioner som en stabiliserande faktor när staten inte längre förmår att leva upp till sina åtaganden. Regioner med stark folklig legitimitet och ett politiskt styre med levande folklig rotkontakt. Först då kan verkliga förhandlingar ske enligt subsidiaritetsprincipen för att finna den mest lämpliga och effektiva nivån för varje enskilt beslutsområde – EU, staten, regionen eller de lokala nivåerna.

I Sverige är de flesta enskilda landskapen för små och därför måste flera landskap tillsammans bilda de nya regionala enheterna. Lyckligtvis finns det en nivå mellan landskap och stat som är historisk och som representerar ett kulturregionalt mönster. I Sverige utgörs detta mönster förslagsvis av Svealand, Götaland, Småland, Skåneland,Bohuslän, Gotland, Jämtland/Härjedalen och Norrland. Även om den svenska centralstaten sökt nivellera bort dessa enheter så finns de och är utvecklingsbara. Till skillnad från alla byråkratiska försök att etablera nya artificiella enheter – bastardregioner – så har dessa en historisk/kulturell och identitetsmässig kvalitet att bygga vidare på. De är därför också lämpliga som regionenheter.

En politik baserad på en regionalisering av samhället, med mer reell makt till de regionala och lokala nivåerna, verkar vara den enda vettiga vägen framåt. Då kan man tänka sig en framtid där medborgarna kan känna lojalitet till staten av fri vilja och inte av historiskt tvång som idag. Detta är sannolikt en förutsättning för statens överlevnad i det längre perspektivet.

Göran Hansson

Fri debattör Marieholm

Lämna en kommentar